So long, and thanks for all the fish!
lördag 12 december 2009
The end has come!
För den som inte blev medveten om det efter det sista inlägget, så är den här bloggens tid officiellt över nu. Jag har en ny idé i ordningen, och då måste detta 'offras'.
fredag 11 december 2009
This is my Story.
Molnen täcker himlen.. Men man vet att där bakom finns stjärnorna. Just de stjärnor som sett vår värld genom dess tidsåldrar. Jag stog och tittade mot himlen, lät vinden stryka genom håret. Kväll efter kväll kan man gång på gång se samma stjärnor. Vilket kan ge nån form av behag, då det känns som om allting alltid är kvalitétssäkrat. Att allt går 'enligt planen'.
Jag går genom skogen och får syn på Skene en dryg kilometer bort. Ljusen från husen lyser upp i ett desperat försök att verka vara som stjärnorna.. Stjärnorna som gett oss ljus i tusentals år.. En sorts naivitet från teknikens sida tro? Från människan? Jag tänker mycket, på allt och inget, men som ras, så unnar jag inte människan en tanke.. Jag tror jag lider av nån form av gudakomplex. Jag vill gärna se mig själv som så mycket mer än vad jag är. Nåt 'bättre' än att 'bara' vara människa..
Törs man hoppas på att kanske vara en 'avatar'. En person som är född för att frambringa budskapet från nån 'högre' makt.. Inte nån gud eller nåt, men nånting. Må så vara att jag är född som min egen avatar? Att jag är här för att frambringa mitt eget budskap?
Jag fortsätter att gå min väg genom skogen, och tankarna hamnar ett par timmar tidigare när jag försökte uppdatera mig lite om vardagens nyheter. Ett tvetydligt sadistiskt leende, följt av en näst intill sorgsen suck var resultatet.. Det vi kallar massmedia, det vi kallar 'viktiga händelser', är fullständigt meningslösa. Hur det går för en golfare rör mig ännu mindre i ryggen än vad jag bryr mig om vad han/hon/den/det gör privat.. Regeringens löften om förbättringar rör mig inte i ryggen, då lögner inte är nåt värt att ta åt sig.
Folket ska inte frukta sin regering, regeringen ska frukta folket.. Många av de som skrider genom maktens korridorer har inget där att göra. För att hantera makt på det sätt som det rent filosofikst är menat, så måste man vara helt berövad av åsikter och ambitioner. Annars kommer makten som är till för att förändra, enbart gynna den som har den i sin ägo.
Samhället och dess - ursäkta den dåliga humorn - 'ordning och struktur' ändras lika ofta som en dum tonåring ändrar stil och åsikter. Det de kallar ordning är det största skämtet.. Ett problem kontras med ett problem av mindre dimensioner.. Att bygga miljöbilar när miljön försämras är som att köpa en ny golvmopp när diskmaskinen läcker vatten..
Jag går vidare, längre in i skogen som nu är helt uppslukad av det svenska vintermörkret.. Men innan jag försvinner, så hör mitt budskap.. Det enda jag kan säga till de som lever i den här världen..
Var den ni är, nu när ni kan. Låt ingen säga vad som är rätt och fel. Var fri och förfärlig!
Om ni får för er att titta upp mot stjärnorna, vet då att jag och många andra redan gjort det innan, och allt fler kommer göra det efter er. En dag, kommer vi alla att mötas längst in i skogen. På en underbar plats! En plats där allt har en början och ett slut, där allt är över innan det börjat. Där allt är vad det är, och inte vad det verkar.
Ta vara på er! Så ses vi den dagen då det är menat att ske!
// Robin B. - Filosof med gudakomplex.
Jag går genom skogen och får syn på Skene en dryg kilometer bort. Ljusen från husen lyser upp i ett desperat försök att verka vara som stjärnorna.. Stjärnorna som gett oss ljus i tusentals år.. En sorts naivitet från teknikens sida tro? Från människan? Jag tänker mycket, på allt och inget, men som ras, så unnar jag inte människan en tanke.. Jag tror jag lider av nån form av gudakomplex. Jag vill gärna se mig själv som så mycket mer än vad jag är. Nåt 'bättre' än att 'bara' vara människa..
Törs man hoppas på att kanske vara en 'avatar'. En person som är född för att frambringa budskapet från nån 'högre' makt.. Inte nån gud eller nåt, men nånting. Må så vara att jag är född som min egen avatar? Att jag är här för att frambringa mitt eget budskap?
Jag fortsätter att gå min väg genom skogen, och tankarna hamnar ett par timmar tidigare när jag försökte uppdatera mig lite om vardagens nyheter. Ett tvetydligt sadistiskt leende, följt av en näst intill sorgsen suck var resultatet.. Det vi kallar massmedia, det vi kallar 'viktiga händelser', är fullständigt meningslösa. Hur det går för en golfare rör mig ännu mindre i ryggen än vad jag bryr mig om vad han/hon/den/det gör privat.. Regeringens löften om förbättringar rör mig inte i ryggen, då lögner inte är nåt värt att ta åt sig.
Folket ska inte frukta sin regering, regeringen ska frukta folket.. Många av de som skrider genom maktens korridorer har inget där att göra. För att hantera makt på det sätt som det rent filosofikst är menat, så måste man vara helt berövad av åsikter och ambitioner. Annars kommer makten som är till för att förändra, enbart gynna den som har den i sin ägo.
Samhället och dess - ursäkta den dåliga humorn - 'ordning och struktur' ändras lika ofta som en dum tonåring ändrar stil och åsikter. Det de kallar ordning är det största skämtet.. Ett problem kontras med ett problem av mindre dimensioner.. Att bygga miljöbilar när miljön försämras är som att köpa en ny golvmopp när diskmaskinen läcker vatten..
Jag går vidare, längre in i skogen som nu är helt uppslukad av det svenska vintermörkret.. Men innan jag försvinner, så hör mitt budskap.. Det enda jag kan säga till de som lever i den här världen..
Var den ni är, nu när ni kan. Låt ingen säga vad som är rätt och fel. Var fri och förfärlig!
Om ni får för er att titta upp mot stjärnorna, vet då att jag och många andra redan gjort det innan, och allt fler kommer göra det efter er. En dag, kommer vi alla att mötas längst in i skogen. På en underbar plats! En plats där allt har en början och ett slut, där allt är över innan det börjat. Där allt är vad det är, och inte vad det verkar.
Ta vara på er! Så ses vi den dagen då det är menat att ske!
// Robin B. - Filosof med gudakomplex.
tisdag 8 december 2009
Grattis!!
Grattis på 21 års dagen vännen min! Hoppas du får en riktigt bra dag idag! Dagen idag är din dag, unna dig all glitter och glamour du får från de omkring dig! GRATTIS!
Älskar dig vännen min!! :)
Älskar dig vännen min!! :)
måndag 30 november 2009
Tradition med stort frågetecken.
Det har hänt en del de sista dagarna. Jag är 'äntligen' - eller ja - vaccinerad mot pesten som plågar våra länder i dagsläget. Likt den söta tjejen som bara kommer fram och börjar prata första dagen i skolan så är vaccinet smått opålitligt. Man anar ingenting fören det är aningen för sent. Kvällen efter kände jag av effekten, och har en känsla av att ett pistolskott i armen skulle vara i klass med detta..
Dagen innan vaccinet så fick jag ju äntligen min tatuering som jag väntat på i över en månad. Resultatet var nu då två stycken ömma armar. Men smärta är bara en annan form av njutning har man fått höra.
Annars är det fullt upp, arbetsförmedlinges lokaler med sin 'tandläkarmottagnings doft' är en konstant börda att bära. Lite ljus på tillvaron i alla fall, då man ska vara flytthjälp till helgen! När det för en gångs skull händer nåt så åker tankarna framåt och jag inser att snart är 'den' dagen här igen. En dag jag gärna slipper, och som kommer avskaffas den dagen då tronen blir min.. Julen.
'Hur kan du säga så?! Det är en fin tradition!' .. Jag lovar, att den som säger så till mig förtjänar en lavett. Jag frågar i stället hur de kan säga så, eftersom jag garanterar att väldigt få vet varför traditionerna kring julen är som de är.. Låt oss börja..
Någon som hört talas om Nicholas av Myra? Inte? Du där på tredje raden? Nähä, okej då.. Nicholas var en biskop i Lycia (en del av det moderna Turkiet). Under sitt liv så var han känd för sitt arbete med fattiga. Han gav bort mycket pengar till hemlösa, och ofta om han hittade någons tomma skor, så var han snabb med att lägga i ett par mynt i skorna.. Efter det att han dog så blev han helgonförklarad och fick namnet Sankt (Saint) Nicholas.. Människor fortsatte att anonymt lägga pengar i skor, och till hemlösa, och all beröm för detta gick till Nicholas trots hans bortgång.. Den som säger sig inte veta vem detta är har fel, eftersom alla växer upp med att gilla den här mannen.. För i dagsläget, efter hundratals år med konstiga ideér och sprit, så har han kommit att bli känd som Jultomten.. Biskopen Nicholas, blev den moderna jultomten.. Läs följande med den cyniska humor det förtjänar, men det är nog en del som blivit lite stötta om de visste att det var en turk som hoppade ner i skorstenen varje år.
En del kanske vet att det är tyskarnas fel att vi släpar in en döende gran varje år. Men hur många vet varför de började med detta? Frågar du nån klassisk trångsynt svensk så har det med Jesu födelse att göra, och att det är en hyllning till hans födsel.. Njae, inte sådär va.. Jag menar, hur många granar fanns det i Betlehem?
Kelterna, druiderna från det som idag är Storbrittanien; Liksom vikingarna med sin asatro, hade ofta ritualer där de offrade människor och djur för att behaga sina gudar och andar. Ett gammalt ord för ett sånt offer är bland annat 'blot'. I samband med dessa offer var det vanligt att man hängde upp kroppsdelar från offren i träd.. Just det.. Julgranen..
Och folk frågar mig varför jag inte är mycket för traditioner?!
Dagen innan vaccinet så fick jag ju äntligen min tatuering som jag väntat på i över en månad. Resultatet var nu då två stycken ömma armar. Men smärta är bara en annan form av njutning har man fått höra.
Annars är det fullt upp, arbetsförmedlinges lokaler med sin 'tandläkarmottagnings doft' är en konstant börda att bära. Lite ljus på tillvaron i alla fall, då man ska vara flytthjälp till helgen! När det för en gångs skull händer nåt så åker tankarna framåt och jag inser att snart är 'den' dagen här igen. En dag jag gärna slipper, och som kommer avskaffas den dagen då tronen blir min.. Julen.
'Hur kan du säga så?! Det är en fin tradition!' .. Jag lovar, att den som säger så till mig förtjänar en lavett. Jag frågar i stället hur de kan säga så, eftersom jag garanterar att väldigt få vet varför traditionerna kring julen är som de är.. Låt oss börja..
Någon som hört talas om Nicholas av Myra? Inte? Du där på tredje raden? Nähä, okej då.. Nicholas var en biskop i Lycia (en del av det moderna Turkiet). Under sitt liv så var han känd för sitt arbete med fattiga. Han gav bort mycket pengar till hemlösa, och ofta om han hittade någons tomma skor, så var han snabb med att lägga i ett par mynt i skorna.. Efter det att han dog så blev han helgonförklarad och fick namnet Sankt (Saint) Nicholas.. Människor fortsatte att anonymt lägga pengar i skor, och till hemlösa, och all beröm för detta gick till Nicholas trots hans bortgång.. Den som säger sig inte veta vem detta är har fel, eftersom alla växer upp med att gilla den här mannen.. För i dagsläget, efter hundratals år med konstiga ideér och sprit, så har han kommit att bli känd som Jultomten.. Biskopen Nicholas, blev den moderna jultomten.. Läs följande med den cyniska humor det förtjänar, men det är nog en del som blivit lite stötta om de visste att det var en turk som hoppade ner i skorstenen varje år.
En del kanske vet att det är tyskarnas fel att vi släpar in en döende gran varje år. Men hur många vet varför de började med detta? Frågar du nån klassisk trångsynt svensk så har det med Jesu födelse att göra, och att det är en hyllning till hans födsel.. Njae, inte sådär va.. Jag menar, hur många granar fanns det i Betlehem?
Kelterna, druiderna från det som idag är Storbrittanien; Liksom vikingarna med sin asatro, hade ofta ritualer där de offrade människor och djur för att behaga sina gudar och andar. Ett gammalt ord för ett sånt offer är bland annat 'blot'. I samband med dessa offer var det vanligt att man hängde upp kroppsdelar från offren i träd.. Just det.. Julgranen..
Och folk frågar mig varför jag inte är mycket för traditioner?!
tisdag 24 november 2009
A vital Piece.
Varför.. Varför är alltid en återkommande fråga i vardagen. Frågan i det här fallet är just varför en 'ny' sjukdom, som från början kommer från nån getto bondgård i Mexiko, nu har världen lamslagen.. Den skrämmer folk, men, om inte annat, så får den människor att göra nåt som de i vanliga fall inte gör ofta längre.. Att tänka..
Visst är det så ändå? När vardagen man är van vid sätts ur balans så tänker man mer, man värdesätter mer, och framförallt, så oroar man sig mer över saker som man i vanliga fall inte unnar en tanke.
Är det rädsla eller antaganden som gör att allting måste vara annorlunda för att man ska agera och verkligen leva i nuet? Det är i och för sig oviktigt.. Man borde alltid leva i nuet, och inte spekulera i det som ska hända, och inte heller gräva ner sig i det som varit.
I morgon ska jag ta mig ner till vårdcentralen och ta itu med mina inre demoner. Jag ska ta itu med fobin jag haft de sista månaderna..
Vi saknar tyvärr en viktig del av vår egentligen naturliga instinkt.. Vi saknar orken och engagemanget för att ta itu med vardagen. Endast när man är på gränsen till en förändring inser man hurpass värdefullt det man redan har är. Jag lyckas inte alltid.. Men jag gör det jag kan för att hitta den där pusselbiten!
Visst är det så ändå? När vardagen man är van vid sätts ur balans så tänker man mer, man värdesätter mer, och framförallt, så oroar man sig mer över saker som man i vanliga fall inte unnar en tanke.
Är det rädsla eller antaganden som gör att allting måste vara annorlunda för att man ska agera och verkligen leva i nuet? Det är i och för sig oviktigt.. Man borde alltid leva i nuet, och inte spekulera i det som ska hända, och inte heller gräva ner sig i det som varit.
I morgon ska jag ta mig ner till vårdcentralen och ta itu med mina inre demoner. Jag ska ta itu med fobin jag haft de sista månaderna..
Vi saknar tyvärr en viktig del av vår egentligen naturliga instinkt.. Vi saknar orken och engagemanget för att ta itu med vardagen. Endast när man är på gränsen till en förändring inser man hurpass värdefullt det man redan har är. Jag lyckas inte alltid.. Men jag gör det jag kan för att hitta den där pusselbiten!
måndag 23 november 2009
Riders of Doom.
Svininfluensan.. Den skrider fram över världen som en farsot. En av apokalypsens fyra ryttare är ju just 'Farsot'. Konstigt.. När jag var liten ville jag vara en av domedagens fyra ryttare. Nu är jag snäppet mer cynisk och manipulativ, och vill därmed undvika allt vad sjukdomar heter.
Varför kommer den nu då? Är det en sorts varning? En sorts uppvärmning inför 2012 kanske.. För den som inte vet - eller bryr sig - så är 2012 inte bara en domedagsfilm i Hollywood stil.. Den är 'baserad' på en verklig domedagsteori. 2012 'ska' tydligen vara ett av de förbestämda årtalen då jorden skall gå under.
Naturen hittar alltid en utväg heter det.. Människan försöker motbevisa detta genom att försöka bota sjukdomar som inte har bot, eller skaffa svar på frågor som ingen har ställt.. Det är nästan som om det var menat att hela världen skulle drabbas av denna 'prövning'.
Det låter smått 'omänskligt' att använda ett sånt här citat för att beskriva världens situation.. Men:
När en skog växer sig för tät, är en rensande eld oundviklig..
Varför kommer den nu då? Är det en sorts varning? En sorts uppvärmning inför 2012 kanske.. För den som inte vet - eller bryr sig - så är 2012 inte bara en domedagsfilm i Hollywood stil.. Den är 'baserad' på en verklig domedagsteori. 2012 'ska' tydligen vara ett av de förbestämda årtalen då jorden skall gå under.
Naturen hittar alltid en utväg heter det.. Människan försöker motbevisa detta genom att försöka bota sjukdomar som inte har bot, eller skaffa svar på frågor som ingen har ställt.. Det är nästan som om det var menat att hela världen skulle drabbas av denna 'prövning'.
Det låter smått 'omänskligt' att använda ett sånt här citat för att beskriva världens situation.. Men:
När en skog växer sig för tät, är en rensande eld oundviklig..
Me, me, me..
Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor.
Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du fattar snabbt beslut - även när det gäller värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt.
Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.
Du tänker logiskt och värdesätter problemlösning där du får använda huvudet. Du är en ärlig och renhjärtad person, som bedömer andra människor utifrån samma värderingar som du bedömer dig själv.
---
Ack, dessa personlighets test.. Kan det vara så att det stämmer mer än man erkänner eller tror?
Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du fattar snabbt beslut - även när det gäller värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt.
Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.
Du tänker logiskt och värdesätter problemlösning där du får använda huvudet. Du är en ärlig och renhjärtad person, som bedömer andra människor utifrån samma värderingar som du bedömer dig själv.
---
Ack, dessa personlighets test.. Kan det vara så att det stämmer mer än man erkänner eller tror?
söndag 22 november 2009
The choice is yours.
Dagarna går sakta men säkert framåt. Snart är helgen över och veckan jag väntat på tar sin början. På torsdag är det dags att åter igen märkas för livet.. Tatueringen är precis som första gången genomtänkt och 'speciell'.
På en del håll har jag hört åsikter och synpunkter. Komiskt faktiskt.. En del är väldigt noga med att betona att de själva aldrig skulle göra en, eller att det är 'nåt du inte blir av med'. Men det är väl det som är grejen, de är inte jag, och jag är inte dem.. Är trött på såna som säger att det man vill göra är fel 'enligt andra'. Är trött på de som nästan slaviskt håller sig inom ramen 'som alla andra' bara för att de inte klarar av att vara den de borde vara.. Den de egentligen är. Hade jag sökt andras samtycke i allt jag gör, vore jag redan förlorad.. Som jag sagt innan, 'Var den du är, nu när du kan'.
Att 'smälta in' har väl sina positiva sidor i dagens samhälle. Man känner sig inte unik, och därav känner man gemenskap. Man 'passar in'? De som väljer sin egen stil omnämns oftast med orden 'Du.. kolla han där borta..' etc.
Att vara en i den gråa mängden kan väl på sitt eget naiva sätt kallas för frihet.. Medan att vara den man är, och verkligen vill vara i alla lägen, kan kallas för sanning. Sanningen gör ont har man fått lära sig. Det är det som härdar!
Freedom or Truth?.. Make your choice.
På en del håll har jag hört åsikter och synpunkter. Komiskt faktiskt.. En del är väldigt noga med att betona att de själva aldrig skulle göra en, eller att det är 'nåt du inte blir av med'. Men det är väl det som är grejen, de är inte jag, och jag är inte dem.. Är trött på såna som säger att det man vill göra är fel 'enligt andra'. Är trött på de som nästan slaviskt håller sig inom ramen 'som alla andra' bara för att de inte klarar av att vara den de borde vara.. Den de egentligen är. Hade jag sökt andras samtycke i allt jag gör, vore jag redan förlorad.. Som jag sagt innan, 'Var den du är, nu när du kan'.
Att 'smälta in' har väl sina positiva sidor i dagens samhälle. Man känner sig inte unik, och därav känner man gemenskap. Man 'passar in'? De som väljer sin egen stil omnämns oftast med orden 'Du.. kolla han där borta..' etc.
Att vara en i den gråa mängden kan väl på sitt eget naiva sätt kallas för frihet.. Medan att vara den man är, och verkligen vill vara i alla lägen, kan kallas för sanning. Sanningen gör ont har man fått lära sig. Det är det som härdar!
