"Eyes of Bodin"

Vad säger rubriken er som läser? .. Jag kan tänka mig att det finns rätt många olika varianter på vad det där innebär.

För att göra en relativt kort historia ännu kortare så kan jag säga att det är en mapp. "Eyes of Bodin" är inget annat än en skrivskyddad mapp på min externa hårddisk. Vad jag har i den? Det ska jag minsann berätta. Den innehåller något som kan sammanfattas med ett ganska beskrivande dock ändå "mystiskt" ord.. Allt!

Allt som jag anser vara relevant eller allt som kan klassas som värdefullt hamnar i den mappen. För att sedan på sina egna sätt "användas", studeras eller bara uppskattas i mitt febrila försök att bli "smartare" eller ja, i alla fall mer bildad.

"Eyes of Bodin" är ett namn på det verktyg och projekt som jag använder hela tiden om dagarna. Världsledarna har sina vapen, sina arméer, sin politik.. Jag föredrar information!

Om man studerar någons arbete så kan man emellertid lära sig att förstå hur den människan tänker. Vissa skulle säkert se det som en fördel.. Men enligt mig, så är det bara av allmänt intresse att kunna läsa de människor som man stöter på i vardagen. Som sagt, kan man förutse det mänskliga sinnet så lämnas inget åt slumpen. Jag har ställt mig frågan många gånger. Om varför jag så gärna vill veta "allt" om allting.. Jag tror det har nåt att göra det klassiska talesättet: vi fruktar det vi inte förstår.

Ja.. Det kan nog vara så simpelt.. Jag är helt enkelt rädd för att inte veta vart jag har min omgivning. Mina försök att förstå allt och alla kan uppfattas som ganska makabert enligt vissa där ute. Men jag ser det som en nödvändighet för att våga ha fötterna på den här galna jorden.

När jag nu under mitt tjugoandra levnadsår fortfarande tar mina första steg på maktstegen så vet jag precis vad det är som jag behöver för att lyckas i livet.. Nämligen mina ideér, min beslutsamhet, en lojal skara som inte ifrågasätter min logik utan vesentliga skäl, för att inte tala om en svart skinnfotölj av proper prisklass, som jag kan slappna av i när jag bevittnar de saker jag lyckats med.

När jag kikade runt på nätet för en stund sedan så hitade jag ett citat från en av mina favoritböcker. Ett citat som jag tycker beskriver mig ganska bra för den där ute som inte har den blekaste aning om vem jag är eller hur jag är som person.

"This one is constantly thinking, analyzing, strategizing. He showed no fear, but was curious, studying me in turn."

The true darkness inside..

Jag går längs en lång korridor. De sterila betongväggarna är lika intressanta som det monotona ljudet som studsar från dem när jag kliver vidare.. Ljudet får ett abrubt slut då glödlampan i taket går sönder och dess knastrande ljud stormar genom korridoren likt ett ursinnigt lejon.

Den långa smala korridoren ersätts av en svart vägg framför ögonen. En kall känsla kryper längs ryggraden.. Jag är inte ensam.. Jag vänder mig om och där ser jag det! I andra änden av korridoren så står det någon och tittar mot mig på samma sätt som jag tittar ditåt. Vem eller vad det än är som står där så verkar det vara manifesterat av mörkret.

Jag känner hur pulsen börjar stiga, och svetten börjar att rinna från pannan. Trots mörkret så ser jag att jag stirrar rakt i ögonen på den som nu fanns i korridoren, och våra blickar möttes.. Personen i fråga vänder sig rakt emot mig när jag gör detsamma. Jag förstår inte varför, men vi börjar att gå mot varandra..

Skräcken är ett faktum. Jag kan knappt förmå mig att ta nästa kliv. Det är blandade känslor. Osäkerhet blandas med en sorts oklanderlig undermedveten beslutsamhet. Vad det än är jag går mot så vill jag fly från det lika mycket som jag vill komma åt det..

Jag stannar upp. Det skiljer nu bara nån meter. Jag börjar att andas tungt och kraftigt, och känner hur jag blir matt då jag försöker att dölja den stress jag känner. Medan jag försöker att styra tornadon med känslor inombords så ser jag bara hur de svarta ögonen framför mig tittar på mig med förakt och ömkan.. Varför är det bara jag som är rädd? För är bägge inte begränsade av mörkret? Befinner vi oss inte på samma plats med lika villkor? Vad är det "han" har som jag inte har, eftersom han bara står där medan jag brottas med alla känslor som stormar genom ådrorna..

Jag vet inte varför, men jag tar beslutet.. Jag sträcker handen mot honom. Jag kan i mörkret urskilja att han gör detsamma. Men med samma förakt i blicken.. Våra fingrar möts.. Det är en kall nästan metallisk känsla.. Jag fryser till, och för en sekund så känns det som om jag skulle drunkna i den vredesfyllda blick som verkar genomborra själen..