Freedom or Truth?.. Make your choice.
onsdag 18 november 2009
My Family's Past.
Tänk vad jag hade gillat att faktiskt ha 'Robin Bodin Silfwerswärd' på körkortet.. Men eftersom namnet tunnas ut mer och mer för varje generation, så får jag helt enkelt leva med vetskapen att det är mitt släktnamn, även om jag inte får använda det på papper enligt lag..
Tycker det är komiskt att man faktikst kan bli hindrad från att använda sitt namn på grund av en lag.. Men regler är regler har man fått höra.
Jag funderar på att göra som mormor föreslog och forska lite. Leta upp historian om min släkt och dess ursprung. Kan nog hitta en del.. min 'förfader' vad han nu hette, adlades och fick namnet Silfwersvärd på 1600-talet. Det är 400 års historia att ta igen.
Jag ska ta mig tiden och börja leta. Ska ta reda på vilka jag ärvt namnet av.. Han-vad-han-nu-hette blev adlad efter att ha gjort någonting. Jag antar att hans familj var glada och stolta över honom.. Nu över 400 år senare sitter jag här, med samma namn, och undrar varför.. Ska göra mig en tjänst och ta reda på vad han gjorde som var värt hedras för!
Silfwersvärd.. Det har en viss klang ändå.
Tycker det är komiskt att man faktikst kan bli hindrad från att använda sitt namn på grund av en lag.. Men regler är regler har man fått höra.
Jag funderar på att göra som mormor föreslog och forska lite. Leta upp historian om min släkt och dess ursprung. Kan nog hitta en del.. min 'förfader' vad han nu hette, adlades och fick namnet Silfwersvärd på 1600-talet. Det är 400 års historia att ta igen.
Jag ska ta mig tiden och börja leta. Ska ta reda på vilka jag ärvt namnet av.. Han-vad-han-nu-hette blev adlad efter att ha gjort någonting. Jag antar att hans familj var glada och stolta över honom.. Nu över 400 år senare sitter jag här, med samma namn, och undrar varför.. Ska göra mig en tjänst och ta reda på vad han gjorde som var värt hedras för!
Silfwersvärd.. Det har en viss klang ändå.
måndag 16 november 2009
Behold.. Cor Maleficus!
STEG 1
Namn: Robin Bodin
Födelsedatum: 10 November
Ögonfärg: Blå
Hårfärg: 'Mörkblond'.
Längd: 1,87
Civilstatus: Civilklädd..
Höger eller vänsterhänt: Vänster
Stjärntecken: Skorpion
Kär: Haha! .. Nej.
STEG 2
Namn: Robin Bodin
Födelsedatum: 10 November
Ögonfärg: Blå
Hårfärg: 'Mörkblond'.
Längd: 1,87
Civilstatus: Civilklädd..
Höger eller vänsterhänt: Vänster
Stjärntecken: Skorpion
Kär: Haha! .. Nej.
STEG 2
Skor som du bar idag: Brun skinnsko och lindad vänsterfot.
Dina svagheter: Dåligt tålamod i vissa lägen.
Rädsla: Att bli sviken.
Målsättning: Världsherravälde.
Dina svagheter: Dåligt tålamod i vissa lägen.
Rädsla: Att bli sviken.
Målsättning: Världsherravälde.
STEG 3
Första tanke när du vaknade: Vem?
Sista tanke innan du somnade: Imorgon ska jag minnas vem 'Vem' är!
STEG 4
Pepsi eller Coca Cola: Coca Cola
BurgerKing eller McDonalds: McDonalds
Adidas eller Nike: Pest eller kolera?
Choklad eller Vanilj: Chocklanilj?
Sista tanke innan du somnade: Imorgon ska jag minnas vem 'Vem' är!
STEG 4
Pepsi eller Coca Cola: Coca Cola
BurgerKing eller McDonalds: McDonalds
Adidas eller Nike: Pest eller kolera?
Choklad eller Vanilj: Chocklanilj?
STEG 5
Svär du: Andas du?
Sjunger du: Titt som tätt.
Duschar du varje dag: Yes..
Gillar du skolan: Hade jag gjort det hade jag väl pluggat i stället för att svara på det här.
Tror du på dig själv: Ja.
Kommer du överens med din mamma: Javisst!
Kommer du överens med din pappa: Javisst!
STEG 6
Har du under den senaste månaden....
Druckit alkohol: Ja.
Rökt: Aldrig provat som sagt..
Shoppat: Haha, ja.
Baka: Nej.. Och hade jag gjort det så uppmanar jag inte till att äta det.
Stulit något: Räknas barns tro på tomten och påskharen?
STEG 7
Har du någonsin....
Däckat eller varit jättefull: Ja.
Blivit kallad hora: Njae.
Blivit nerslagen: Inte vad jag har märkt.
STEG 8
I framtiden...
Namn på barn: Time 'will' tell.
Hur vill du dö: Ståendes på ett berg, omringad av eld och åska samtidigt som man skriker frasen, 'Judgement day has arrived!'..
STEG 9
Antal människor du skulle ge ditt liv för: Få.. Och de som det gäller, vet vilka det är!
Antal piercings: Inga.
Antal tatueringar: En, snart två!
Hur många gånger har du varit med i tidningen: Ett antal gånger.
Antal saker jag ångrar: Att jag fortfarande inte kan latin!
The bell of the night, is a sound of Darkness.
Att vara ensam.. Det är enligt en del, ganska jobbigt. Vad innebär det egentligen att vara ensam? Är det bristen på människor, speciella personer, eller känslan av att ha gemenskap eller närhet som definerar termen 'ensam'?
Det är ganska lulligt egentligen.. Jag kan inte svara på det. Det enda jag vet är att 'jag', kan vara bland hundratals människor på en och samma gång, men ändå känna mig ensam. Jag kan - som jag tidigare nämnt - komma på mig själv med att se mig själv som en sorts logisk mittpunkt. Likt en tänd lampa på natten som har malar flygande runt sig. Men det är en lika bra förklaring som det är vilseledande.. För även om man kan känna så, så har jag ingen aning ifall någon av de andra hundra människorna runt kanske tänker likadant som jag. Tänk om alla på platsen var likadana, utan att veta om det..
Religioner strävar ofta efter att ha alla sina medlemmar under samma flagg. Att alla eftersträvar samma ideal och livssyn, när de 'förbättrar världen'.. Men hade jag varit exempelvis präst, och stått där framför en församling som bara nickade och log när jag sa det som de förväntades höra, så hade jag om något känt mig ensam.. För 'jag' har svårt för människor som faktiskt vill att andra ska döma dem. Att vara och bete sig som man förväntas av andra är inte att vara stark. Det är att vara en grå fläck i den tomma massan.. Att vara vek rent av. Man kommer inte långt om man insisterar på att ha andras medgivande i alla lägen. Men det är min åsikt. Alla gillar den kanske inte, men det är själva poängen. Den kanske inte uppskattas av alla, just för att den är 'min' och antagligen många andras där ute.
Jag vet vilka som är mina vänner! Jag vet vilka som är mina allra närmaste, de jag kan lita på. De jag älskar. Men den jag inte känner, och aldrig kommer kunna lite helt på, är och förblir mig själv. För vad det gäller en själv och de tankar man själv har om sig själv och omgivningen; så är man alltid osäker, alltid fundersam och alltid ensam. En sorts bra ensamhet i det fallet kanske..
Era närmaste är spegeln ni behöver för att se den ni själva verkligen är!
God natt!
Det är ganska lulligt egentligen.. Jag kan inte svara på det. Det enda jag vet är att 'jag', kan vara bland hundratals människor på en och samma gång, men ändå känna mig ensam. Jag kan - som jag tidigare nämnt - komma på mig själv med att se mig själv som en sorts logisk mittpunkt. Likt en tänd lampa på natten som har malar flygande runt sig. Men det är en lika bra förklaring som det är vilseledande.. För även om man kan känna så, så har jag ingen aning ifall någon av de andra hundra människorna runt kanske tänker likadant som jag. Tänk om alla på platsen var likadana, utan att veta om det..
Religioner strävar ofta efter att ha alla sina medlemmar under samma flagg. Att alla eftersträvar samma ideal och livssyn, när de 'förbättrar världen'.. Men hade jag varit exempelvis präst, och stått där framför en församling som bara nickade och log när jag sa det som de förväntades höra, så hade jag om något känt mig ensam.. För 'jag' har svårt för människor som faktiskt vill att andra ska döma dem. Att vara och bete sig som man förväntas av andra är inte att vara stark. Det är att vara en grå fläck i den tomma massan.. Att vara vek rent av. Man kommer inte långt om man insisterar på att ha andras medgivande i alla lägen. Men det är min åsikt. Alla gillar den kanske inte, men det är själva poängen. Den kanske inte uppskattas av alla, just för att den är 'min' och antagligen många andras där ute.
Jag vet vilka som är mina vänner! Jag vet vilka som är mina allra närmaste, de jag kan lita på. De jag älskar. Men den jag inte känner, och aldrig kommer kunna lite helt på, är och förblir mig själv. För vad det gäller en själv och de tankar man själv har om sig själv och omgivningen; så är man alltid osäker, alltid fundersam och alltid ensam. En sorts bra ensamhet i det fallet kanske..
Era närmaste är spegeln ni behöver för att se den ni själva verkligen är!
God natt!
lördag 14 november 2009
I want to play a game.. På fredag..
Saw var en av en av de absolut bästa filmer jag nånsin sett. Tills dess uppföljare kom en efter en. Efter att ha sett alla filmer i serien så har de uppnåt nån form av bisarr gudastatus. Om det finns nån film serie som man dammar av lite av och till, så är Saw en av dem!
För nåt år sedan hörde jag ryktet om att Saw skulle komma som spel. Jag var skeptisk.. I mitt huvud funkade det liksom inte. Men efter att ha kollat upp idéen de hade så började jag att se en idé som skulle kunna få en guldgraverad plats på min hylla. Men givetvis var det problem, eftersom företaget som hade hand om eländet inte var beredda på en chansning.. Projektet 'Saw - The Video Game' lades ner..
Som en skänk från ovan så kom skaparna av Silent Hill, Konami, och tog över projektet. Och nu sitter jag här, har det bokat för releasen, och bara väntar. På fredag kommer jag att få springa runt och försöka att överlista Jigsaws fällor.. Vilket alla som sett filmerna vet är smått meningslöst. Men jag ska ta mig fan flina spelet i genom även om jag gör fel om och om igen!
Yes! I want to play a game!
För nåt år sedan hörde jag ryktet om att Saw skulle komma som spel. Jag var skeptisk.. I mitt huvud funkade det liksom inte. Men efter att ha kollat upp idéen de hade så började jag att se en idé som skulle kunna få en guldgraverad plats på min hylla. Men givetvis var det problem, eftersom företaget som hade hand om eländet inte var beredda på en chansning.. Projektet 'Saw - The Video Game' lades ner..
Som en skänk från ovan så kom skaparna av Silent Hill, Konami, och tog över projektet. Och nu sitter jag här, har det bokat för releasen, och bara väntar. På fredag kommer jag att få springa runt och försöka att överlista Jigsaws fällor.. Vilket alla som sett filmerna vet är smått meningslöst. Men jag ska ta mig fan flina spelet i genom även om jag gör fel om och om igen!
Yes! I want to play a game!
'Någon' med grismasken.. Saw - The Game.
måndag 9 november 2009
"Han kan skämta också!" :D
Helgen som var har varit efterlängtad bra länge. Min 22:års dag närmar sig och det var sen tidigare bestämt att den skulle firas med Mimmi och Elina och kanske en eller två till i Borås. Resultatet var att alla som var inplanerade att komma, kom dit! Med andra ord så var helgen lyckad redan innan den börjat!
När jag åkte in till Borås i lördags så var jag nervös. Riktigt nervös till och med. För det första så var jag väldigt nyfiken på vad Mimmi och Elina hade kokat ihop, men framförallt så var det lite små pirrigt - sa JAG "pirrigt"? - att äntligen träffa Mats från Stockholm. Efter att ha hört en 'hel del' om honom under det gångna året så var det - för mig :) - en stor grej att faktiskt träffa honom 'irl'.
Mina förväntningar visade sig vara helt rätt. Trevligare kille får man leta efter. Att han faktiskt kunde komma ner till det här, var ett av de större plussen i kanten med hela helgen! Sen var Mimmis bror där med, och eftersom han är minst lika skön så var det många skratt under kvällen i köket. I vardagsrummet var det mest en massa gapande eftersom Elina höll på att krossa teven när de spelade på Wii:n. Tur att inget gick sönder. Och som Mimmi drömt dagen innan, så var det inte jag som förstörde teven!
Mimmi och Elina - trots att jag hatar det och det påminde Mimmi mig om :P - hade skaffat två presenter till mig. Det ena var ett spel till Ps3:an, och att de lyckades välja det av alla spel som finns, visar att de kan mig, och vet vad jag gillar! Den andra presenten gjorde nåt som jag inte känt på samma sätt på bra länge. Jag blev rörd, väldigt rörd! Jag fick två stenhjärtan, med orden: du har fått våra hjärtan. Jag blev så rörd av det att jag kontrade med en kommentar i min unika stil. 'Haha ja, de är ju gjorda av sten ;)'. Nu ligger de framför mig vid datorskärmen och Jigsaw. Middagen var top-knotch! Mimmi gjorde sin klassiker och sitt stjärnskott. Hennes basilikakyckling! Den med vitlökssås, kulpotatis och sallad är något av det bästa jag ätit!
Efter en massa skrattande, Wii, och tomma flaskor så åkte vi ner till stan en sväng. Väl där så var det klassikern när man är ute. Skriker 'VA?!' efter varje mening nån säger, tappar drinkar (Elina), tappar sig själv (... Elina igen) och framförallt kort. En massa kort. Det hör till!
Hemresa! Samma taxichaufför hämtade oss, vilket Mimmi blev jätteglad för! På vägen hem så pratade jag med chauffören och hon sa till mig, och jag citerar: 'Utan såna som du, vore jag arbetslös'. Jag var lite för paff och full för att ens komma med nån sorts comeback. Så jag sa helt enkelt inget. Bara log lite tvivelaktigt som om jag förstod poängen.. Väl hemma blev det lite efterfest i form av armbrytning och mer skratt!
Sen följde jag och Jonas med till Elina och höll på från 3 på natten till runt 7 på morgonen att mobba Elina med tjejklichér. Det bästa var att av alla oss 3 som var där, så var det hon som skrattade mest. När vi väl vaknade efter att inte ha sovit alls så mådde man sådär. Jag var som vanligt inte bakfull utan bara hungrig, fast utan aptiten. Jonas var yr, och Elina mådde nog sämre än sämst.. Gick sen bort till Mimmi och åkte med när hon skjutsade hem sin bror. Sen var det dags att låta Mimmi vila bort sin bakfylla. Så jag vek av ner mot stan och åkte sen hem! Trots hungern så log jag hela tiden, efter den bästa helgen på länge.
Mimmi och Elina, tack för allt ni kokade ihop! Allting var lyckat, och inget kunde blivit bättre! Efter allt ni fixade så märker man tydligt att jag har min plats hos er. Älskar er!
Mats! Vägrade väcka dig innan jag stack hem eftersom du mådde som du gjorde. Skrattar fortfarande åt en del av korten. Du var riktigt på lyset när kameran kom fram. Lyckliga vi som lever i en tid där man får allt på bild! :P Vi ska se till att du är tillbaka i Borås snabbast möjligt! You have my word..! Jonas! Tack för dissandet av alla tjejer hela natten! ;) Du var bra kvick vad det gällde att prata och det är alltid kul! Nästa gång alla är samlade ska det bli minst lika roligt! Och ingen ska få klå mig i armbrytning då heller! ;)
När jag åkte in till Borås i lördags så var jag nervös. Riktigt nervös till och med. För det första så var jag väldigt nyfiken på vad Mimmi och Elina hade kokat ihop, men framförallt så var det lite små pirrigt - sa JAG "pirrigt"? - att äntligen träffa Mats från Stockholm. Efter att ha hört en 'hel del' om honom under det gångna året så var det - för mig :) - en stor grej att faktiskt träffa honom 'irl'.
Mina förväntningar visade sig vara helt rätt. Trevligare kille får man leta efter. Att han faktiskt kunde komma ner till det här, var ett av de större plussen i kanten med hela helgen! Sen var Mimmis bror där med, och eftersom han är minst lika skön så var det många skratt under kvällen i köket. I vardagsrummet var det mest en massa gapande eftersom Elina höll på att krossa teven när de spelade på Wii:n. Tur att inget gick sönder. Och som Mimmi drömt dagen innan, så var det inte jag som förstörde teven!
Mimmi och Elina - trots att jag hatar det och det påminde Mimmi mig om :P - hade skaffat två presenter till mig. Det ena var ett spel till Ps3:an, och att de lyckades välja det av alla spel som finns, visar att de kan mig, och vet vad jag gillar! Den andra presenten gjorde nåt som jag inte känt på samma sätt på bra länge. Jag blev rörd, väldigt rörd! Jag fick två stenhjärtan, med orden: du har fått våra hjärtan. Jag blev så rörd av det att jag kontrade med en kommentar i min unika stil. 'Haha ja, de är ju gjorda av sten ;)'. Nu ligger de framför mig vid datorskärmen och Jigsaw. Middagen var top-knotch! Mimmi gjorde sin klassiker och sitt stjärnskott. Hennes basilikakyckling! Den med vitlökssås, kulpotatis och sallad är något av det bästa jag ätit!
Efter en massa skrattande, Wii, och tomma flaskor så åkte vi ner till stan en sväng. Väl där så var det klassikern när man är ute. Skriker 'VA?!' efter varje mening nån säger, tappar drinkar (Elina), tappar sig själv (... Elina igen) och framförallt kort. En massa kort. Det hör till!
Hemresa! Samma taxichaufför hämtade oss, vilket Mimmi blev jätteglad för! På vägen hem så pratade jag med chauffören och hon sa till mig, och jag citerar: 'Utan såna som du, vore jag arbetslös'. Jag var lite för paff och full för att ens komma med nån sorts comeback. Så jag sa helt enkelt inget. Bara log lite tvivelaktigt som om jag förstod poängen.. Väl hemma blev det lite efterfest i form av armbrytning och mer skratt!
Sen följde jag och Jonas med till Elina och höll på från 3 på natten till runt 7 på morgonen att mobba Elina med tjejklichér. Det bästa var att av alla oss 3 som var där, så var det hon som skrattade mest. När vi väl vaknade efter att inte ha sovit alls så mådde man sådär. Jag var som vanligt inte bakfull utan bara hungrig, fast utan aptiten. Jonas var yr, och Elina mådde nog sämre än sämst.. Gick sen bort till Mimmi och åkte med när hon skjutsade hem sin bror. Sen var det dags att låta Mimmi vila bort sin bakfylla. Så jag vek av ner mot stan och åkte sen hem! Trots hungern så log jag hela tiden, efter den bästa helgen på länge.
Mimmi och Elina, tack för allt ni kokade ihop! Allting var lyckat, och inget kunde blivit bättre! Efter allt ni fixade så märker man tydligt att jag har min plats hos er. Älskar er!
Mats! Vägrade väcka dig innan jag stack hem eftersom du mådde som du gjorde. Skrattar fortfarande åt en del av korten. Du var riktigt på lyset när kameran kom fram. Lyckliga vi som lever i en tid där man får allt på bild! :P Vi ska se till att du är tillbaka i Borås snabbast möjligt! You have my word..! Jonas! Tack för dissandet av alla tjejer hela natten! ;) Du var bra kvick vad det gällde att prata och det är alltid kul! Nästa gång alla är samlade ska det bli minst lika roligt! Och ingen ska få klå mig i armbrytning då heller! ;)
Prepare yourself!
Helgen var lyckad. Utan tvivel den bästa på länge! Måde sådär 'lagom' bra igår, men det var det värt. Den fulla uppdateringen kommer lite senare idag. När jag samlat ihop mig lite igen!