"Vem?..." Är det enda jag får ur mig, den kalla känslan från hans fingrar börjar att avta, men den metalliska känslan är kvar. En lampa tänds, och korridoren fylls åter igen med ljus. Det bränner till i ögonen då mörkret plötsligt försvinner.. Jag stirrar framför mig i förundran.. Föraktet är som bortblåst. Nu ser jag samma osäkerhet som jag kände själv, blandat med en uppenbar lättnad. Jag lät handen falla till sidan igen, och tittade bara på personen en stund.

Utan ett ord så vände jag mig om och fortsatte bortåt i korridoren igen.. Ekot från stegen spelade åter igen sin enkelspåriga och förutsägbara serenad..När jag kom till slutet av korridoren så öppnade jag dörren och möttes av solljuset utanför.. Ljuset och värmen omfamnade mig på ett sätt som fick alla problem att verka orelevanta. Jag vände mig om en sista gång innan jag gick ut, och mötte åter igen min egen blick i spegeln längst bort i korridoren..

"What is the point of living, if you can´t feel alive" - Renard.

Mænniskor tenderar att ge upp.. Eller i alla fall så tenderar vi att leka med tanken om att ge upp. Det kan gælla allt från jobb, till ja, gud vet vad. Citatet i rubriken ær ganska målande, før att inte tala om djupt och på nåt cyniskt sætt rætt logiskt.

En vældigt klassisk kommentar i filmer, bøcker eller dåligt genomtænkta uppsættningar på teatern ær nåt i stil med: "Vad ær det før mening? Jag har førlorat allt!".. Jag har ju min motkommentar på den markerande dock uttjatade meningen:

Har du inget att kæmpa før har du heller inget att ge upp før.

Vad det gæller det hær med kærleken så ær tanken med att ge upp tyværr lika vanlig som det ær vanligt att demonstranterna på torgen kommer fram till just en sjælv.
Varfør leker man ens med tanken?! Kærlek ær ju enligt varenda jævla bok dær ute førutom ordbøckerna (dock dyker ordet upp dær med) det bæsta man kan uppleva. Men jag vet inte det faktiskt?.. Visst. Visst ær det bra. Har man upplevt det på något sætt så ær væl det en erfarenhet.

Pojk/Flickvænner kommer och går, vænnerna består...

Om det nu ær så.. Så ær det væl inte mer æn logiskt om man har de viktigaste personerna i livet som sina vænner? Tar man det dær halva steget længre så ær det så mycket mer som står på spel, framførallt så mycket mer onødiga saker.. Ja jag vet att "det kan vara vært att kæmpa før". Men den dagen det tar slut, vilket det tyværr ofta gør nuførtiden.. Då kan man inte gøra annat æn att fråga sig sjælv.. Var det verkligen vært det?

De finns de som lever hela liv tillsammans. Det finns de som lever i par fast fortfarande ær "sjælvstændiga" på ett helt annat sætt æn vad vissa ær.. Hur många gånger har man inte sett ett "par" på 14 år på McDonalds som får sina banala yttranden om att leva ihop før evigt att låta som en MVG uppgift i poesi? Jag sæger inte att det ær fel, eller att det ær omøjligt.. Jag sæger bara att det ær så många onødiga tvivel som kommer att sætta dem på prov den dagen det børjar gælla på "riktigt".

Vissa ær lyckliga i par, vissa kan inte leva ensamma, medan vissa føredrar det i grund och botten. Jag vet i alla fall vad som gør mig lycklig.. Att finnas dær før de som ær viktga! Jag upprepar mig igen med att sæga att den listan ær obeskrivligt kort.. Såpass kort att jag ofta får kommentaren att jag borde "træffa nytt folk". Jo det ær væl en merit.. Men jag har hellre 1 eller kanske 2 viktiga personer, varav 1 av dem ær den bæsta, æn att ha 200 mænniskor som man kænner lite halvt om halvt.

Jag frågade runt lite om det hær med kærleken och dess vikt nyss. Eftersom jag funderar mycket på varfør mænniskor ær så rædda før att bli lyckliga.. Detta var svaret jag fick:

det som en gång gör en lycklig, kommer göra en olycklig en dag, allting har ju ett slut.

Jag blev paff nær jag læste det dær.. Så smart sagt, men ændå så enkelt.. Jag har lyckats hitta en mentor i nån jag trodde kunde bli min "elev".. Livet har sina små øveraskningar!

Dictators of Emotion.

Nu ska jag ta och dela med mig av lite saker.. En sak som jag i regel ær rætt førsiktig att prata om, eftersom att så många inte vill se eller førstå den hemska sanningen bakom det.