Mimmi, Elina, Mats och Jonas, tack för den bästa helgen på läänge!
Uppdaterar strax!
Mimmi, Elina, Mats och Jonas, tack för den bästa helgen på läänge!
Uppdaterar strax!
fredag 6 november 2009
La Vita Nuova
Jag får höra att jag är destruktiv. Att jag är negativ och cynisk.. Jag får gång på gång höra att jag har muskler som en gud.. Hahaha! Det var nästan kul..
Jag har tydligen konstiga intressen.. Nu vet jag inte vad som menas med det, för det enda jag gör som kanske inte alla jag känner gör är att köpa och samla på diverse saker. Saker som jag prompt importerar från utlandet. Är det för att hävda mig? Nej.. I så fall hade jag burit omkring på grejerna, hoppat upp och ner, och vrålat 'Kolla vad jag har, kolla vad jag har'!
Orden 'Haha, du är konstig/annorlunda' är precis lika givande som om jag skulle fått en skrevspark första gången jag träffade någon.. Det blir en sorts chock för stunden, och smärtan gör att man lite halvdant kravlar sig därifrån i 'spillror'.. Sist jag fick höra det, så sparkade jag dock tillbaka först, och sa: 'Många säger sällan vad de verkligen tänker. Jag säger alltför ofta vad jag tänker, se mig som ärlig i stället för udda'. Inte helt oväntat så tog samtalet slut där.. Hon blev tyst, och det har inte kommit på tal igen.. Mitt tankesätt har ändrats radikalt under de år som jag inte hört av människan. Men inte mina principer..
Och det här med att jag är destruktiv.. Vad fan är det?! Jag är människa tyvärr. Det ligger i min natur att vara destruktiv. En människa kan inte bygga eller skapa något utan att någon annan ska ta saken i egna händer och göra det överdrivet och slutligen banalt eller rent av idiotiskt!
Som sagt, på 1960-talet så satsade amerikanska - givetvis - militären på att skapa ett militärt datanätverk som skulle göra kommunikationen mellan förläggningar och trupper världen över lättare och mer effektiv.. Men som alltid kommer det nån 'The People must know the truth' freak och får idéen att göra nätverket åtkomligt för alla. Därav föddes WWW, the World Wide Web (Internet för den som fortfarande inte är med).. Var det bra? Visst, man kan med ett par klickanden få reda på vad somhelst närsomhelst utan problem. Man kan hålla kontakten med människor som bor på andra sidan jorden och vissa kommuner på månen..
Men alla hackers då? Alla finniga tonåringar som sitter i en gammal källare och programmerar virus som förstör datorer och skickar fula påskkort till alla email kontakter. Alla idioter som låtsas vara nån annan på nätet.. Internets slogan borde vara 'Trust No one!' Eller "Trust No 1" för att göra det lite futuristiskt och 'hipp'.
När Alfred Nobel uppfann dynamiten så sa han att "med detta blir krig överflödigt".. Inte direkt. Den gav upphov till saker som Atombomben, eftersom den väckte nya ideér i alltför briljanta sinnen.
Så till den som säger att jag är destruktiv, tänk om.. Jag ligger helt enkelt bara steget före och är där allt ändå hamnar till slut. I kaoset!
Jag har tydligen konstiga intressen.. Nu vet jag inte vad som menas med det, för det enda jag gör som kanske inte alla jag känner gör är att köpa och samla på diverse saker. Saker som jag prompt importerar från utlandet. Är det för att hävda mig? Nej.. I så fall hade jag burit omkring på grejerna, hoppat upp och ner, och vrålat 'Kolla vad jag har, kolla vad jag har'!
Orden 'Haha, du är konstig/annorlunda' är precis lika givande som om jag skulle fått en skrevspark första gången jag träffade någon.. Det blir en sorts chock för stunden, och smärtan gör att man lite halvdant kravlar sig därifrån i 'spillror'.. Sist jag fick höra det, så sparkade jag dock tillbaka först, och sa: 'Många säger sällan vad de verkligen tänker. Jag säger alltför ofta vad jag tänker, se mig som ärlig i stället för udda'. Inte helt oväntat så tog samtalet slut där.. Hon blev tyst, och det har inte kommit på tal igen.. Mitt tankesätt har ändrats radikalt under de år som jag inte hört av människan. Men inte mina principer..
Och det här med att jag är destruktiv.. Vad fan är det?! Jag är människa tyvärr. Det ligger i min natur att vara destruktiv. En människa kan inte bygga eller skapa något utan att någon annan ska ta saken i egna händer och göra det överdrivet och slutligen banalt eller rent av idiotiskt!
Som sagt, på 1960-talet så satsade amerikanska - givetvis - militären på att skapa ett militärt datanätverk som skulle göra kommunikationen mellan förläggningar och trupper världen över lättare och mer effektiv.. Men som alltid kommer det nån 'The People must know the truth' freak och får idéen att göra nätverket åtkomligt för alla. Därav föddes WWW, the World Wide Web (Internet för den som fortfarande inte är med).. Var det bra? Visst, man kan med ett par klickanden få reda på vad somhelst närsomhelst utan problem. Man kan hålla kontakten med människor som bor på andra sidan jorden och vissa kommuner på månen..
Men alla hackers då? Alla finniga tonåringar som sitter i en gammal källare och programmerar virus som förstör datorer och skickar fula påskkort till alla email kontakter. Alla idioter som låtsas vara nån annan på nätet.. Internets slogan borde vara 'Trust No one!' Eller "Trust No 1" för att göra det lite futuristiskt och 'hipp'.
När Alfred Nobel uppfann dynamiten så sa han att "med detta blir krig överflödigt".. Inte direkt. Den gav upphov till saker som Atombomben, eftersom den väckte nya ideér i alltför briljanta sinnen.
Så till den som säger att jag är destruktiv, tänk om.. Jag ligger helt enkelt bara steget före och är där allt ändå hamnar till slut. I kaoset!
söndag 1 november 2009
Monkey Business!
Jag kan leva med att jag blir tillfrågad om jag är 30.. Det är bara en tragisk touch i en diffus vardag. Det jag dock inte förstår är varför folk beter sig som om jag är sjukt förälskad i deras handväskor och tillhörande plånböcker.. Eller är det en sorts trend? Att hålla krampartat i sina väskor etc och att gå i en halvcirkel runt mig med en sort åh-jag-vet-nog-allt-vad-du-vill-ha-men-du-kommer-få-ansiktet-fullt-med-pepparsprej-om-du-så-mycket-andas-åt-mitt-håll-igen min.
Ser jag elak ut? Ser jag ut som en ligist? Det verkar verkligen som om jag är Fan själv i vissas ögon. Men sånt smicker funkar inte på mig när man i samma sekund blir behandlad som en förrymd labb-apa.. För ett tag sen när jag var ute och gick - hade rocken, bara för att förtydliga effekten - så gick jag förbi en pappa som var ute och gick med sin son och dotter. Klassiskt scenario, med dottern på axlarna och sonen småsprang ett par meter framför..
Då kommer jag där.. Robin Bodin, Lucifer eller kanske Hitler, inte fan vet jag.. Hursomhelst så gick jag förbi, i min egen halvt om halvt stressiga takt. Pappan springer då 'diskret' fram, tar tag i sonen och föser honom bakom sig och säger nåt i stil med 'håll dig nära mig'.. Hade jag varit 100% svensk så hade jag antagligen gjort det som de flesta svenskar brukar göra.. Nämligen ingenting, låtsas som om det regnar.. Men den minimala hundradel av mig som långt tillbaka är fransk tände till och jag tvärvänder på plats och tittar pappan rakt i ögonen.. Och om han inte var 'rädd' för mig sekunderna innan, så tro fan att han var det nu.. Jag blev irriterad, förbannad rent av.. Jag blir ligistförklarad bara för att jag går i min takt, på mitt sätt, i min rock - varför är den så jävla märkvärdig?! - mitt på dagen.. Jag fortsatte att titta honom rakt i ögonen när han föste sitt får förbi mig och gick bort till deras fula familjebil..
Jag tittade in i pappans stela ögon, och kunde lika gärna kollat ut genom fönstret.. Jag suckade högt för mig själv, och fortsatte åt mitt håll. Jag vill tro att världen en dag blir en plats där allt och alla blir accepterade av allt och alla. Men den dagen är ännu inte här.. Så för stunden unnar jag mig mina blickar till alla idioter jag möter..
Ser jag elak ut? Ser jag ut som en ligist? Det verkar verkligen som om jag är Fan själv i vissas ögon. Men sånt smicker funkar inte på mig när man i samma sekund blir behandlad som en förrymd labb-apa.. För ett tag sen när jag var ute och gick - hade rocken, bara för att förtydliga effekten - så gick jag förbi en pappa som var ute och gick med sin son och dotter. Klassiskt scenario, med dottern på axlarna och sonen småsprang ett par meter framför..
Då kommer jag där.. Robin Bodin, Lucifer eller kanske Hitler, inte fan vet jag.. Hursomhelst så gick jag förbi, i min egen halvt om halvt stressiga takt. Pappan springer då 'diskret' fram, tar tag i sonen och föser honom bakom sig och säger nåt i stil med 'håll dig nära mig'.. Hade jag varit 100% svensk så hade jag antagligen gjort det som de flesta svenskar brukar göra.. Nämligen ingenting, låtsas som om det regnar.. Men den minimala hundradel av mig som långt tillbaka är fransk tände till och jag tvärvänder på plats och tittar pappan rakt i ögonen.. Och om han inte var 'rädd' för mig sekunderna innan, så tro fan att han var det nu.. Jag blev irriterad, förbannad rent av.. Jag blir ligistförklarad bara för att jag går i min takt, på mitt sätt, i min rock - varför är den så jävla märkvärdig?! - mitt på dagen.. Jag fortsatte att titta honom rakt i ögonen när han föste sitt får förbi mig och gick bort till deras fula familjebil..
Jag tittade in i pappans stela ögon, och kunde lika gärna kollat ut genom fönstret.. Jag suckade högt för mig själv, och fortsatte åt mitt håll. Jag vill tro att världen en dag blir en plats där allt och alla blir accepterade av allt och alla. Men den dagen är ännu inte här.. Så för stunden unnar jag mig mina blickar till alla idioter jag möter..
tisdag 27 oktober 2009
Robin och Bodin.
I lumpen var jag känd som Bodin. Eftersom de har sin lilla princip att förnamn är lika med känslomässigt engagemang, och det som alla vet, har soldater inga.. Känslor det vill säga.. Att vissa befäl dejtade varandra eller till och med värnpliktiga är väl en annan historia..
Bodin (eller Boddan, och i ett enstaka fall Bodáiiin (...) ) var det namn som tilltalades den soldat från västra götaland som i riktes tjänst skulle kunna trycka på avtryckaren om nöden krävde det.. Bodin fick lära sig att i strid fanns ingen nåd, men det fanns barmhärtighet, i form av Genévekonventionen *ehum* *host host* dubbelmoral.. Det är förbjudet att låtsas vara nån annan, likaså det är förbjudet att låtsas vara skadad eller sjuk. Men det är helt hundra godkänt att skjuta benen av någon som vägrar stanna när de kommer springandes med sin yxa. För då är det ju helt plötsligt en fråga om 'personlig säkerhet'..
I och med att man muckade så återgick Bodin till att vara ett enkelt efternamn med sitt stela franska ursprung. Tiden har gått och den militära delen är över.. Jag är - även om jag hatar att erkänna det - snäll innerst inne. Men! Bara mot en del. Eller ja, ganska få. De som förtjänar det. I övrigt har jag som sagt ganska lätt för att koppla på min mer cyniska och bittra sida.
Idag var jag på Willys och handlade Ramlösa.. Vilket jag alltid gör när jag är smått snuvig. Hjälper det? Njae, men jag gillar att få komma ut lite sådär, även om det bara är för att handla eller tjuvöppna brev på postkontoret.. Tack vare den underbara termen 'ordning i kaos' så var det givet att jag skulle handla bakom en 'äldre dam'.. Eller nej, gammal tant! En tant som hade nåt som en tant i den åldern inte ska ha. Attityd! Var femte sekund så tittade hon åt mitt håll och fnös lite titt som tätt. Jag började kolla ifall jag typ trampat på något eller fått nåt i ansiktet.. Som hon kollade så hade jag väl mosat hennes man mot ansiktet likt en fluga på bilrutan.. Hon såg att jag hade två flaskor, så hon tog sig god tid till att plocka upp alla sina 258 varor som jag garanterar var studerade och godkända innan de valdes..
Inombords kände jag att nåt bubblade upp. Irritation och vrede.. Men mest så var jag hungrig.. Som en blixt från en klar himmel så vaknade 'Bodin' - som man inte 'hört av' sen lumpen - till liv, och jag hörde mig själv tänka orden 'Do it!... DO IT!!!'.
Jag agerade i samma sekund. Allting gick på nån sorts automatik. Jag tog hennes handväska och slängde den tvärs över alla kassorna så att den landade på varubandet ett par kassor bort. Hon tittade på mig med en sjuhelvetes föundran och chock.. Apport! Skrek jag! 'Hämta den! Hämta den din dumma tröga terrier! HÄMTA DEN!'
Ögonblicket försvann.. Tanten var borta, och jag vaknade ur min trans. Det monotona pipandet från kassorna fortsatte i samma klass som innan, och när den tjuriga tanten gick ut utan nån somhelst aning om vad som kretsade i mina tankar ett par minuter tidigare. OM jag faktiskt hade kastat väskan hade det nog blivit ett jäkla liv.. Men just då, just för stunden, så hade det varit värt det.. Nästa gång så kanske hennes väska får sig en flygtur..
Över två år har gått sen jag muckade.. Och jag förblir min egen inspirationskälla, och min egen största fiende..
Bodin (eller Boddan, och i ett enstaka fall Bodáiiin (...) ) var det namn som tilltalades den soldat från västra götaland som i riktes tjänst skulle kunna trycka på avtryckaren om nöden krävde det.. Bodin fick lära sig att i strid fanns ingen nåd, men det fanns barmhärtighet, i form av Genévekonventionen *ehum* *host host* dubbelmoral.. Det är förbjudet att låtsas vara nån annan, likaså det är förbjudet att låtsas vara skadad eller sjuk. Men det är helt hundra godkänt att skjuta benen av någon som vägrar stanna när de kommer springandes med sin yxa. För då är det ju helt plötsligt en fråga om 'personlig säkerhet'..
I och med att man muckade så återgick Bodin till att vara ett enkelt efternamn med sitt stela franska ursprung. Tiden har gått och den militära delen är över.. Jag är - även om jag hatar att erkänna det - snäll innerst inne. Men! Bara mot en del. Eller ja, ganska få. De som förtjänar det. I övrigt har jag som sagt ganska lätt för att koppla på min mer cyniska och bittra sida.
Idag var jag på Willys och handlade Ramlösa.. Vilket jag alltid gör när jag är smått snuvig. Hjälper det? Njae, men jag gillar att få komma ut lite sådär, även om det bara är för att handla eller tjuvöppna brev på postkontoret.. Tack vare den underbara termen 'ordning i kaos' så var det givet att jag skulle handla bakom en 'äldre dam'.. Eller nej, gammal tant! En tant som hade nåt som en tant i den åldern inte ska ha. Attityd! Var femte sekund så tittade hon åt mitt håll och fnös lite titt som tätt. Jag började kolla ifall jag typ trampat på något eller fått nåt i ansiktet.. Som hon kollade så hade jag väl mosat hennes man mot ansiktet likt en fluga på bilrutan.. Hon såg att jag hade två flaskor, så hon tog sig god tid till att plocka upp alla sina 258 varor som jag garanterar var studerade och godkända innan de valdes..
Inombords kände jag att nåt bubblade upp. Irritation och vrede.. Men mest så var jag hungrig.. Som en blixt från en klar himmel så vaknade 'Bodin' - som man inte 'hört av' sen lumpen - till liv, och jag hörde mig själv tänka orden 'Do it!... DO IT!!!'.
Jag agerade i samma sekund. Allting gick på nån sorts automatik. Jag tog hennes handväska och slängde den tvärs över alla kassorna så att den landade på varubandet ett par kassor bort. Hon tittade på mig med en sjuhelvetes föundran och chock.. Apport! Skrek jag! 'Hämta den! Hämta den din dumma tröga terrier! HÄMTA DEN!'
Ögonblicket försvann.. Tanten var borta, och jag vaknade ur min trans. Det monotona pipandet från kassorna fortsatte i samma klass som innan, och när den tjuriga tanten gick ut utan nån somhelst aning om vad som kretsade i mina tankar ett par minuter tidigare. OM jag faktiskt hade kastat väskan hade det nog blivit ett jäkla liv.. Men just då, just för stunden, så hade det varit värt det.. Nästa gång så kanske hennes väska får sig en flygtur..
Över två år har gått sen jag muckade.. Och jag förblir min egen inspirationskälla, och min egen största fiende..
måndag 26 oktober 2009
I'm waiting patiently..
Det sägs att om man väntar på något, så kommer man få lön för mödan. Det sägs att det finns en väg som är rätt för alla. Jag tror på den filosofin. Dock tror jag inte på att alla finner den, eller att den är förutbestämd. Man följer inte en väg. Man går sin egen väg.
Vägen jag har valt har format mig på ett sätt som jag varken vill kalla bra eller dåligt. Jag anser mig se världen lite för vad den är. 'I´ve seen societies true face' som en stor man en gång sa. Detta medför att jag i regel inte blir överaskad eller chockad när jag ser saker som händer världen över. Jag framstår ofta som ganska negativ eller tråkig. Men vad kan jag säga? Världen är vad den är, just för att den är som den är..
Jag har valt min väg. En väg som kommer föra mig till många svar på många frågor som ingen har ställt. Varför? Kan inte säga annat än att det är min väg. Jag vill ha svar på oönskad fakta. Vill veta det ingen annan bryr sig om. Men framförallt, så vill jag veta varför jag valt denna väg.
För att få svaren, för att få min fakta, så måste jag genomgå ett viljans eldprov. Den jag är måste renas in i själen, och från askan ska jag likt en fenix resa mig och åta mig min roll i en värld med fullkomlig kunskap och makt.. Allt handlar om väntan och tålamod.
Det sägs att om man väntar på något, så kommer man få lön för mödan.
Vägen jag har valt har format mig på ett sätt som jag varken vill kalla bra eller dåligt. Jag anser mig se världen lite för vad den är. 'I´ve seen societies true face' som en stor man en gång sa. Detta medför att jag i regel inte blir överaskad eller chockad när jag ser saker som händer världen över. Jag framstår ofta som ganska negativ eller tråkig. Men vad kan jag säga? Världen är vad den är, just för att den är som den är..
Jag har valt min väg. En väg som kommer föra mig till många svar på många frågor som ingen har ställt. Varför? Kan inte säga annat än att det är min väg. Jag vill ha svar på oönskad fakta. Vill veta det ingen annan bryr sig om. Men framförallt, så vill jag veta varför jag valt denna väg.
För att få svaren, för att få min fakta, så måste jag genomgå ett viljans eldprov. Den jag är måste renas in i själen, och från askan ska jag likt en fenix resa mig och åta mig min roll i en värld med fullkomlig kunskap och makt.. Allt handlar om väntan och tålamod.
Det sägs att om man väntar på något, så kommer man få lön för mödan.
lördag 24 oktober 2009
Bodin vs Fate.
Tatueringen är bokad. Och snart är texten ovan för evigt etsad på min axel. "Illuminati".. 'De upplysta'.. Jag anser det vara bra, såväl filosofiskt som bildligt. Att vara upplyst av - i mitt fall - ideal och värderingar, hjälper till lite i en vardag där lampor går sönder hela tiden.Murphys lag, ordning i kaos.. Allt som kan gå fel, verkar oftast gå fel. Varför? Är det ett test? En prövning? Eller bara ren sadism från 'ödets' sida? Inte vet jag. Men jag har mitt sätt att hantera vardagen när allt verkar gå fel. Då ser jag det som att världen verkligen inte vill veta av mig, och då är jag kvar, och fortsätter att vara i vägen för världen bara för att jävlas! Sadisten inombords ger upphov till en nyfunnen smått korrupt styrka. Det känns bättre att orka fortsätta om man är inställd på att världen inte vill veta av det.
Jag vänder oftast andra kinden till när motgångar slår mig i ansiktet. Varför? Inte för att det är bra, inte för att det gör nån skillnad, utan helt enkelt för att jävlas med ett 'öde' som vill att jag ska ta åt mig.
Hey fate! ... Fuck you!!
torsdag 22 oktober 2009
Judge, Jury and Executioner.
Är jag negativ? Haha, ja kanske, ibland. Jag anser mig ha en ganska realistisk världssyn. Det är lite dubbelmoral.. Om jag måste placera mig i en kategori, så blir det under fliken 'Ond', med allt vad det innebär; men samtidigt blir jag blödig om jag ser en ensam valp på en gata i en film.
Ond är jag för att jag har lätt för att koppla bort empati och medkänsla. Finns det någon jag inte gillar, eller som gjort mig illa, så har jag inga problem att se den personen som ett objekt i stället för en person. Det kanske inte gör en person ond, men det är en bidragande faktor. Och nej, jag går inte runt och letar efter folk att bli arg på.
Jag har fått höra att jag ibland kan vara lite för snabb med att döma personer. Jag tog åt mig av de orden, och jag jobbar hårt med att sluta lita på mitt eget ord innan någon annan fått chansen att säga sitt.
Alla är vi bra på att döma (typ jag); många är 'bra' på att avgöra vad som är 'rätt och fel'; och väldigt få (jag) är bra på att ta tag i saker och ting när det som mest behövs. Vi måste alla lära oss att bli lite av varje. I en värld där alla är lika bra på att hantera varandra, skulle kaos spridas.. Men grejen med kaos, är att det är rättvist.
Ond är jag för att jag har lätt för att koppla bort empati och medkänsla. Finns det någon jag inte gillar, eller som gjort mig illa, så har jag inga problem att se den personen som ett objekt i stället för en person. Det kanske inte gör en person ond, men det är en bidragande faktor. Och nej, jag går inte runt och letar efter folk att bli arg på.
Jag har fått höra att jag ibland kan vara lite för snabb med att döma personer. Jag tog åt mig av de orden, och jag jobbar hårt med att sluta lita på mitt eget ord innan någon annan fått chansen att säga sitt.
Alla är vi bra på att döma (typ jag); många är 'bra' på att avgöra vad som är 'rätt och fel'; och väldigt få (jag) är bra på att ta tag i saker och ting när det som mest behövs. Vi måste alla lära oss att bli lite av varje. I en värld där alla är lika bra på att hantera varandra, skulle kaos spridas.. Men grejen med kaos, är att det är rättvist.
Gabranth - Judge Minister.
måndag 19 oktober 2009
Thoughts of a visionary.
I have no delusions of divinity. We are men, not gods. Man is his own god, his own devil, his own death.
We are created in our own image, yet imprisoned by the face we call our own. I will remake the world as I have remade myself, so that they may confront their ugliness and find for themselves what is beautiful.
We are created in our own image, yet imprisoned by the face we call our own. I will remake the world as I have remade myself, so that they may confront their ugliness and find for themselves what is beautiful.
lördag 17 oktober 2009
92% ?!
Enligt Facebook - ni vet, sajten som tar över världen i samma klass som Skynet gör i Terminator - så är jag 92% ond.. I vanliga fall lägger jag ingen vikt på alla quiz, eftersom de oftast är riktigt dåliga. Typ praktexempel som 'Vilken låt är du på en måndag den tredje månaden vartannat år' etc.
Men! Den här gången tog jag lite illa vid mig.. För det första så är 92% inte bra, men ändå inte 'dåligt'. Precis som i skolan när man fick tillbaka ett prov med sämre resultat än väntat; varpå man intalade sig själv att man skulle vara nöjd ändå, då man inte pluggat för fem öre. Jag är hellre 100% 'ond' än 8% osäker.
För det andra. Hur kan den som gjorde quizzet avgöra hurpass ond jag är?! Man kan ju börja med att försöka sig på att definera termen ond.. Det är en gråzon. Det finns ju den generella åsikten, de som de flesta delar.. Men eftersom det finns konflikter så länge det finns mer än en människa på jorden så tänker jag inte lyssna på argumentet 'alla andra säger ju det'.. Om någon dödar en person, då kallas han mördare. Om någon dödar tusentals, då kallas han för erövrare.. I hur många skolor slår man upp historiaboken och säger 'idag ska vi läsa om mördaren Alexander den store'?
Nej det handlar om att människor generaliserar. Ond är ond bara för att det är så.. Men enligt mig så kan ondska inte finnas utan godhet, så det kan vara bra att vara ond ibland. Se mig och mina 92% som en balans på moralens våg.. Moral, blandat med fördomar och förutfattade meningar är vapnet som de flesta bär i bristen på klarsyn.
En idiot, är en person som placerar all sin tillit i vapnet han bär.
(Dessutom! Den största formen av ondska är protestlistor på ICA)
Men! Den här gången tog jag lite illa vid mig.. För det första så är 92% inte bra, men ändå inte 'dåligt'. Precis som i skolan när man fick tillbaka ett prov med sämre resultat än väntat; varpå man intalade sig själv att man skulle vara nöjd ändå, då man inte pluggat för fem öre. Jag är hellre 100% 'ond' än 8% osäker.
För det andra. Hur kan den som gjorde quizzet avgöra hurpass ond jag är?! Man kan ju börja med att försöka sig på att definera termen ond.. Det är en gråzon. Det finns ju den generella åsikten, de som de flesta delar.. Men eftersom det finns konflikter så länge det finns mer än en människa på jorden så tänker jag inte lyssna på argumentet 'alla andra säger ju det'.. Om någon dödar en person, då kallas han mördare. Om någon dödar tusentals, då kallas han för erövrare.. I hur många skolor slår man upp historiaboken och säger 'idag ska vi läsa om mördaren Alexander den store'?
Nej det handlar om att människor generaliserar. Ond är ond bara för att det är så.. Men enligt mig så kan ondska inte finnas utan godhet, så det kan vara bra att vara ond ibland. Se mig och mina 92% som en balans på moralens våg.. Moral, blandat med fördomar och förutfattade meningar är vapnet som de flesta bär i bristen på klarsyn.
En idiot, är en person som placerar all sin tillit i vapnet han bär.
(Dessutom! Den största formen av ondska är protestlistor på ICA)
onsdag 14 oktober 2009
Whaha!
Jag visste att Fransisco var på väg hit. Lars som redan var här fick reda på det i samma veva. Sadisten inom oss kom fram till en gemensam slutsats. Jag har Michael Myers mask! Låt oss använda den mot killen som kommer genom skogen.
På den här sjukt roliga filmen kommer Fransisco strosandes på vägen. Han har ingen aning om att Lars ligger gömd i en hög ris och filmar, lika lite som han vet att jag står gömd i skogen med masken.
Enjoy!
måndag 12 oktober 2009
Hillbilly Mayhem!
Igår kväll fick jag träffa Madde igen. Hon hade Thobias med sig, och det faktum att man lite sådär spontant träffade dem i ett träsk i Missisippi, Alabama nånstans var väl bara en lite komisk detalj. Sen fick jag den briljanta idén att man kunde 'plundra' ett ånglok som sådär lite lagom passande spårade ur i närheten.. Men jag hann inte få tag i något, eftersom min larmsignal - i form av Will Smith som skriker halsen ur sig i en kyrka - väckte mig ur drömmen.. Säg till ifall ni hittade något kul!
Kikade runt på nätet och lyckades ramla över det gamla citatet/frågan 'What makes a man a man?'. Det finns överallt, till och med i filmer såsom Gremlins. En del säger att det som gör nån som redan är nåt till det nyss nämnda något är starka värderingar, viljan att kämpa sig i genom en grym vardag och en massa sån skit.
En annan kan säga att det är resultat i vardagen som räknas. Saker som karriär, eller antalet rådjurshuvuden på väggarna..
En del säger att det handlar om att vara sig själv.. Vilket är ungefär lika givande och intressant som att se när både vinnarna och förlorarna i knattelagen får medalj för att de 'varit med' och 'gjort sitt bästa'. Men jag vet inte, jag kanske inte är så beroende av drogen man kallar bekräftelse vad det gäller tävlingar.
Kan det inte vara så att det som gör en man till en man - om man nu bortser från praktisk fakta - är att lyckas att leva dag ut och dag in i en värld där alla bryr sig om att ändra på allt utan att egentligen göra det; utan att strypa någon i ren frustration?
För stunden bryr jag mig inte. Vilket är bra, det ger mig mer tid till att putsa min 'Du är speciell!' medalj..
Kikade runt på nätet och lyckades ramla över det gamla citatet/frågan 'What makes a man a man?'. Det finns överallt, till och med i filmer såsom Gremlins. En del säger att det som gör nån som redan är nåt till det nyss nämnda något är starka värderingar, viljan att kämpa sig i genom en grym vardag och en massa sån skit.
En annan kan säga att det är resultat i vardagen som räknas. Saker som karriär, eller antalet rådjurshuvuden på väggarna..
En del säger att det handlar om att vara sig själv.. Vilket är ungefär lika givande och intressant som att se när både vinnarna och förlorarna i knattelagen får medalj för att de 'varit med' och 'gjort sitt bästa'. Men jag vet inte, jag kanske inte är så beroende av drogen man kallar bekräftelse vad det gäller tävlingar.
Kan det inte vara så att det som gör en man till en man - om man nu bortser från praktisk fakta - är att lyckas att leva dag ut och dag in i en värld där alla bryr sig om att ändra på allt utan att egentligen göra det; utan att strypa någon i ren frustration?
För stunden bryr jag mig inte. Vilket är bra, det ger mig mer tid till att putsa min 'Du är speciell!' medalj..
lördag 10 oktober 2009
The creation.
Klockan är snart två på natten, och jag har börjat tänka igen. Inte på vanliga saker som att komma ihåg hur man andas eller blinkar med ögonen; utan det här lite mer extrema tänkandet om saker som 'varför är vi här' och 'finns det ett syfte'.Jag kollade igenom en massa människor på Facebook för en stund sedan, och kom fram till en ganska - enligt mig - uppenbar slutsats: Alla verkar ha skaffat barn. Det fick mig att tänka till. Är det mig det går långsamt för eller har många väldigt bråttom. Jag vet i alla fall två tjejer från min högstadieklass som har barn nu; varav den ena har två stycken redan. Den andra hann nog knappt gå ur skolan innan hon fick sin son/dotter/dalmatin etc.. Just ja, Elinas mammas katt fick tydligen kattungar häromdagen med. Grattis till dig katten!
Jag älskar att läsa om filosofernas syn på livet. Det fanns en fransk filosof som mer eller mindre hade inställningen att allt var pest och pina hela tiden, och av ren princip. Han sa att om han hade fått barn så hade han antagligen strypt dem för att befria dem från "det vansinne vi kallar världen". Dubbelmoralen är den att han tog väldigt illa vid sig när hans mamma sa att hon inte fött honom om hon vetat att han skulle bli så negativ.
Inom ramen av en månad fyller jag 22. Och jag ser det verkligen inte som ett misslyckande att jag inte haft 'nöjet' att få barn än. Jag är lika redo för det i nuläget som en mogen apelsin är redo för en runda golf.. Det enda jag skapat, som dyker upp här och var, utvecklas, och byter stil i samma anda som en trotsig tonåring är Neidaar. Precis, det enda jag lyckats med; är en drak/ödla/människa med väldigt varierande intressen och klädstilar. Men 'han' är i alla fall något jag tycker om att jobba med, och utveckla.. Kanske är det föräldraskap går ut på.. Att se en utveckling, oavsett resultat..
fredag 9 oktober 2009
50/50 vaken..
The little boy never saw it coming..Mitt promenerande har fått sig ett litet törn de sista tre, fyra dagarna. Jag har trampat snett, och ligger därmed precis på gränsen mellan det folk tycks kalla sund hälsa och nån sorts infernalisk förkylning. Men jag är den jag är, och blir inte sjuk; iaf inte mer eller längre än det är "värt". I morgon tänker jag i och för sig gå en riktigt lång runda igen. Alltid lika skön känsla när man kommer innanför dörren igen efter ett par timmar till fots.
Man behöver inte vara kirurg för att räkna ut att jag kanske har lite för kul med Michael Myers masken ibland. Dels är det kul att ta kort, och desto roligare att möta någon. Men det borde göras lika sällan som sortering av kvitton borde göras oftare. Det finns visst människor som har lite svårt för lite 'bleka' masker sådär på kvällskvisten. Men ni lägger ju upp det så bra, när ni insisterar på att ta era promenader in "my territory".
Jag hade tur, till skillnad från Mimmi, i helgen som var. Hon mådde inget vidare när vi åkte hemåt på söndageftermiddagen; och nu ligger hon hemma och är sjuk.. Som sagt, krya på dig vännen min!! Du måste bli frisk, snart november ju! :)
Mitt tänkande går segt, framförallt nu när klockan börjar närma sig du-borde-somnat-för-flera-timmar-sedan. Men får nån den dumma idéen att promenera runt här i skogarna så hör av er. Då ska ni veta att ni inte är det enda som stryker omkring bland träden. Haha!
tisdag 6 oktober 2009
There and back again.. and there again!
Två "riktiga" dagar har gått sen man kom hem från Stockholm. Den känslan har fått mig att inse nånting.. Det är väldigt snart dags för huvudstaden igen. Jag, Mimmi och Elina ska upp på en shopping-weekend inför julen i december; Men jag ska försöka se till att vi kan komma iväg i alla fall en gång till innan dess. Det var som sagt kul att ha en Road Trip på 50 mil ;)
Kortet appropå ingenting är inte nån halvtaskig bild på Myers från Halloween. Det är 'jag', i samma mask som den i Halloween. Den är resultatet av min smått naiva fixa idé att beställa lite udda samlingsobjekt; för att inte tala om den inre sadisten som inte kan hålla sig för skratt när man möter nån med den. Skämt åsido, i samma klass som Frostmourne så är den mest till för att bara vara än att faktiskt användas.. Men jag kan garantera att det är sjukt kul!
Nu är det oktober månad, snart november, 10 november för att vara exakt. Fick idéen idag att man skulle försökt se Saw 6, eftersom den går på bio runt det datumet. Men nu under kvällen så fick jag en lika bra, om inte bättre idé! Om inte annat så blir det bättre för de (Mimmi och Elina) som jag tänkt dra in i det hela.. Kollat upp det lite grann. Säg mig bara: 'hur ser schemat ut den första veckan i november?' ;)
Kortet appropå ingenting är inte nån halvtaskig bild på Myers från Halloween. Det är 'jag', i samma mask som den i Halloween. Den är resultatet av min smått naiva fixa idé att beställa lite udda samlingsobjekt; för att inte tala om den inre sadisten som inte kan hålla sig för skratt när man möter nån med den. Skämt åsido, i samma klass som Frostmourne så är den mest till för att bara vara än att faktiskt användas.. Men jag kan garantera att det är sjukt kul!
Nu är det oktober månad, snart november, 10 november för att vara exakt. Fick idéen idag att man skulle försökt se Saw 6, eftersom den går på bio runt det datumet. Men nu under kvällen så fick jag en lika bra, om inte bättre idé! Om inte annat så blir det bättre för de (Mimmi och Elina) som jag tänkt dra in i det hela.. Kollat upp det lite grann. Säg mig bara: 'hur ser schemat ut den första veckan i november?' ;)
måndag 5 oktober 2009
Highway to Hell 3.
Fredag:
Ni vet hur barnfilmer oftast börjar med en smått naiv soluppgång; och hur alla skogsdjur och människor därkring alltid är sådär löjligt morgonlyckliga och uppe samtidigt? Den här fredagen var inte sån, då jag var uppe bra länge innan disneyjargongen skulle börja. Min och Mimmis resa till huvudstaden skulle ta sin början redan vid sju på morgonen. Strax efter klockan sex satte jag mig på bussen till Borås, och om det är nånting jag inte tål så är det de där förbannade chaufförerna som "bara för att" ska vara så klämkäcka och trevliga så man nästan känner sig illa till mods för att man inte delar deras överdrivna entusiasm till en lite smått grå och blaskig vardag. Jag unnade honom dock lite gehör, då jag själv var på topp. Den bästa road tripen hittils var som sagt bara 25 minuter bort.
Efter att ha tankat och haft en väldigt kort diskussion om vi skulle betala eller bara dra därifrån så varvades bilen till max, och de femtio milen tog sin början.. Tänk er ansiktsutryckena på förarna då vi, jag och Mimmi, på motorvägen strax framme i Ulricehamn går om bilarna till fots!! Då vi båda satsat på hårdträning de sista typ tjugotusen åren så är det inga problem att springa om ett par ynkliga bilar på en motorväg.. Det kan ju även vara så att det var tvunget att vara en trafikolycka.. Vi hörde om eländet på radion, och det visade sig att de inblandade kom undan med skrubb och rivsår. Detta slutade med att vi ifrågasatte en svenska polisen, som stänger av en hel riksväg bara för ett par skrubbsår.
Under de tvåsiffrigt antal mil vi hade att köra så märkte jag nånting väldigt intressant. Jag insåg att man nåt en ny nivå när man sitter halvt om halvt gömd och mer eller mindre viskar 'vad tror du?!... Är det en polis?!' ett par gånger i minuten. Resultatet var dock en polis på femtio mil! Fick även bekräftat att ett fint värdshus vid Vättern sålde sjukt goda buketter? Med ett kraftigt (dock charmigt) vansinnesskratt så drog Mimmi vidare mot staden som gett upphov till så många Beckfilmer (som även de inte är inspelade i Stockholm i alla lägen).
--- Fast forwarding to a more understandable and reasonable situation --- (Mimmi körde bil i staden, gps:en fick höra ett och annat. För gps:en (doris?) skull så nämns inget mer... för stunden)
Efter att ha drabbats av en nostalgikick i Åkersberga så följde jag med Mimmi på lite ärenden innan det var dags för min egen fortsättning på dagen.. Jag satte mig på roslagsbanan och log smått när man såg hur Mimmi spatserade iväg uppåt centrum igen. Jag fick fram telefonen; nästa stopp, Täby centrum.
Jag mötte upp korpral Hellgren i Täby, och spenderade större delen av dagen och kvällen med att gå kors och tvärs genom hela staden, äta och dricka lite, stå utanför K1 och peka och skratta, för att inte tala om alla förbannade "kommer du ihåg gången då..." meningar.
Kvällen är lite utav en dimma. Jag spatserade bort mot Globen på natten mot hotellet, stannade och köpte vad som såg ut att vara Coca Cola. Det smakade vatten, jord och mint? Jag tryckte på övergångsknappen och väntade. --- Chapter Erased! --- och vaknade sen på rummet med kuddar överallt och en massa tomma ramlösaflaskor. Jag drog en snabb slutsats. Jag var trött!
Lördag:
Var ganska okomplicerad. Spenderade den mestadels ihop med Hellgren och mitt gamla stridspar Löw, som för övrigt köpt en sjukt stor tvåa mitt i stan, typ tvåhundra meter från Stureplan. Fick även utlopp för mina Beck parodier när jag pratade med Tudor Dracula Dima på telefon hos Löw. Jag och Dima hade en sjuk tendens att driva med Beckfilmer under lumpen. Fråga inte varför. Det var en sån där grej helt enkelt. Han kom oftast och skrek nånting i stil med ' Jamen du kan ju för fan inte etc'; och jag avbröt med 'Gunvald! Du är bortkopplad!'.
Kvällen/natten gav mig en hjärtattack då jag blev uppringd sent av gud vet vem, och ringsignalen höll på att skrämma livet ur mig. Sen så ryckte nån i dörren när jag var i duschen, så jag satt mest i soffan, med lamporna släckta och bara väntade på att nån skulle försöka sig på nåt igen. Med min vanliga tur vad det gäller hotell så lovar jag att det var städerskan som inte förstår vad man säger som prompt skulle in trots att man satt upp Do not diturb skylten. Eller 'Please Disturb' som det stog på hotellkortet..