Det finns tyværr mænniskor som tror att de ær øverlægsna allt och alla. Vad det beror på kan variera. Det kan vara allt från familj (stamtavla om man nu så vill), bakgrund, allmæn social status, ekonomi, utseende etc. Jag tar utseende som exempel bara før att det ær ett praktexempel på nåt som jag såg hæromdagen hær i det hær så kallade landet.

En mænniska som ser bra ut ær en sak. En sådan som vet om det ær också okej. Men de som ser bra ut och beter sig dærefter! De som verkligen "ser ner" på alla i sin omgivning.. Det finns bara en sak att sæga till den typen av personer.. Ni kan ta och **Message deleted due to repeated use of bad language**.

Nej! Nej jag sæger inte att alla ær såna. Men de få som faktiskt tillhør den gruppen borde tænka øver læget.

Ett bra exempel som jag fått høra då.. Det værsta av allt ær att det hær verkligen ær sant:

En lite halvnervøs kille går fram till ett bord med två tjejer.. Han samlar modet och får fram ett "hej".. Den ena tjejen kollar snabbt øver honom, skrattar och sæger "Nej du, jag har redan pojkvænn, dessutom ser du ut som Bjørne".

Før det førsta så nej det var inte jag.. Før det andra... Hade det varit jag som hørt den kommentaren så hade jag nog golvat henne med en rak høger! Jag tillhør den grupp som faktiskt tror att ord kan løsa allt, och att våld bara ær ett sorts verktyg før nødsituationer, om ens det. Men det finns ingen somhelst anledning att sæga så till någon, om ens det ær på skæmt.

Den dær tjejen får sækert æn idag høra hur cool och principfast hon var som så maffigt "dissade" den dær killen.. En sak jag tænkt på en del sen jag hørde detta.. Hur fan visste hon egentligen att han var intresserad? Tænk om han inte var det och faktiskt (dock uttjatat) bara ville fråga nåt.. Såsom klockan?!

Jag handlade før ett par dagar sen.. Killen framfør mig blev riktigt nervøs nær tjejen i kassan kom. Jag smålog lite eftersom jag kænde igen scenariot.. Vilken kille har inte nån gång varit nervøs nær det ær nån tjej med i bilden. Men nær han frågade henne nåt om helgen eller vad det nu var.. Så kontrades det med ett lætt fnys och en kommentar i stil med "hurså?!".. Jag slutade andas før ett øgonblick nær jag hørde detta.. Det var logiskt att de visste vilka de var, eftersom han tilltalade henne med namn, och næmnde nån skola.. Jag andades ut hastigt då jag mærkte att det hær med att hålla andan nog borde vara någon sorts tillfællig grej.. Hon vænde sig rutinmæssigt mot mig med det dær inøvade leendet och spegeløgonen nær han lite dystert førsvann bort i køpcentret..

"Trevlig kvæll !! Vill du ha kvittot ?! :D" (Eller kvittering som det heter hær..)

Jag svarade på ett vældigt væntat sætt før att vara jag... "Hurså?". Passade på att møta blicken nær jag sa det før att verkligen førsøka lægga lite kraft på vitsen med just det ordet. Inte ett ljud.. Tænkte væl det.. Hon væntade væl sig inte att få høra det ordet riktat mot sig..

Vem ger oss rætten av dømma mænniskor och bete sig sådær mot vissa på det dær sættet egentligen? Vi ær inga gudar... Æven om vi ibland førsøker bevisa motsatsen..

Premiær på Tisdag: Værlden!

Nær jag gick "hem" från jobbet idag så børjade jag att tænka.. Regnet bidrog till sinnesron jag kænde, precis som jag ær van vid att det gør.
Tankarna likt regnet føll førbi mina øgon och sinnen. Jag såg saker framfør mig. Pusslade ihop fragment av tankar och funderingar, før att likt Tetris placera alla bitar på rætt stælle før att få ønskat resultat. Resultatet i det hær fallet var ett citat:

Livet ær ett skådespel.

Då slog det mig! Jag lekte med tanken under hela promenaden hem.. Tænk att skriva en recension på det hær skådespelet! Denna ultimata førestællning som inte ens Mikael Persbrandt skulle kunna sæga upp sig ifrån om han så velat! Jag kan redan nu se recensionen framfør mig:

17 Februari 2009 - Dramaten - "Værlden"

Denna førestællning lovar i sin diffust stora reklamkampanj resultat, men levererar i slutændan mindre æn vad man kunnat ha smærre mardrømmar om. Handlingen var løjlig och komplett ologisk. Skådespelet var uselt och saknade all tænkbar inlevelse. Det var lætt att tycka att alla på scen bara hittade på utefter att tiden gick.

Rollbesættningen var av værsta tænkbara sort! I en uppsættning dær i alla fall rætt skådespelare i rætt roll kunde dragit upp slutbetyget något, så hade de såpass dålig fantasi att låta de medverkande spela sig sjælva!