Söndag:
Vaknade, duschade, blev uppring av Mimmi. Det var snart dags att åka igen. Länsade minibaren, snodde schampot och handdukarna och sprang så fort ut att svängdörrarna fick frispel! .. Eller ja, checkade ut med ett pojkaktigt leende, och sen sprang jag! Åkte ut till Täby och höll mig där tills det var dags att ge sig av för denna gången. Satte mig på tåget, flög ut till Åkersberga, och möter upp en trött och smått förkyld Mimmi. Vi tankade igen, och sen med mig bakom ratten (jag vet, lika chockad som ni) så åkte vi efter den bittra gps:ens beskrivning.
Gps-tanten sa inte ett ord till mig på hela vägen.. Utom en gång! När vi stannade för att handla på Statoil och fanskapet försöker skicka oss till Mjölby för att kunna komma hem igen?! Som ett litet barn som haft alltför kul på ett nöjesfält så somnade Mimmi så sött i sätet.. Såg så ut i alla fall :P
Och efter att jag hade sick-sackat mig fram mellan fula lastbilar och fångtransportet i drygt en timme så hör man Mimmis smått förvånade röst säga 'är vi redan i Jönköping?!'.
Riksväg 40, och inom en timma var vi hemma. Hjälpte Mimmi att bära in hennes grejer i lägenheten, och sen efter att hon nästan somnat på plats när man sa hej då, så åkte jag hem i en taxi, vars chaufför pratade i en sån takt att han skulle kunna jobba som muntligt lexikon för blinda.. Somnade sen ganska fort, och log i mörkret när jag insåg att jag redan i huvudet hade skrivit klart det smått ironiska och i mina ögon efterlängtade inlägget, 'Highwy to Hell 3.'
Kolla schemat vännen, och säg till. Jag är redan beredd på att skriva del 4!
Ni vet hur barnfilmer oftast börjar med en smått naiv soluppgång; och hur alla skogsdjur och människor därkring alltid är sådär löjligt morgonlyckliga och uppe samtidigt? Den här fredagen var inte sån, då jag var uppe bra länge innan disneyjargongen skulle börja. Min och Mimmis resa till huvudstaden skulle ta sin början redan vid sju på morgonen. Strax efter klockan sex satte jag mig på bussen till Borås, och om det är nånting jag inte tål så är det de där förbannade chaufförerna som "bara för att" ska vara så klämkäcka och trevliga så man nästan känner sig illa till mods för att man inte delar deras överdrivna entusiasm till en lite smått grå och blaskig vardag. Jag unnade honom dock lite gehör, då jag själv var på topp. Den bästa road tripen hittils var som sagt bara 25 minuter bort.
Efter att ha tankat och haft en väldigt kort diskussion om vi skulle betala eller bara dra därifrån så varvades bilen till max, och de femtio milen tog sin början.. Tänk er ansiktsutryckena på förarna då vi, jag och Mimmi, på motorvägen strax framme i Ulricehamn går om bilarna till fots!! Då vi båda satsat på hårdträning de sista typ tjugotusen åren så är det inga problem att springa om ett par ynkliga bilar på en motorväg.. Det kan ju även vara så att det var tvunget att vara en trafikolycka.. Vi hörde om eländet på radion, och det visade sig att de inblandade kom undan med skrubb och rivsår. Detta slutade med att vi ifrågasatte en svenska polisen, som stänger av en hel riksväg bara för ett par skrubbsår.
Under de tvåsiffrigt antal mil vi hade att köra så märkte jag nånting väldigt intressant. Jag insåg att man nåt en ny nivå när man sitter halvt om halvt gömd och mer eller mindre viskar 'vad tror du?!... Är det en polis?!' ett par gånger i minuten. Resultatet var dock en polis på femtio mil! Fick även bekräftat att ett fint värdshus vid Vättern sålde sjukt goda buketter? Med ett kraftigt (dock charmigt) vansinnesskratt så drog Mimmi vidare mot staden som gett upphov till så många Beckfilmer (som även de inte är inspelade i Stockholm i alla lägen).
--- Fast forwarding to a more understandable and reasonable situation --- (Mimmi körde bil i staden, gps:en fick höra ett och annat. För gps:en (doris?) skull så nämns inget mer... för stunden)
Efter att ha drabbats av en nostalgikick i Åkersberga så följde jag med Mimmi på lite ärenden innan det var dags för min egen fortsättning på dagen.. Jag satte mig på roslagsbanan och log smått när man såg hur Mimmi spatserade iväg uppåt centrum igen. Jag fick fram telefonen; nästa stopp, Täby centrum.
Jag mötte upp korpral Hellgren i Täby, och spenderade större delen av dagen och kvällen med att gå kors och tvärs genom hela staden, äta och dricka lite, stå utanför K1 och peka och skratta, för att inte tala om alla förbannade "kommer du ihåg gången då..." meningar.
Kvällen är lite utav en dimma. Jag spatserade bort mot Globen på natten mot hotellet, stannade och köpte vad som såg ut att vara Coca Cola. Det smakade vatten, jord och mint? Jag tryckte på övergångsknappen och väntade. --- Chapter Erased! --- och vaknade sen på rummet med kuddar överallt och en massa tomma ramlösaflaskor. Jag drog en snabb slutsats. Jag var trött!
Lördag:
Var ganska okomplicerad. Spenderade den mestadels ihop med Hellgren och mitt gamla stridspar Löw, som för övrigt köpt en sjukt stor tvåa mitt i stan, typ tvåhundra meter från Stureplan. Fick även utlopp för mina Beck parodier när jag pratade med Tudor Dracula Dima på telefon hos Löw. Jag och Dima hade en sjuk tendens att driva med Beckfilmer under lumpen. Fråga inte varför. Det var en sån där grej helt enkelt. Han kom oftast och skrek nånting i stil med ' Jamen du kan ju för fan inte etc'; och jag avbröt med 'Gunvald! Du är bortkopplad!'.
Kvällen/natten gav mig en hjärtattack då jag blev uppringd sent av gud vet vem, och ringsignalen höll på att skrämma livet ur mig. Sen så ryckte nån i dörren när jag var i duschen, så jag satt mest i soffan, med lamporna släckta och bara väntade på att nån skulle försöka sig på nåt igen. Med min vanliga tur vad det gäller hotell så lovar jag att det var städerskan som inte förstår vad man säger som prompt skulle in trots att man satt upp Do not diturb skylten. Eller 'Please Disturb' som det stog på hotellkortet..
Söndag:
Vaknade, duschade, blev uppring av Mimmi. Det var snart dags att åka igen. Länsade minibaren, snodde schampot och handdukarna och sprang så fort ut att svängdörrarna fick frispel! .. Eller ja, checkade ut med ett pojkaktigt leende, och sen sprang jag! Åkte ut till Täby och höll mig där tills det var dags att ge sig av för denna gången. Satte mig på tåget, flög ut till Åkersberga, och möter upp en trött och smått förkyld Mimmi. Vi tankade igen, och sen med mig bakom ratten (jag vet, lika chockad som ni) så åkte vi efter den bittra gps:ens beskrivning.
Gps-tanten sa inte ett ord till mig på hela vägen.. Utom en gång! När vi stannade för att handla på Statoil och fanskapet försöker skicka oss till Mjölby för att kunna komma hem igen?! Som ett litet barn som haft alltför kul på ett nöjesfält så somnade Mimmi så sött i sätet.. Såg så ut i alla fall :P
Och efter att jag hade sick-sackat mig fram mellan fula lastbilar och fångtransportet i drygt en timme så hör man Mimmis smått förvånade röst säga 'är vi redan i Jönköping?!'.
Riksväg 40, och inom en timma var vi hemma. Hjälpte Mimmi att bära in hennes grejer i lägenheten, och sen efter att hon nästan somnat på plats när man sa hej då, så åkte jag hem i en taxi, vars chaufför pratade i en sån takt att han skulle kunna jobba som muntligt lexikon för blinda.. Somnade sen ganska fort, och log i mörkret när jag insåg att jag redan i huvudet hade skrivit klart det smått ironiska och i mina ögon efterlängtade inlägget, 'Highwy to Hell 3.'
Kolla schemat vännen, och säg till. Jag är redan beredd på att skriva del 4!
torsdag 1 oktober 2009
Dagens meny.
Helgen blir den bästa menyn på länge! Förrätten är en 50 mils bilresa till huvudstaden med Mimmi, och lite ärenden i Åkersberga. Huvudrätten är sen för mig en avslappnande dag i huvudstaden, då jag tar igen lite förlorad tid med föredetta "kamrater" om man ska slänga in lite ryssk generalisering. Efterrätten på söndagen består av en välkryddad och karaktärsfull utcheckning från mitt förstklassiga hotell, följt av en tågresa av fin årgång till Åkersberga. För att sedan avnjuta ytterligare 50 mil hem i en bil som gillar mig lika mycket som ett teblad är medvetet om det öst-indiska handelskompaniet.
Totalt pris för en sådan här meny: 2 briljanta sinnen som båda vill till huvudstaden!
The war for reason continues.. In the capital!
tisdag 29 september 2009
Medicin mot verkligheten.
Jag är en bitter filosof av naturen.. Men ser jag sånt här! Så skrattar jag så tårarna rinner, och kan för ett par minuter släppa allt vad filosofi och världsproblem heter!söndag 27 september 2009
En spirituell dörr i ansiktet.
Förkylningen nalkas allt mer och mer, men med lite tur kan det vända lika fort. Jag har haft influensa en gång i mitt liv, och jag tänker inte ha det igen om jag kan förhindra det.
Igår hamnade jag i en diskussion med Fransisco om religion. Då han kommer från en familj med starka kristna värderingar; Så kan man inte göra annat än att skratta när han är lika religiös av sig som en borttappad vante är utseendefixerad. Bibeln är en rolig bok.. Den säger emot allt och alla och framförallt sig själv. Det är väldigt många "Va, nej vänta nu" moment i den. Dessutom är det den största samling massakrer som finns. Antalet mord och *ehum* 'diskutabla handlingar' i den kan utan problem utklassa alla filmer jag vet. Kanske inte Passion of the Christ.. Undra varför?!
Vi nådde en punkt där tvivel och nyfikenhet tog över. I stället för att söka svaren på nätet, så tog vi det extra steget; Och åkte ner. Ner till tvivlets mittpunkt. Vi beslöt oss för att göra det som kändes mest fel.. Vi gick til kyrkan!
Att gå uppför kyrkbacken i motvind likt soldater som marscherar fram med motvind i form av tvivel var underligt. Det kändes konstigt. Till och med fel. Jag i kyrkan finns liksom inte. Jag är inte vad man kallar spirituell. Jag tror på något, men inte den dogmatiska tro som bland annat min gammelmormor följer.. Jag är inte heller helt låst på att vetenskapen är det som är rätt. Dagens förbättringar är morgondagens katastrof som sagt.
När man stod utanför kyrkvalvet så kände jag mig så ovälkommen så det nästan gjorde ont nånstans i bakhuvudet. Min underutvecklade gud-sökande sida kanske fick en överdos av det gudomliga ljuset från byggnaden med det spetsiga tornet(?)
Reson är en del av mitt tankesätt, och med det i åtanke gick vi mot valvet, för att gå in i en byggnad som jag inte satt min fot i sen skolavslutningarna i mellanstadiet.. Vi fattade tag om den massiva trädörren och förberedde oss på allt från naiva pensionärer till präster som tar åt sig för minsta lilla.. Det som hände då fick min resonabla halva att vakna till ordentligt. Kyrkan, guds hus på jorden, var stängd..
Sen när har Gud öppettider? Sen när har kyrkan, en helig byggnad i vilken alla kan söka fristad, ett vanligt åtta timmars schema? När man strosade ner och tittade på anslagstavlan så väntade jag mig nästan att läsa nåt i stil med: Onsdag: Domedagen, Torsdag: Bingo! I en svunnen tid var kyrkor öppna för folket dygnet runt. Det fanns alltid en präst, vaktmästare eller halvgalen knarkare som strök runt i byggnaden. Poängen är den att kyrkan inte ska vara låst! "Vi kan bli bestulna" kan man få höra. Jag har även hört att det inte ska finnas något av högt värde i guds hus.
Med ett sniket flin gick man nerför kyrkbacken igen. Jag har lite otalt med kyrkan, men det får väl helt enkelt vänta tills de har öppet?..
Reson och förnuft har i alla fall inga öppettider..
Reason vs. Religion. 1-0 i första halvlek.
Igår hamnade jag i en diskussion med Fransisco om religion. Då han kommer från en familj med starka kristna värderingar; Så kan man inte göra annat än att skratta när han är lika religiös av sig som en borttappad vante är utseendefixerad. Bibeln är en rolig bok.. Den säger emot allt och alla och framförallt sig själv. Det är väldigt många "Va, nej vänta nu" moment i den. Dessutom är det den största samling massakrer som finns. Antalet mord och *ehum* 'diskutabla handlingar' i den kan utan problem utklassa alla filmer jag vet. Kanske inte Passion of the Christ.. Undra varför?!
Vi nådde en punkt där tvivel och nyfikenhet tog över. I stället för att söka svaren på nätet, så tog vi det extra steget; Och åkte ner. Ner till tvivlets mittpunkt. Vi beslöt oss för att göra det som kändes mest fel.. Vi gick til kyrkan!
Att gå uppför kyrkbacken i motvind likt soldater som marscherar fram med motvind i form av tvivel var underligt. Det kändes konstigt. Till och med fel. Jag i kyrkan finns liksom inte. Jag är inte vad man kallar spirituell. Jag tror på något, men inte den dogmatiska tro som bland annat min gammelmormor följer.. Jag är inte heller helt låst på att vetenskapen är det som är rätt. Dagens förbättringar är morgondagens katastrof som sagt.
När man stod utanför kyrkvalvet så kände jag mig så ovälkommen så det nästan gjorde ont nånstans i bakhuvudet. Min underutvecklade gud-sökande sida kanske fick en överdos av det gudomliga ljuset från byggnaden med det spetsiga tornet(?)
Reson är en del av mitt tankesätt, och med det i åtanke gick vi mot valvet, för att gå in i en byggnad som jag inte satt min fot i sen skolavslutningarna i mellanstadiet.. Vi fattade tag om den massiva trädörren och förberedde oss på allt från naiva pensionärer till präster som tar åt sig för minsta lilla.. Det som hände då fick min resonabla halva att vakna till ordentligt. Kyrkan, guds hus på jorden, var stängd..
Sen när har Gud öppettider? Sen när har kyrkan, en helig byggnad i vilken alla kan söka fristad, ett vanligt åtta timmars schema? När man strosade ner och tittade på anslagstavlan så väntade jag mig nästan att läsa nåt i stil med: Onsdag: Domedagen, Torsdag: Bingo! I en svunnen tid var kyrkor öppna för folket dygnet runt. Det fanns alltid en präst, vaktmästare eller halvgalen knarkare som strök runt i byggnaden. Poängen är den att kyrkan inte ska vara låst! "Vi kan bli bestulna" kan man få höra. Jag har även hört att det inte ska finnas något av högt värde i guds hus.
Med ett sniket flin gick man nerför kyrkbacken igen. Jag har lite otalt med kyrkan, men det får väl helt enkelt vänta tills de har öppet?..
Reson och förnuft har i alla fall inga öppettider..
Reason vs. Religion. 1-0 i första halvlek.
lördag 26 september 2009
You, Nostalgia!! Leave me alone!
För ett par dagar sen var det två år sen man muckade från Livgardet. Nostalgikicken var lika väntad som oönskad. Jag hatar att drabbas av den där nostalgikänslan. Jag gillar inte att påminnas om en tid som i praktiken är genomförd och arkiverad.
Det var nästan femtio personer i plutonen. Idag har jag kontakt med två, och mycket med en av dem. "Bloggnarkomanen" som jag så prompt kommit att kalla henne.
Två andra tjejer jag känner har precis tagit samma bana, på två olika sätt. Med andra ord, den ena har precis muckat, medan den andra nydligen ryckt in. Det fick mig att tänka ännu mer på "min tid" som en viss testosteron-furir en gång sa. Jag kommer ofta på mig själv med att stå vid mitt glasskåp med värnpliktmedaljen i handen. Det har en viss hallucinerande effekt. Minnena spelas upp så fort framför ögonen att man verkar uppleva dem på nytt..
Innan man vet ordet av så har glasskåpet i mitt rum ersatts med Stålboda skjutbana. Den smått smutsiga uniformen och som vanligt mina svarta handskar. Ak-5:an hänger i sin slinga över axeln, och man står på en liten upphöjnad och tittar ut över det kaos som är skjutbanan. Knallarna från skotten studsar fram och tillbaka mellan vallarna.. Man lägger sig ner på skjutvallen, trycker kolven mot axeln, siktar på pappfiguren ett par hundra meter bort. Man kramar åt avtryckaren försiktigt, och känner sen den svaga rekylen samtidigt som åskknallen lämnar pipan och stormar iväg i luften..
Men i det stora hela så är det bara tankar.. Tankar vid glasskåpet. Nostalgin har återigen gjort sitt för att man nästan ska känna sig illa till mods. 'Livdragon' är en titel man kommer bära med sig för livet, liksom minnena, och den jobbiga nostalgin som medföljer.
Medaljen lyckas gång på gång påminna en om syftet med hela spektaklet..
För Rikets Försvar.
Det var nästan femtio personer i plutonen. Idag har jag kontakt med två, och mycket med en av dem. "Bloggnarkomanen" som jag så prompt kommit att kalla henne.
Två andra tjejer jag känner har precis tagit samma bana, på två olika sätt. Med andra ord, den ena har precis muckat, medan den andra nydligen ryckt in. Det fick mig att tänka ännu mer på "min tid" som en viss testosteron-furir en gång sa. Jag kommer ofta på mig själv med att stå vid mitt glasskåp med värnpliktmedaljen i handen. Det har en viss hallucinerande effekt. Minnena spelas upp så fort framför ögonen att man verkar uppleva dem på nytt..
Innan man vet ordet av så har glasskåpet i mitt rum ersatts med Stålboda skjutbana. Den smått smutsiga uniformen och som vanligt mina svarta handskar. Ak-5:an hänger i sin slinga över axeln, och man står på en liten upphöjnad och tittar ut över det kaos som är skjutbanan. Knallarna från skotten studsar fram och tillbaka mellan vallarna.. Man lägger sig ner på skjutvallen, trycker kolven mot axeln, siktar på pappfiguren ett par hundra meter bort. Man kramar åt avtryckaren försiktigt, och känner sen den svaga rekylen samtidigt som åskknallen lämnar pipan och stormar iväg i luften..
Men i det stora hela så är det bara tankar.. Tankar vid glasskåpet. Nostalgin har återigen gjort sitt för att man nästan ska känna sig illa till mods. 'Livdragon' är en titel man kommer bära med sig för livet, liksom minnena, och den jobbiga nostalgin som medföljer.
Medaljen lyckas gång på gång påminna en om syftet med hela spektaklet..
För Rikets Försvar.
torsdag 24 september 2009
I shall fall back, into shadow.
Det dystra mörkret börjar att infinna sig alltmer tidigare på kvällarna numera. Den svenska vintern börjar närma sig, och solen hinner knappt gå upp innan det är rusningstrafik hem vid skymningen. Det enda jag kan säga är; Att det är på tiden!
Jag älskar hösten, vintern och mörkret som de för med sig. Vad är det jag gillar med mörker? En filosof sa en gång att i mörkret är alla färger överens. Allting har ju som sagt samma nyans och färg i mörker. Det medför dock kaos. Allting är okänt och svårt att urskilja. Men det finns en fördel med kaos. Det är rättvist.
Ännu en promenad ikväll. Inga större konstigheter, en liten tur på tjugo minuter på vägarna häromkring. Jag njuter av det.. Bara av att ta ett steg bakåt i skuggorna så blir man näst intill osynlig. En del av det redan vidsträckta mörkret. Sen tar man ett enkelt steg fram igen, och vips, där står man igen, fullt upplyst under det dova ljuset från de få lyktor som finns.
På vägen hem hade jag sällskap. De dansande skuggorna som strosade runt omkring när man gick under lamporna. Unnade en sista blick över vägen innan jag drog mig tillbaka in på skogsvägen hemåt. In i mörkret, in i kaoset, in i det rättvisa.
Jag älskar hösten, vintern och mörkret som de för med sig. Vad är det jag gillar med mörker? En filosof sa en gång att i mörkret är alla färger överens. Allting har ju som sagt samma nyans och färg i mörker. Det medför dock kaos. Allting är okänt och svårt att urskilja. Men det finns en fördel med kaos. Det är rättvist.
Ännu en promenad ikväll. Inga större konstigheter, en liten tur på tjugo minuter på vägarna häromkring. Jag njuter av det.. Bara av att ta ett steg bakåt i skuggorna så blir man näst intill osynlig. En del av det redan vidsträckta mörkret. Sen tar man ett enkelt steg fram igen, och vips, där står man igen, fullt upplyst under det dova ljuset från de få lyktor som finns.
På vägen hem hade jag sällskap. De dansande skuggorna som strosade runt omkring när man gick under lamporna. Unnade en sista blick över vägen innan jag drog mig tillbaka in på skogsvägen hemåt. In i mörkret, in i kaoset, in i det rättvisa.
onsdag 23 september 2009
Trött men kreativ!
"Det var blött i gräset va?"-------------------------------------------------------------------------------------------------
Efter en rolig visit hos Mimmi, med allt från kaffe, bokcitat ur Elinas nya "source of inspiration" till planer om årsslutet så sitter jag nu här och är trött. Såpass trött att ett av mina i vanliga fall "karaktäristiska" sinnen har spårat ur. Mitt tankesätt.. Jag har ätit en massa pistagenötter nu under kvällen. Och när jag tittade i skålen där jag lagt skalen, så började mina förvrängda tankar att få konstiga kopplingar..
Nån mer som märkt att pistageskal på sitt egna saltiga och i vissa fall ojämna sätt ser ut som lösnaglar? Eftersom jag är vilse i arbetslöshetens djungel igen så fick jag för en kort sekund idéen att man skulle kunna sälja 'pistagenaglar'? Varför inte? Billigt, naturvänligt, kanske aningen sjukt men ändå. Alla lysande uppfinningar började väl som smått dumma idéer? Nicolai Tesla hade som sagt teorier om internet i början på 1900-talet.
Efter att ha suddat ut alla idéer ur huvudet så lutar jag mig bakåt i min stol och unnar mig ett leende. Årsslutet eller början på 2010 kommer bli roligt. Mimmi, jag och Elina, i Amstedam. Kan bara bli kul!
Jag sätter mig och fortsätter skissen på 'Amsterdam Part 2'. Resan då
"Det är så typiskt mig", "Det funkar inte på mig" och "Det är inte så noga", alla hamnar i the City of Bikes.
måndag 21 september 2009
Back from the city of Bikes
Hemkommen från Amsterdam och är lika trött som ännu tröttare. Inlägget om resan kommer först i morgon och kommer delas in i dag 1-3.
Ett smakprov då; Hur många andra har lyckats bli jagade i en park av en idiot med hemgjord turban och trädpåk som tillhygg?
Ett smakprov då; Hur många andra har lyckats bli jagade i en park av en idiot med hemgjord turban och trädpåk som tillhygg?
onsdag 16 september 2009
tisdag 15 september 2009
Fördomar straffar sig när man handskas med mig tydligen..
Kvällen bidrog till en sval bris, samt det lugna höstmörkret som börjar att infinna sig på kvällarna. Vad gör man då? En lång promenad i det svenska mörkret.. Jag kan förstå att jag och Lars såg ut som några sektmedlemmar för det otränade ögat. Jag strosar fram i min skinnrock - läs "matrix-rock" enligt 'Anonym' - medan Lars har sin långrock.
Skuggorna växte sig enorma då man spatserade fram under de orangeaktiga gatlyktorna. Friden var ett faktum, rockarna dansade lätt för vinden. Sen likt en skänk från ovan så kom det två ungar. De kan ha varit max 14-15 år. De ser smått nervösa ut - jag klandrar dem inte - när de går förbi. Den ena försöker dock vara lite stöddig, och häver ur sig ett lätt trotsigt tonårsaktigt fnys. Jag känner hur blodet kokar en aning. Jag hatar folk med fördomar ja, men inte hälften så mycket som de som använder fördomar för att hävda sig..
De smiter in på en dåligt upplyst cykelväg. Vi ger efter för våra inre demoner och spatserar efter. Den mest runda av killarna tittar hastigt bakåt och viskar så att till och med vi hör det "DE FÖLJER EFTER OSS". Vi påminner oss själva om att mörkret döljer våra ansikten, vilket är bra, för det var svårt att inte flina.. När vi kom allt närmare så började den rundaste av killarna att springa. Han springer av vägen och försvinner upp i buskaget. Den andra försöker vara diskret och tro det eller ej, lägger sig ner, och kryper upp för sluttningen efter den andra.
Vi blev helt lamslagna av hur jävla dumma de var, och bestämde oss för att slå i den sista spiken i kistan. Vi gick ett par hundra meter, väntade 5 minuter, för att sen vända och gå tillbaka. Jag blev inte helt överaskad när vi mötte ungarna igen, som såg lika förvånade ut som rädda. Jag lägger på värdlens flin och säger 'Det var blött i gräset va?' Då fick man ett kort och halvkaxigt 'JA!'. Vi fortsatte hemåt med ett konstant flin..
Allvarligt. Det kan låta elakt, att "gå efter" folk. Men beter man sig som "vanligt folk" verkar göra nuförtiden. Så får man faktiskt skylla sig själv när en lite halvbitter filosof stryker efter likt en oönskad skugga om natten. Med tanke på att "dagens unga" är som de är, så dröjer det nog inte länge innan ännu ett par coola mopedkids kryper omkring och letar växelpengar i det höga gräset..
Skuggorna växte sig enorma då man spatserade fram under de orangeaktiga gatlyktorna. Friden var ett faktum, rockarna dansade lätt för vinden. Sen likt en skänk från ovan så kom det två ungar. De kan ha varit max 14-15 år. De ser smått nervösa ut - jag klandrar dem inte - när de går förbi. Den ena försöker dock vara lite stöddig, och häver ur sig ett lätt trotsigt tonårsaktigt fnys. Jag känner hur blodet kokar en aning. Jag hatar folk med fördomar ja, men inte hälften så mycket som de som använder fördomar för att hävda sig..
De smiter in på en dåligt upplyst cykelväg. Vi ger efter för våra inre demoner och spatserar efter. Den mest runda av killarna tittar hastigt bakåt och viskar så att till och med vi hör det "DE FÖLJER EFTER OSS". Vi påminner oss själva om att mörkret döljer våra ansikten, vilket är bra, för det var svårt att inte flina.. När vi kom allt närmare så började den rundaste av killarna att springa. Han springer av vägen och försvinner upp i buskaget. Den andra försöker vara diskret och tro det eller ej, lägger sig ner, och kryper upp för sluttningen efter den andra.
Vi blev helt lamslagna av hur jävla dumma de var, och bestämde oss för att slå i den sista spiken i kistan. Vi gick ett par hundra meter, väntade 5 minuter, för att sen vända och gå tillbaka. Jag blev inte helt överaskad när vi mötte ungarna igen, som såg lika förvånade ut som rädda. Jag lägger på värdlens flin och säger 'Det var blött i gräset va?' Då fick man ett kort och halvkaxigt 'JA!'. Vi fortsatte hemåt med ett konstant flin..
Allvarligt. Det kan låta elakt, att "gå efter" folk. Men beter man sig som "vanligt folk" verkar göra nuförtiden. Så får man faktiskt skylla sig själv när en lite halvbitter filosof stryker efter likt en oönskad skugga om natten. Med tanke på att "dagens unga" är som de är, så dröjer det nog inte länge innan ännu ett par coola mopedkids kryper omkring och letar växelpengar i det höga gräset..
söndag 13 september 2009
Prepare the troops.
Jag har suttit till långt in på småtimmarna med ett berg av papper och anteckningar. Citat ur Neil Strauss - 'The Game', exempel ur boken om kroppsspråk och lite sporadiska citat ur min senaste inköpta bok 'Läsa Tankar'.
Högen med kaffekoppar växer i samma takt som antalet klösmärken på skrivbordet. Alla papper ligger osorterat, medan vissa är uppsatta på anteckningstavlor. Åskan och regnet härjar utanför. Fladdermössen cirkulerar kring huset - det är faktiskt sant - medan jag fortsätter mitt fåfänga arbete om att komma fram till svaret på frågan om varför alla håller på med sina spel.. Eller mest varför killar är som dem (vi) är vad det gäller den oändliga komedin kallad "relationer".
Fönstret flög upp och en vindpust kastade iväg mitt pappersberg. Jag skrek till på nästan samma sätt som Will Smith ofta gjorde i sina riktigt tidiga roller (framförallt i Fresh Prince in Bel Air). Efter att ha samlat ihop de billiga pappersarken och staplat dem i samma "personliga ordning" som innan så fick jag in ett löjligt klyschigt citat i tankarna likt en örfil på en kall kind.
All is fair in love and war.
Då slog det mig! Anledningen till att det stämmer beror på det faktum att kärlek är en form av krig. Det finns spioner, såna som smyger runt och med hjälp av lögner och förklädnader kommer dit de vill. Det finns de som slåss på fronten för vad de tror på, och ibland kommer de hem som segrare, eller faller och glöms bort på fältet.
Det finns hjältar, de som i tron på något offrar allt för att uppnå segern. Det finns skurkar, de som offrar det andra har för att själva vinna. Ett annat citat som också passar in är följande.
I krig finns inga vinnare, bara förlorare.
Det finns inget rätt, det finns inget fel. Ingen har rätten att säga hur någon annan ska eller inte ska göra. Det är upp till var och en att avgöra vad som är rätt och fel. Rätt och fel är inte bara ett dåligt ordval, det är även individuellt. Välj ett lag, och håll dig sen till det lagets regler. Stå för det du själv valt; Och huvudsaken är att oavasett hur många som såras, så ska man aldrig såra sig själv eller den väg man valt. Individen är smart, massan är dum.
Jag är en soldat på fronten i ett krig som har varken början eller slut. Men jag vet i alla fall åt vilket håll fienden är, och åt vilket håll de som är viktiga är. Och det är allt jag behöver veta!
Kriget som har varken början eller slut, fortsätter..
Högen med kaffekoppar växer i samma takt som antalet klösmärken på skrivbordet. Alla papper ligger osorterat, medan vissa är uppsatta på anteckningstavlor. Åskan och regnet härjar utanför. Fladdermössen cirkulerar kring huset - det är faktiskt sant - medan jag fortsätter mitt fåfänga arbete om att komma fram till svaret på frågan om varför alla håller på med sina spel.. Eller mest varför killar är som dem (vi) är vad det gäller den oändliga komedin kallad "relationer".
Fönstret flög upp och en vindpust kastade iväg mitt pappersberg. Jag skrek till på nästan samma sätt som Will Smith ofta gjorde i sina riktigt tidiga roller (framförallt i Fresh Prince in Bel Air). Efter att ha samlat ihop de billiga pappersarken och staplat dem i samma "personliga ordning" som innan så fick jag in ett löjligt klyschigt citat i tankarna likt en örfil på en kall kind.
All is fair in love and war.
Då slog det mig! Anledningen till att det stämmer beror på det faktum att kärlek är en form av krig. Det finns spioner, såna som smyger runt och med hjälp av lögner och förklädnader kommer dit de vill. Det finns de som slåss på fronten för vad de tror på, och ibland kommer de hem som segrare, eller faller och glöms bort på fältet.
Det finns hjältar, de som i tron på något offrar allt för att uppnå segern. Det finns skurkar, de som offrar det andra har för att själva vinna. Ett annat citat som också passar in är följande.
I krig finns inga vinnare, bara förlorare.
Det finns inget rätt, det finns inget fel. Ingen har rätten att säga hur någon annan ska eller inte ska göra. Det är upp till var och en att avgöra vad som är rätt och fel. Rätt och fel är inte bara ett dåligt ordval, det är även individuellt. Välj ett lag, och håll dig sen till det lagets regler. Stå för det du själv valt; Och huvudsaken är att oavasett hur många som såras, så ska man aldrig såra sig själv eller den väg man valt. Individen är smart, massan är dum.
Jag är en soldat på fronten i ett krig som har varken början eller slut. Men jag vet i alla fall åt vilket håll fienden är, och åt vilket håll de som är viktiga är. Och det är allt jag behöver veta!
Kriget som har varken början eller slut, fortsätter..
fredag 11 september 2009
Vad härnäst? ;P
Tänk er att man sover.. Utan förvarning så kommer larmet från telefonen och sliter en ur den suspekta dröm man hade om risodlingar och höga räntor. Man sätter sig halvt om halvt upp och försöker minnas skillnaden på svart och vitt för att sen inse att det inte är larmet, det är någon som ringer..
Jag svarar och hör Mimmi - högt skrattandes - säga 'Gissa vad jag har gjort?!'. Fråga inte varför om ni inte läst tidigare.;Men ordet "Göteborg" var en tanke som slog mig i all hast. (Plus att jag indirekt kollade ifall bilen fanns hemma).
Det var inget Göteborg dock. Det var snäppet mer "Eh.. va?!" med en touch av "Herregud!". Mimmi, min bästa vän; Hade på grund av sin 'något' uppenbara envishet bestämt sig för att försöka komma iväg till jobbet fast hon varit dålig. Bättre arbetsmoral får man leta efter!
Dilemmat var det att hon insåg att hon inte var bra nog. Tyvärr lite för sent. För när hon var på väg att lägga sig igen, och faktiskt börja bli frisk. Så fick hon tydligen nån sorts "Nej men det blir bra här" känsla och svimmar och ramlar på stereon..
Jag blir panikartat väckt av orden "Jag har ett jack i ögonbrynet". Det är svårt att inte le när hon berättar det. Eftersom hon skrattar som om hon aldrig haft så roligt förut! Efter att hon förklarat läget, sagt att allt är bra - trots snedstegen denna morgon - så sa hon att det var dags att vakna till.. Efter att vi lagt på sa jag följande ord innan jag mirakulöst somnade igen..
Jadu vännen.. Vad härnäst? :P
Jag svarar och hör Mimmi - högt skrattandes - säga 'Gissa vad jag har gjort?!'. Fråga inte varför om ni inte läst tidigare.;Men ordet "Göteborg" var en tanke som slog mig i all hast. (Plus att jag indirekt kollade ifall bilen fanns hemma).
Det var inget Göteborg dock. Det var snäppet mer "Eh.. va?!" med en touch av "Herregud!". Mimmi, min bästa vän; Hade på grund av sin 'något' uppenbara envishet bestämt sig för att försöka komma iväg till jobbet fast hon varit dålig. Bättre arbetsmoral får man leta efter!
Dilemmat var det att hon insåg att hon inte var bra nog. Tyvärr lite för sent. För när hon var på väg att lägga sig igen, och faktiskt börja bli frisk. Så fick hon tydligen nån sorts "Nej men det blir bra här" känsla och svimmar och ramlar på stereon..
Jag blir panikartat väckt av orden "Jag har ett jack i ögonbrynet". Det är svårt att inte le när hon berättar det. Eftersom hon skrattar som om hon aldrig haft så roligt förut! Efter att hon förklarat läget, sagt att allt är bra - trots snedstegen denna morgon - så sa hon att det var dags att vakna till.. Efter att vi lagt på sa jag följande ord innan jag mirakulöst somnade igen..
Jadu vännen.. Vad härnäst? :P
onsdag 9 september 2009
En penna, inga ord.
I brist på nåt annat att dela med mig av idag. Så väljer jag i stället att lägga upp det senaste tillskottet till skisspärmen.tisdag 8 september 2009
Voff voff , fjädrar och tegel.
Klockan är strax efter två. Jag var nära på att somna till en film. Batman för övrigt. Den första, med Jack Nicholson. Han är bra, men han slår inte Heath Ledger som Joker. Ingen gör det. Jag försökte mig på att somna. Vilket är något av en lyx då jag verkar vara på väg att bli förkyld eller liknande. En obekväm värme spred sig i rummet, och trots att min fläkt står på full gas så blev det bara varmare och varmare.
Jag tittade i taket, och likt en oförtjänad örfil så slog en tanke mig. För ett tag sen när jag skrivit ett inlägg så fick jag frågan "varför bry sig?" angående ämnet. Jag minns inte vilket inlägg det var, eller vad det handlade om. Men om jag inte har helt fel så var det nog inte nån hyllning till tonårsbloggare eller deras ni-vill-vara-som-mig attityd. Bara tanken gör det svårare att sova. Att argumentera mot dem är som att försöka slå ihjäl en tegelmur med en fjäder (som är allergisk mot tegel).
Precis som den osäkra datanörden på sitt första disko som står i hörnet och mumlar "varför skulle nån vilja prata med mig" så låg jag där, tittandes i taket, och frågade mig själv vad jag håller på med. Varför orkar jag? Fighten mellan tegelmuren och fjädern är ganska självklar.
Då slog det mig - och därav sitter jag här nu - att jag "orkar" just för att jag inte har en aning om resultatet. Jag är som en hund som jagar en bil; Jag har ingen aning vad jag skulle göra om jag faktiskt skulle fånga en! Jag "är bara" helt enkelt, fast med en form av "kontroll". Typ som om hundjäveln var kräsen gällande märke och färg på bilen i fråga.
Så.. Varför orkar jag? Bra fråga. Det enda jag kan säga är; Att en dag ska jag fånga bilen! Sen riva ner den självgoda tegelmuren och verkligen förstå och veta allt. Och då! Då blir det ta mig fan fyrverkerier för hela slanten!
Jag tittade i taket, och likt en oförtjänad örfil så slog en tanke mig. För ett tag sen när jag skrivit ett inlägg så fick jag frågan "varför bry sig?" angående ämnet. Jag minns inte vilket inlägg det var, eller vad det handlade om. Men om jag inte har helt fel så var det nog inte nån hyllning till tonårsbloggare eller deras ni-vill-vara-som-mig attityd. Bara tanken gör det svårare att sova. Att argumentera mot dem är som att försöka slå ihjäl en tegelmur med en fjäder (som är allergisk mot tegel).
Precis som den osäkra datanörden på sitt första disko som står i hörnet och mumlar "varför skulle nån vilja prata med mig" så låg jag där, tittandes i taket, och frågade mig själv vad jag håller på med. Varför orkar jag? Fighten mellan tegelmuren och fjädern är ganska självklar.
Då slog det mig - och därav sitter jag här nu - att jag "orkar" just för att jag inte har en aning om resultatet. Jag är som en hund som jagar en bil; Jag har ingen aning vad jag skulle göra om jag faktiskt skulle fånga en! Jag "är bara" helt enkelt, fast med en form av "kontroll". Typ som om hundjäveln var kräsen gällande märke och färg på bilen i fråga.
Så.. Varför orkar jag? Bra fråga. Det enda jag kan säga är; Att en dag ska jag fånga bilen! Sen riva ner den självgoda tegelmuren och verkligen förstå och veta allt. Och då! Då blir det ta mig fan fyrverkerier för hela slanten!
måndag 7 september 2009
One of few men I consider a 'Hero'.
I'm for truth, no matter who tells it. I'm for justice, no matter who it's for or against.
I believe in human beings, and that all human beings should be respected as such, regardless of their color.
~ Malcolm X.
I believe in human beings, and that all human beings should be respected as such, regardless of their color.
~ Malcolm X.
lördag 5 september 2009
Ensamrätt.
Jag undrar ofta vart världen är på väg när människor som Blondinbella blir kända på att skriva om att de gjort något under dagen som de flesta andra i landet gör dagligen. Det är ungefär som att koppla av med The Sims med argumentet 'Det är skönt att få koppla bort vardagen'. Tror nog det finns folk som säger 'Falum Falum' när de går till jobbet på riktigt med..
I och med mitt sporadiska läsande av diverse onlinedagböcker - tänker sluta säga "blogg" eftersom det låter som nåt som bor på havsbottnen och som kommunicerar genom att rapa - så ser jag allt mer och mer intressanta försök till att hävda sig. Att säga att alla är avundsjuka är nog att vilja att alla är avundsjuka. Bara av att skriva den raden så har jag nog blivit tillagd på diverse listor för offer som skall spammas med difus "reklam" såsom 'avundsjuka jävla idiot' eller praktexemplet med rocken.
Jag kan erkänna. Jag är ganska avundsjuk på en del - läs extremt få - skrivare där ute. Jag är minst lika imponerad över hur de faktiskt kommer till toppen såpass fort. Men! Jag kan inte förstå hur det är givande för själ och sinne att läsa att exempelvis Blondinbella har köpt något till sig själv eller Nils.
En av de blo.. onlinedagböcker jag har smått koll på blir allt mer och mer sågad för var dag. Det fina - eller ja - med att skriva offentligt är just det att man får skriva om vad man vill, och hur man vill. Så jag förstår att alla inte gillar allas texter. Eller att man inte alltid håller med allt som sägs. Men när personen i fråga blir arg och irriterad över att de missanpassade idioter som anonymt kommenterar texterna gör parodibloggar (parodionlinedagböcker klingade inte så fint), så måste jag ändå sätta stopp. Hade någon gjort en parodi - om det ens går att förvränga mer - av mitt skrivande så hade jag dag ut och dag in skrattat åt det. Det hade varit en komisk detalj i en redan "anonym" vardag.
Sen vet jag inte hur det är i dagsläget.. Men hur kan man säga att någon använder "mina ord"? Jag vet inte riktigt om jag är nöjd med regeringen om det nu är så att vissa ord är skrivskyddade och upphovsrättsskyddade. Om det nu är så att denna lag finns utan min vetskap, så unnar jag mig bötena av följande ord.
Go F*** Yourself !
I och med mitt sporadiska läsande av diverse onlinedagböcker - tänker sluta säga "blogg" eftersom det låter som nåt som bor på havsbottnen och som kommunicerar genom att rapa - så ser jag allt mer och mer intressanta försök till att hävda sig. Att säga att alla är avundsjuka är nog att vilja att alla är avundsjuka. Bara av att skriva den raden så har jag nog blivit tillagd på diverse listor för offer som skall spammas med difus "reklam" såsom 'avundsjuka jävla idiot' eller praktexemplet med rocken.
Jag kan erkänna. Jag är ganska avundsjuk på en del - läs extremt få - skrivare där ute. Jag är minst lika imponerad över hur de faktiskt kommer till toppen såpass fort. Men! Jag kan inte förstå hur det är givande för själ och sinne att läsa att exempelvis Blondinbella har köpt något till sig själv eller Nils.
En av de blo.. onlinedagböcker jag har smått koll på blir allt mer och mer sågad för var dag. Det fina - eller ja - med att skriva offentligt är just det att man får skriva om vad man vill, och hur man vill. Så jag förstår att alla inte gillar allas texter. Eller att man inte alltid håller med allt som sägs. Men när personen i fråga blir arg och irriterad över att de missanpassade idioter som anonymt kommenterar texterna gör parodibloggar (parodionlinedagböcker klingade inte så fint), så måste jag ändå sätta stopp. Hade någon gjort en parodi - om det ens går att förvränga mer - av mitt skrivande så hade jag dag ut och dag in skrattat åt det. Det hade varit en komisk detalj i en redan "anonym" vardag.
Sen vet jag inte hur det är i dagsläget.. Men hur kan man säga att någon använder "mina ord"? Jag vet inte riktigt om jag är nöjd med regeringen om det nu är så att vissa ord är skrivskyddade och upphovsrättsskyddade. Om det nu är så att denna lag finns utan min vetskap, så unnar jag mig bötena av följande ord.
Go F*** Yourself !
fredag 4 september 2009
Highway to Hell 2.
Strax innan klockan slog halv sju i morse, så lyckades jag att somna in på riktigt. De föregående två, tre timmarna var mer likt den där inövade "jag kan sova om jag vill" grejen man drog till med i lekis för att verka duktig när det var vilostund.
Tolv minuter över nio så fick min dröm om världsherravälde och rea på solrosolja ett plötsligt slut. Telefonen började låta, följt av det där stressiga ljudet som blir när telefonen hoppar runt på golvet. Jag tittade på displayen och läste högt "Dolt nummer".. 'När fan döpte jag larmet till det'. Insåg efter ett par universella sekunder att det ringde. Det var Mimmi som ringde. Hon lät som jag nu kommit kalla det "pigg på ett trött sätt". Hon bad mig att hämta henne. Tröttheten försvann direkt när jag hörde orden 'Jag är i Göteborg'.
Eftersom jag var nyvaken så var det endast två frågor som hann med att cirkulera runt i huvudet. Den första var; Vad gör hon i Göteborg? medan den andra var; Och vem är jag nu igen? Jag sa att jag fixar det på nåt sätt, och att det inte var några problem. Efter att vi lagt på så hade jag ett alternativ; Att göra det jag lovat.
Man behöver inte vara smart för att förstå att nånting skulle sparka undan benen på mig. I detta fall var det jag själv, då jag var så trött att jag inte såg vart jag gick. Efter två energidrycker var jag mer eller mindre mig själv igen. Likt Indiana Jones - fast utan nazisterna - velade jag ut i det vilda i jakten på skatten. Som i det här fallet var en bil! Eftersom vår bil var bokad om man nu så vill så fick jag lösa det på ett annat sätt.. Dilemmat med att skaffa fram en bil fick mig fast i en gangsterfilm. Jag ringde upp Mimmis mamma efter många om och men med den lite halvstela kommentaren 'Jag vill ha din bil!'. Det enda som fattades var: 'och en portfölj med två miljoner i omärkta sedlar'.
Gangstern Elina ringer sen upp med kommentaren: '.. Mimmis mamma vill att du ringer ett nummer...' En dryg halvtimma gick och jag fann mig själv i en väldigt orealistisk situation. Jag satt i en buss på väg till Borås för att komma till Göteborg.. För den som inte vet, så är det i praktiken lika logiskt som att åka flera mil för att fråga om det tar lika lång tid att åka tillbaka igen.. Jag kom fram till Borås och stal bilen, lade alla vapen gömda i min randiga kostym brevid pengaportföljen i bagaget.
På motorvägen så släppte all effekt från energidryckerna samtidigt, och jag fann mig själv på en svängig väg med björnar - från Gekås har jag hört - längs vägarna.. Jag lyssnade på ledmotivet till Halloween filmerna på vägen. Inte för stämningen, utan mer för att det monotona ljudet som kallades musik på 7o-talet fick mig att verka fullkomligt medveten om vad jag gjorde.
Highway to Hell blir allt mer bokstavligt då varenda jävla väg jag skulle ta genomgick nån form av "förbättring". Att köra en okänd bil genom fågelhålkarna de kallar vägar och tunnlar. För att inte tala om stressen jag alltid får när jag är på vägar jag inte är helt hundra på.. Jag hade en GPS, i form av en röst i örat. Min redan dåliga orienteringsförmåga sparkade mig i sinnet om och om igen när jag fick nya beskrivningar varannan minut. Jag skrattade lika mycket som jag var stressad, så det gick i alla fall jämt ut.
Efter att GPS:en skrek nåt i stil med 'HÖPP HÖPP, STANNA DU ÄR FRAMME!' så hoppade jag ur bilen för att sträcka på benen. Efter nån minut så kommer Mimmi gående med det där uttrycket som alltid får en att le. Hennes "förlåt att jag drog in dig i det här" uttryck. DET om något är typiskt dig vännen min :)
Vägen hem gick undan. Mötte upp Annika - Mimmis mamma för den som nu inte är helt med i svängarna- och åkte mot Kinna, med ett hastigt stopp i Fritsla. Där jag blev vettskrämd när katten kamoflerat sig mot tapeten och jag bara ser två gröna ögon på väggen. Jag blev också verbalt misshandlad när jag vägrade ta emot bensinpengar ;) Men jag är envis med sånt.. Dock räckte inte det denna gången.. :P
Efter ett snabbt stopp på McDonalds - där Mimmi fick leka med min telefon eftersom den blinkar - så släppte de av mig vid torget i Skene. Sen strosade jag hemåt i det ljuvliga höstregnet.. Nu har jag förevigat kapitel två i Highway to Hell serien. Det är bara en fråga om tid innan del tre dyker upp.
Och vännen. Det var, som du vet, inga problem att fixa detta idag. Som jag sa innan. Är glad att du ringde och frågade i stället för att tiga som du också är rätt typisk på att göra ;) :)
Tolv minuter över nio så fick min dröm om världsherravälde och rea på solrosolja ett plötsligt slut. Telefonen började låta, följt av det där stressiga ljudet som blir när telefonen hoppar runt på golvet. Jag tittade på displayen och läste högt "Dolt nummer".. 'När fan döpte jag larmet till det'. Insåg efter ett par universella sekunder att det ringde. Det var Mimmi som ringde. Hon lät som jag nu kommit kalla det "pigg på ett trött sätt". Hon bad mig att hämta henne. Tröttheten försvann direkt när jag hörde orden 'Jag är i Göteborg'.
Eftersom jag var nyvaken så var det endast två frågor som hann med att cirkulera runt i huvudet. Den första var; Vad gör hon i Göteborg? medan den andra var; Och vem är jag nu igen? Jag sa att jag fixar det på nåt sätt, och att det inte var några problem. Efter att vi lagt på så hade jag ett alternativ; Att göra det jag lovat.
Man behöver inte vara smart för att förstå att nånting skulle sparka undan benen på mig. I detta fall var det jag själv, då jag var så trött att jag inte såg vart jag gick. Efter två energidrycker var jag mer eller mindre mig själv igen. Likt Indiana Jones - fast utan nazisterna - velade jag ut i det vilda i jakten på skatten. Som i det här fallet var en bil! Eftersom vår bil var bokad om man nu så vill så fick jag lösa det på ett annat sätt.. Dilemmat med att skaffa fram en bil fick mig fast i en gangsterfilm. Jag ringde upp Mimmis mamma efter många om och men med den lite halvstela kommentaren 'Jag vill ha din bil!'. Det enda som fattades var: 'och en portfölj med två miljoner i omärkta sedlar'.
Gangstern Elina ringer sen upp med kommentaren: '.. Mimmis mamma vill att du ringer ett nummer...' En dryg halvtimma gick och jag fann mig själv i en väldigt orealistisk situation. Jag satt i en buss på väg till Borås för att komma till Göteborg.. För den som inte vet, så är det i praktiken lika logiskt som att åka flera mil för att fråga om det tar lika lång tid att åka tillbaka igen.. Jag kom fram till Borås och stal bilen, lade alla vapen gömda i min randiga kostym brevid pengaportföljen i bagaget.
På motorvägen så släppte all effekt från energidryckerna samtidigt, och jag fann mig själv på en svängig väg med björnar - från Gekås har jag hört - längs vägarna.. Jag lyssnade på ledmotivet till Halloween filmerna på vägen. Inte för stämningen, utan mer för att det monotona ljudet som kallades musik på 7o-talet fick mig att verka fullkomligt medveten om vad jag gjorde.
Highway to Hell blir allt mer bokstavligt då varenda jävla väg jag skulle ta genomgick nån form av "förbättring". Att köra en okänd bil genom fågelhålkarna de kallar vägar och tunnlar. För att inte tala om stressen jag alltid får när jag är på vägar jag inte är helt hundra på.. Jag hade en GPS, i form av en röst i örat. Min redan dåliga orienteringsförmåga sparkade mig i sinnet om och om igen när jag fick nya beskrivningar varannan minut. Jag skrattade lika mycket som jag var stressad, så det gick i alla fall jämt ut.
Efter att GPS:en skrek nåt i stil med 'HÖPP HÖPP, STANNA DU ÄR FRAMME!' så hoppade jag ur bilen för att sträcka på benen. Efter nån minut så kommer Mimmi gående med det där uttrycket som alltid får en att le. Hennes "förlåt att jag drog in dig i det här" uttryck. DET om något är typiskt dig vännen min :)
Vägen hem gick undan. Mötte upp Annika - Mimmis mamma för den som nu inte är helt med i svängarna- och åkte mot Kinna, med ett hastigt stopp i Fritsla. Där jag blev vettskrämd när katten kamoflerat sig mot tapeten och jag bara ser två gröna ögon på väggen. Jag blev också verbalt misshandlad när jag vägrade ta emot bensinpengar ;) Men jag är envis med sånt.. Dock räckte inte det denna gången.. :P
Efter ett snabbt stopp på McDonalds - där Mimmi fick leka med min telefon eftersom den blinkar - så släppte de av mig vid torget i Skene. Sen strosade jag hemåt i det ljuvliga höstregnet.. Nu har jag förevigat kapitel två i Highway to Hell serien. Det är bara en fråga om tid innan del tre dyker upp.
Och vännen. Det var, som du vet, inga problem att fixa detta idag. Som jag sa innan. Är glad att du ringde och frågade i stället för att tiga som du också är rätt typisk på att göra ;) :)
onsdag 2 september 2009
Hipp hurra.. För här kommer bumbibjörnarna.
Slängkyssar, fingrarna genom håret, en massa 'mt' och 'mhmm' före och efter meningar. Kommentaren "Ni e ba avunsjuka, meh! de visste ja redan!" är lika regelbunden som hjärtrytmen på en vettskrämd katt.
Jag blev uppmanad till att hålla koll på den så kallade bloggen det här kommer ifrån. Killen är helt uppslukad av tanken att alla är sjukt avundsjuka. Jag väljer att inte argumentera. Jag har sett folk vara avundsjuka över de märkligaste av saker där ute. Folk rent allmänt börjar gå mig på nerverna. Deras behov av att ha är för mig lika givande som en diskussion med en termit som lärt sig polska.
Nu kan man fråga sig om jag gått miste om dubbelmoralen. Nej det har jag inte. Jag vet att det ser minst lika löligt ut nu när jag påpekar vad andra gör när jag i samma andetag har sagt att okända människors liv är "a clean slate" i sig. Men som sagt. För att bryta reglerna, måste man känna till reglerna.
Med risk för att generalisera ännu mer, så vill jag bara en sista gång - troligen inte - säga att det här med "fjortisbloggar" är nog inte riktigt min grej. 'Varför läser du då?' frågar ni.. 'För att de finns överallt!' svarar jag. Sen skrattar jag högt för mig själv, äter upp mina skor och trummar ledmotivet till Bumbibjörnarna på knäna tills jag storknar!
Livet är en väg sägs det. Ett liv fyllt med fjortisbloggar och uppmärksamhetsnarkomaner är också en väg. Fast den består av småsten, du är barfota, och du stannar var femte meter för att slå dig i ansiktet med en hammare.. Och hammaren är inlindad i brännässlor..
Jag blev uppmanad till att hålla koll på den så kallade bloggen det här kommer ifrån. Killen är helt uppslukad av tanken att alla är sjukt avundsjuka. Jag väljer att inte argumentera. Jag har sett folk vara avundsjuka över de märkligaste av saker där ute. Folk rent allmänt börjar gå mig på nerverna. Deras behov av att ha är för mig lika givande som en diskussion med en termit som lärt sig polska.
Nu kan man fråga sig om jag gått miste om dubbelmoralen. Nej det har jag inte. Jag vet att det ser minst lika löligt ut nu när jag påpekar vad andra gör när jag i samma andetag har sagt att okända människors liv är "a clean slate" i sig. Men som sagt. För att bryta reglerna, måste man känna till reglerna.
Med risk för att generalisera ännu mer, så vill jag bara en sista gång - troligen inte - säga att det här med "fjortisbloggar" är nog inte riktigt min grej. 'Varför läser du då?' frågar ni.. 'För att de finns överallt!' svarar jag. Sen skrattar jag högt för mig själv, äter upp mina skor och trummar ledmotivet till Bumbibjörnarna på knäna tills jag storknar!
Livet är en väg sägs det. Ett liv fyllt med fjortisbloggar och uppmärksamhetsnarkomaner är också en väg. Fast den består av småsten, du är barfota, och du stannar var femte meter för att slå dig i ansiktet med en hammare.. Och hammaren är inlindad i brännässlor..
tisdag 1 september 2009
Nattens dröm.
En dröm jag hade.. Jag färdades till en slottliknande byggnad på en ö. Det var ett gammalt isoleringsfängelse. Bilen jag satt i öppnades och jag möttes av fyra poliser, som alla var beväpnade upp till tänderna. De försökte sig på nån sorts kaxig uppsyn, men det syntes tydligt att de var allt annat än kaxiga. De var rädda..
När jag gick med poliserna in i den enorma stenbyggnaden så blev jag ledd genom en korridor. En korridor som hade fler säkerhetskontroller en vad Norge har tullstationer. De beväpnade poliserna gick med dragna vapen runt mig. Vad exakt skyddade de mig ifrån, och varför var just jag där?
Jag blev eskorterad nerför ett par trappor, det var kallt och fuktigt i luften. På vardera sidor av korridoren var det galler, som alla höll tillbaka fångarna. De tittade på mig med förakt och förundran. Jag, som var lite halvt berusad på det faktum att jag var skyddad av fyra vakter, unnade mig risken att möta blickarna jag fick från fångarna. De drog sig tillbaka till sina mörka hörn, och mumlade obegripligt för sig själva.
Vi kom till en stor armerad dörr. Skylten ovanför löd: 'Varning! Isolerad Avdelning'. Jag kände hur en klump bildades i halsen. Vakterna backade bort och stog nu i en linje mot mig. Jag insåg då det uppenbara. De skyddade inte mig från fångarna, de skyddade fångarna från mig. Paniken började sprida sig genom mig. Andrenalinet gick upp, och vakternas uttryck ver övertydliga då de såg hur jag spände mig allt mer och mer på grund av stressen de nu förstod att jag kände. Jag ville bara skrika rätt ut att jag inte gjort nåt, att jag verkligen inte hade något att göra där. Men jag var inte jag. Inte personligen i alla fall..
De drog en scanner över mina ögon. Den tjöt till, och en datoriserad röst ekade genom korridoren; 'Subject name: Robin Bodin.'.. Paniken var nu en del av mig i stället för en reaktion. Jag hörde mig själv säga 'Neidaar.. my name, is Darth Neidaar... You are not prepared'. Vad höll jag på med?! "Darth Neidaar" är mitt "författarnamn" som de flesta nu vet. Det var nu jag verkligen förstod att det var en dröm. Jag bestämde mig nu för att leva ut drömmen till fullo..
Innan någon hann reagera över någonting så exploderade hela byggnaden. Samma typ av explosion som alltid är på film. Ett eldmoln lyste upp himlen, och jag fann mig själv ståendes i de brinnande ruinerna, medan alla vakter och fångar skingrades i kaoset. En pelare lossnade från sitt fäste och föll mot mig när jag stog där bland lågorna.. 'YOU ARE NOT PREPARED!'
Jag vaknade med ett abrubt 'Whaa'.
Jag hatar att drömma saker som inte är begripliga nånstans. Att drömma om konstiga saker är en sak; Men när drömmen handlar om att jag är det konstiga så börjar jag tänka. Nu i efterhand tycker jag det är komiskt. Liksom väldigt många andra så gillar jag idéen med att ha ett "separat" namn vad det gäller skrivande och sånt. Jag undrar vad man inte var beredd för. Det får mig åter igen att tänka på det faktum att mitt efternamn betyder "Han som levererar nyheterna" på franska..
Kanske visste jag nåt sportresultat som ingen var värd att veta?
Sov gott alla, och dröm inte för mycket konstigt nu :P
// Darth Neidaar. ;)
När jag gick med poliserna in i den enorma stenbyggnaden så blev jag ledd genom en korridor. En korridor som hade fler säkerhetskontroller en vad Norge har tullstationer. De beväpnade poliserna gick med dragna vapen runt mig. Vad exakt skyddade de mig ifrån, och varför var just jag där?
Jag blev eskorterad nerför ett par trappor, det var kallt och fuktigt i luften. På vardera sidor av korridoren var det galler, som alla höll tillbaka fångarna. De tittade på mig med förakt och förundran. Jag, som var lite halvt berusad på det faktum att jag var skyddad av fyra vakter, unnade mig risken att möta blickarna jag fick från fångarna. De drog sig tillbaka till sina mörka hörn, och mumlade obegripligt för sig själva.
Vi kom till en stor armerad dörr. Skylten ovanför löd: 'Varning! Isolerad Avdelning'. Jag kände hur en klump bildades i halsen. Vakterna backade bort och stog nu i en linje mot mig. Jag insåg då det uppenbara. De skyddade inte mig från fångarna, de skyddade fångarna från mig. Paniken började sprida sig genom mig. Andrenalinet gick upp, och vakternas uttryck ver övertydliga då de såg hur jag spände mig allt mer och mer på grund av stressen de nu förstod att jag kände. Jag ville bara skrika rätt ut att jag inte gjort nåt, att jag verkligen inte hade något att göra där. Men jag var inte jag. Inte personligen i alla fall..
De drog en scanner över mina ögon. Den tjöt till, och en datoriserad röst ekade genom korridoren; 'Subject name: Robin Bodin.'.. Paniken var nu en del av mig i stället för en reaktion. Jag hörde mig själv säga 'Neidaar.. my name, is Darth Neidaar... You are not prepared'. Vad höll jag på med?! "Darth Neidaar" är mitt "författarnamn" som de flesta nu vet. Det var nu jag verkligen förstod att det var en dröm. Jag bestämde mig nu för att leva ut drömmen till fullo..
Innan någon hann reagera över någonting så exploderade hela byggnaden. Samma typ av explosion som alltid är på film. Ett eldmoln lyste upp himlen, och jag fann mig själv ståendes i de brinnande ruinerna, medan alla vakter och fångar skingrades i kaoset. En pelare lossnade från sitt fäste och föll mot mig när jag stog där bland lågorna.. 'YOU ARE NOT PREPARED!'
Jag vaknade med ett abrubt 'Whaa'.
Jag hatar att drömma saker som inte är begripliga nånstans. Att drömma om konstiga saker är en sak; Men när drömmen handlar om att jag är det konstiga så börjar jag tänka. Nu i efterhand tycker jag det är komiskt. Liksom väldigt många andra så gillar jag idéen med att ha ett "separat" namn vad det gäller skrivande och sånt. Jag undrar vad man inte var beredd för. Det får mig åter igen att tänka på det faktum att mitt efternamn betyder "Han som levererar nyheterna" på franska..
Kanske visste jag nåt sportresultat som ingen var värd att veta?
Sov gott alla, och dröm inte för mycket konstigt nu :P
// Darth Neidaar. ;)
Tankeställare. Enjoy!
Vad går på fyra ben, sen två, och slutligen tre?
Vad betyder allt för någon, men ingenting för alla andra?
Vad betyder allt för någon, men ingenting för alla andra?
måndag 31 augusti 2009
A watchful protector. A dark knight.
Vad är det som kännetecknar alla personer som vill förändra världen i filmer, böcker och även i verkligheten nuförtiden? De faller alla under samma kategori. Skurkar. Jag hänger upp mig på det faktiskt.. Varför blir alla som har en så kallad "grand vision" klassade som galningar, dagdrömmare eller skurkar?
Is sanity the price to pay, for power? Nej det tror jag inte. Jag tror inte att de som vill ändra världen är galna eller har storhetsvansinne. I många fall så är deras ideér kanske något extrema. Men titta er omkring. Vi lever i en extrem värld. För var dag som går så faller vi allt längre ner och ner i girighetens avgrund. Krigen i dagsläget är baserade på viljan att ha mer, och rädslan för att förlora det som man redan har.
Min vision som jag "fantiserat" fram genom åren är väldigt extrem. Hade jag haft makten, så hade jag reformerat världen till en mer rättvis plats än vad den är idag. Kosta vad det kosta vill. Sen hade jag blivit tvungen att offra mig själv i samma process, då jag är en del av det dåliga förgågna, plus att jag hade förått min egen vision om jag stannat kvar. You can die as a hero, or live long enough to see yourself become a villain.
Every day, humans come one step closer to self-destruction. I´m not destroying the world. I´m saving it!
~ Albert Wesker.
Is sanity the price to pay, for power? Nej det tror jag inte. Jag tror inte att de som vill ändra världen är galna eller har storhetsvansinne. I många fall så är deras ideér kanske något extrema. Men titta er omkring. Vi lever i en extrem värld. För var dag som går så faller vi allt längre ner och ner i girighetens avgrund. Krigen i dagsläget är baserade på viljan att ha mer, och rädslan för att förlora det som man redan har.
Min vision som jag "fantiserat" fram genom åren är väldigt extrem. Hade jag haft makten, så hade jag reformerat världen till en mer rättvis plats än vad den är idag. Kosta vad det kosta vill. Sen hade jag blivit tvungen att offra mig själv i samma process, då jag är en del av det dåliga förgågna, plus att jag hade förått min egen vision om jag stannat kvar. You can die as a hero, or live long enough to see yourself become a villain.
Every day, humans come one step closer to self-destruction. I´m not destroying the world. I´m saving it!
~ Albert Wesker.
fredag 28 augusti 2009
Go go go!
Vad kommer med berömmelse? Framgång? Pengar? Ja, i vissa fall kanske. Men vad som alltid följer med som den dödlast det är, är skaran med fans. Det är lika kul varje gång när man ser på exempelvis Facebook hur en kändis sida uppdateras med bilder eller liknande, och det har kommit ett par tusen kommentarer redan minuterna efter att det lagts upp.
Men med berömmelsen kommer kraven. Det dröjer inte länge fören fansen helt plötsligt vet mer om kändisen än kändisen själv. Tänk de gånger man läst om hur en massa fans mer eller mindre slaktat varandra över diverse forum då de diskuterar ett födelsedatum, och alla har olika åsikter.. Sen är det klassikern när fansen helt plötsligt avgör vad som är bra presterat och inte. Skådespelarna gör sitt jobb, och sen är det fansen som agerar domare, jury och bödel.
Nej vad kan man säga.. Fans är gnälliga och tjatiga, och kommer aldrig att uppskatta någonting man gör för dem. Enda sättet att stänga ut deras gnälliga nasala röster är att barrikera sig på sitt rum och armera öronen med cement.
Det var då en sak till jag tänkte göra nu när man ändå är inne på ämnet. För första och sista gången så tänker jag gå ner till den nivån, den nivån då jag faktikst ger respons på en del "konstruktiv" kritik jag fått höra av diverse "Anonyma" - läs "fega jävlar - läsare.
Go Team Retard!
Smaka på ordet.. "Anonym". Som att slicka på ett smutsigt mynt..
Yttrandefrihet eller idioti?
För ett tag sedan så gjorde jag nåt som jag i vanliga fall inte brukar göra. Jag läste en för mig helt okänd blogg bara för att jag blev "tipsad" via Bilddagboken. Bloggen var vad man kunde vänta sig i dagsläget.. En sorts självhyllning i tonåren. Väldigt mycket tips och trix på hur man kunde bli lika lyckad som bloggaren i fråga.
Inläggen var - överaskande nog - lika givande för mig som gårdagens nyheter är viktiga i morgon. Men jag valde att läsa lite i alla fall. Eftersom jag blev så snällt tillfrågad..
Idag hamnade jag på den bloggen igen av ren slump när jag kollade genom adressfönstret. I ett av de senare inläggen så stog det att kommentarer inte längre kommer att godkännas, då de enbart är såkallade personangrepp. Som utlovat så saknade de sista tre, fyra inläggen kommentarer. Så jag använde min advancerade dektektivförmåga för att kolla in kommentarerna på inläggen under som inte blivit spärrade.
Jag läste och försökte ta det jag såg med en nypa salt.. Efter att ha sett cirka tjugo kommentarer som alla var i samma ogenomtänkta genre. Så kände jag att jag var tvungen att klargöra ett par saker för mig själv, och förhoppningsvis till alla de socialt efterblivna tonårsbarn som nu kan se detta.
Att skriva inlägg efter inlägg om att man inte tar åt sig av kommentarerna är att ta åt sig.. Att kontra med något i stil med "Ni vill bara vara som mig, ni är avundsjuka!" är att sjunka till samma dåliga nivå; Och sist men inte minst.. Tar man kommentaren "JAG SKA TA REDA PÅ DIN ADRESS DIN SATANS BÖGJÄVEL, DU ÄR SÅ ("så"? ..wha?) DÖD!" på allvar så kanske man borde ta en ipren och lägga sig ner en stund. Ingen "normalt" funtad människa använder en sån kommentar som ett hot..
Kan det vara så att förmågan att enligt lag få säga vad man tycker och tänker gör folk till idioter?
Inläggen var - överaskande nog - lika givande för mig som gårdagens nyheter är viktiga i morgon. Men jag valde att läsa lite i alla fall. Eftersom jag blev så snällt tillfrågad..
Idag hamnade jag på den bloggen igen av ren slump när jag kollade genom adressfönstret. I ett av de senare inläggen så stog det att kommentarer inte längre kommer att godkännas, då de enbart är såkallade personangrepp. Som utlovat så saknade de sista tre, fyra inläggen kommentarer. Så jag använde min advancerade dektektivförmåga för att kolla in kommentarerna på inläggen under som inte blivit spärrade.
Jag läste och försökte ta det jag såg med en nypa salt.. Efter att ha sett cirka tjugo kommentarer som alla var i samma ogenomtänkta genre. Så kände jag att jag var tvungen att klargöra ett par saker för mig själv, och förhoppningsvis till alla de socialt efterblivna tonårsbarn som nu kan se detta.
Att skriva inlägg efter inlägg om att man inte tar åt sig av kommentarerna är att ta åt sig.. Att kontra med något i stil med "Ni vill bara vara som mig, ni är avundsjuka!" är att sjunka till samma dåliga nivå; Och sist men inte minst.. Tar man kommentaren "JAG SKA TA REDA PÅ DIN ADRESS DIN SATANS BÖGJÄVEL, DU ÄR SÅ ("så"? ..wha?) DÖD!" på allvar så kanske man borde ta en ipren och lägga sig ner en stund. Ingen "normalt" funtad människa använder en sån kommentar som ett hot..
Kan det vara så att förmågan att enligt lag få säga vad man tycker och tänker gör folk till idioter?
tisdag 25 augusti 2009
måndag 24 augusti 2009
Movie of the week.
Jag ansåg att jag behövde sova lite mer än vanligt, då jag tidigt i morse skulle upp för en läkarundersökning. Jag bestämde mig för att somna till en film. Tyvärr så skrattade jag alldeles för mycket för att kunna sova..
Att titta på "Pitch Black" var halvt om halvt ogenomtänkt. Vin Diesels första huvudroll, som den intergalaktiska flyktingen och mördaren Richard B. Riddick. Filmen börjar ju lite halvtaskigt med att ett skepp som transporterar civila resenärer och Riddick(?) kraschlandar på en bisarr ökenplanet som verkar vara "lagom" varm trots dess tre solar.
Givetvis finns det varelser på planeten som verkar vara sugna på lite husmanskost gjort på turister. Dessa kommer då enbart fram när det är mörkt. Och som man kan vänta sig så drabbas planeten av en total solförmörkelse under deras vistelse.
Jag ansträngde mig för att ta filmen seriöst. Men det räcker att Vin Diesel höjer ena ögonbrynet på ett speciellt sätt så ser jag löjtnant Carlman framför mig, och då är hela illusionen splittrad. Diesel är även den enda jag vet som kan komma undan med att konstant gå runt i simglasögon, med argumentet "det är för ljust". Han ska dock ha beröm för att vara den enda som är propert klädd för ett ökenäventyr.. Med andra ord, en svart tank top som är ett par nummer för liten. Men som sagt, det är ju Diesel som ska marknadsföras har man fått höra.
Och rösten! Rösten som han har som Riddick är guld värd. För han låter som Darth Vader med inflammerade stämband. Fast på ett bra sätt.
Att titta på "Pitch Black" var halvt om halvt ogenomtänkt. Vin Diesels första huvudroll, som den intergalaktiska flyktingen och mördaren Richard B. Riddick. Filmen börjar ju lite halvtaskigt med att ett skepp som transporterar civila resenärer och Riddick(?) kraschlandar på en bisarr ökenplanet som verkar vara "lagom" varm trots dess tre solar.
Givetvis finns det varelser på planeten som verkar vara sugna på lite husmanskost gjort på turister. Dessa kommer då enbart fram när det är mörkt. Och som man kan vänta sig så drabbas planeten av en total solförmörkelse under deras vistelse.
Jag ansträngde mig för att ta filmen seriöst. Men det räcker att Vin Diesel höjer ena ögonbrynet på ett speciellt sätt så ser jag löjtnant Carlman framför mig, och då är hela illusionen splittrad. Diesel är även den enda jag vet som kan komma undan med att konstant gå runt i simglasögon, med argumentet "det är för ljust". Han ska dock ha beröm för att vara den enda som är propert klädd för ett ökenäventyr.. Med andra ord, en svart tank top som är ett par nummer för liten. Men som sagt, det är ju Diesel som ska marknadsföras har man fått höra.
Och rösten! Rösten som han har som Riddick är guld värd. För han låter som Darth Vader med inflammerade stämband. Fast på ett bra sätt.
torsdag 20 augusti 2009
Out of retirement.
För ett par månader sedan, så la jag ner väldigt mycket tid på att, hur ska jag säga: Framföra mina synpunkter på saker och ting. Framförallt på saker som Blondinbella. Hela idéen med att hon tjänar sjukt mycket pengar på sina "idag har jag" inlägg gjorde att jag ville slita ut mina ögon med en sked bara för sakens skull..
Men efter ett tag så avtog hennes bravader en aning. Hon är fortfarande en sten i skon på det svenska samhället. Men mestadels i de malplacerade tonåringarnas skor. Jag må låta elak eller cynisk (igen); Men om man skriver att man har blivit "inspirerad och rörd vid själen" bara för att Blondinbella köpt nytt läppstift, så förtjänar man sin plats på min svarta lista.
Nu då. Som alltid när man tror att kriget är över så velar en tredje part in på planen. I detta fallet är det den här "människan". Jag kan stolt säga att jag med spänning väntar på att hennes blogg eller "fansite" brinner upp, i samma veva som hennes "MMH".
http://www.youtube.com/watch?v=lsACbJMWm94
Jag måste dock unna en minut till att tacka henne.. Jag trodde inte att jag kunde känna rent förakt mot en främling längre. Hon bevisade motsatsen. Jag kollade nyss på klippet igen, och det bränner i fingrarna bara av att höra hennes nasala hamsterröst. Jag känner att motivationen jag hade för ett par månader sedan är tilbaka. Det är dags igen.. Dags att bli lite cynisk och elak på nytt. Som sagt, när en skog växer sig för tät, är en rensande eld oundviklig..
Brace yourselfs. It has begun..
Men efter ett tag så avtog hennes bravader en aning. Hon är fortfarande en sten i skon på det svenska samhället. Men mestadels i de malplacerade tonåringarnas skor. Jag må låta elak eller cynisk (igen); Men om man skriver att man har blivit "inspirerad och rörd vid själen" bara för att Blondinbella köpt nytt läppstift, så förtjänar man sin plats på min svarta lista.
Nu då. Som alltid när man tror att kriget är över så velar en tredje part in på planen. I detta fallet är det den här "människan". Jag kan stolt säga att jag med spänning väntar på att hennes blogg eller "fansite" brinner upp, i samma veva som hennes "MMH".
http://www.youtube.com/watch?v=lsACbJMWm94
Jag måste dock unna en minut till att tacka henne.. Jag trodde inte att jag kunde känna rent förakt mot en främling längre. Hon bevisade motsatsen. Jag kollade nyss på klippet igen, och det bränner i fingrarna bara av att höra hennes nasala hamsterröst. Jag känner att motivationen jag hade för ett par månader sedan är tilbaka. Det är dags igen.. Dags att bli lite cynisk och elak på nytt. Som sagt, när en skog växer sig för tät, är en rensande eld oundviklig..
Brace yourselfs. It has begun..
måndag 17 augusti 2009
I am not prepared.
"Du träffar någon snart ska du se :)"
Den meningen har jag hört en hel del det sista. Som tur är så har den inte varit riktad mot mig, utan snarare mot personer som jag känner. Jag kommer ihåg när en "viss" person ur min pluton skaffade sin tjej. Hur han verkligen ringde och mailade runt om det. Inte för att han var glad i sig, utan mer för att hävda sig.
Jag var mest glad för hans skull.. Tror jag i alla fall. Hela grejen kändes så inövad och dåligt genomförd. Efter att mailandet avtog så har de inte hörts ett enda ljud om han, henne eller deras "idylliska" liv tillsammans. Det fick mig att tänka till.. Hur blir man egentligen lycklig? I alla fall vad det gäller relationer? En annan plutonmedlem är också i nån liknande sits. Glädjen visas lika tydligt som saknaden. En annan har kärleken, men saknar sitt barndomshem, sina vänner, och sin familj; Tryggheten om inte annat kan jag tro. En del relationer jag sett det sista verkar lovande, men passerar en övertrafikerad korsning ganska fort, och tappar där bort varandra, eller inser att de skilda vägarna korsningen erbjöd var bättre.
Känns verkligen som det var igår jag försökte att satsa på det.. Kärlek. Jag insåg efter mitt sista fall att jag inte är redo för nåt sånt engagemang än. Och detta var för flera år sen.. Vad säger jag nu? I princip detsamma. Jag anser mig inte vara redo nu heller, och därför tänker jag inte utsätta någon för en chansning. Jag skulle i alla fall inte vilja att nån såg mig som en "chansning". Gud nåde den som hade försökt sig på det..
Nej, jag fortsätter med mitt lugna promenerande genom historien ett tag till. Det sägs att allt faller på plats den dagen det är menat. Låt då mig bli ett av de levande bevisen på det. Tills den dagen kommer, så är och förblir jag, trots vad folk kan tycka och tänka, The King of Reason.
Det ni ;)
Den meningen har jag hört en hel del det sista. Som tur är så har den inte varit riktad mot mig, utan snarare mot personer som jag känner. Jag kommer ihåg när en "viss" person ur min pluton skaffade sin tjej. Hur han verkligen ringde och mailade runt om det. Inte för att han var glad i sig, utan mer för att hävda sig.
Jag var mest glad för hans skull.. Tror jag i alla fall. Hela grejen kändes så inövad och dåligt genomförd. Efter att mailandet avtog så har de inte hörts ett enda ljud om han, henne eller deras "idylliska" liv tillsammans. Det fick mig att tänka till.. Hur blir man egentligen lycklig? I alla fall vad det gäller relationer? En annan plutonmedlem är också i nån liknande sits. Glädjen visas lika tydligt som saknaden. En annan har kärleken, men saknar sitt barndomshem, sina vänner, och sin familj; Tryggheten om inte annat kan jag tro. En del relationer jag sett det sista verkar lovande, men passerar en övertrafikerad korsning ganska fort, och tappar där bort varandra, eller inser att de skilda vägarna korsningen erbjöd var bättre.
Känns verkligen som det var igår jag försökte att satsa på det.. Kärlek. Jag insåg efter mitt sista fall att jag inte är redo för nåt sånt engagemang än. Och detta var för flera år sen.. Vad säger jag nu? I princip detsamma. Jag anser mig inte vara redo nu heller, och därför tänker jag inte utsätta någon för en chansning. Jag skulle i alla fall inte vilja att nån såg mig som en "chansning". Gud nåde den som hade försökt sig på det..
Nej, jag fortsätter med mitt lugna promenerande genom historien ett tag till. Det sägs att allt faller på plats den dagen det är menat. Låt då mig bli ett av de levande bevisen på det. Tills den dagen kommer, så är och förblir jag, trots vad folk kan tycka och tänka, The King of Reason.
Det ni ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