Bristen på relevant handling och pløtsliga orelevanta kænsloutbrott från skådespelarna fick "Værlden" att framstå som en komplett katastrof. Stellan Skarsgård och Mikael Persbrandt sa i en intervju att ´de inte ångrar sin medverkan i Værlden, men att det gærna hade sett en del ændringar i en eventuell øppføljare´.

Værlden får 2 silvertryllfar av 37 møjliga. Då dessa två poæng tilldelats då producenten bjød på lunch.. Vid nærmare eftertanke får de 1 silvertryffel, då lunchen inte var sårskilt påkostad eller god, men de førsøkte i alla fall!

Joel von Grubenhoff - legitimerad och "utbildad" kritiker.

Ju mer jag tænker på det, desto mer træffande kænns det.. Livet ær som en filmatisering av The Sims.. Fast utan den påfrestande och monotona bakgrundsmusiken..

The hearts true essence..

Helgen ær efter många om och men øver. Jag har jobbat mycket och sovit desto mindre. Varje morgon kændes som den sista vilan innan avrættningen. Jag ville inte gå upp. Vilket jag ændå gjorde och på samma rutinmæssiga sætt som alltid så marcherade jag ner till Anzett och stæmplade in på ett sætt som var lika varierande och øveraskande som Big Brother finalen.

Jag har kænt mig matt, och vældigt hængig. Inte fysiskt, men inte heller psykiskt. Det har varit ett sorts mellanlæge. I førmiddags førstod jag varfør.. Jag har varit sårbar de sista dagarna. Jag har varit alldeles før "whatever" i mitt sætt att tænka. Vilket har gjort att alla irriterande intryck som jag i vanliga fall hade jagat bort med høgaffel, bara har ramlat in i tankarna som de førsta mynten ett barn alltid lægger i spargrisen de lite halvbesviket fick i present.

Jag brukar som de flesta vet ha ganska lætt før att se saker och ting på ett sådant sætt att jag blir "arg" eller i alla fall konfundersam øver det. Till de nya som læser så menar jag inte att jag ær nån sorts hæmndlysten mænniska som sitter i buskar med ett paraply før att hoppa upp och slå førbigående mænniskor.. Jag har som jag skrivit många gånger innan, "formulerat" en tes dær jag prompt beskriver hur vårt inre mørker borde vara en tillflyktsort istællet før en nackdel eller "brist". Med det sagt, så fortsætter vi!

Under de sista två, tre dagarna så har jag inte haft den hær mentala tillflyktsorten.. Jag har inte engagerat mig i mina egna tankar på nåt vis.. I fredags gav jag mig sjælv en sorts semester ifrån tænkandet. Det var en dum idé.. Lørdagen gick bra, men nær søndagen tog sin børjan så kænde jag att nånting saknades. Men! Jag orkade eller ville inte gøra nåt åt det. Man kan inte vænda på tankar på plats! Liksom man inte kan gøra sig sjælv mætt utan att æta.

I førmiddags då.. Så slog jag i huvudet i en ventil som var uppsatt på panelen jag jobbade vid.. Jag svor tyst før mig sjælv øver den dær tillfælliga dock markerande værken som stormade genom pannan.. Sen fortsatte jag med mitt en stund tills den ødesdigra minut då jag skulle lyfta upp ett rør jag tappat på golvet. Som en skænk från ovan (eller ja) så slog jag i knæt i en vass kant nær jag bøjde mig ned.. Det gjorde ont..

Jag ville sværa eller skrika høgt. Men inget av det hade hjælpt då det inte fanns nån som kunde uppmærksamma min misær i nærheten. Jag høll orden inom mig och hoppade lite lætt på stællet. Jag hoppades på att någon skulle komma, det var det ingen som gjorde. Jag ville att den strålande smærtan i knæt skulle førsvinna. Det gjorde den inte..

Jag bet mig i kinden bara før att! Då brast det! ..Inom mig så var det som om en flodvåg slæppts løs øver en liten bergsby. Bristen på ork och engagemang førsvann i avgrunden då mørkret kom tillbaka från sin påtvingade semester. Jag tittade på den vassa kanten. Den var inte bara i vægen och irriterande. Jag hatade att den var i vægen just nu, just dær. Mørkret stormade genom mig som aldrig førr! Det fyllde ådrorna, musklerna, lungorna. Det kændes kalasbra! Såpass mycket att knæt blev som vanligt igen. Om inte annat så kændes det inte længre i alla fall.

Nu hade jag energin till att bli vansining och analysera ihjæl den dær førbannade jærnbiten. Men nær jag væl øppnade munnen så skrattade jag bara. Nu var jag nøjd. Kænde hur min undantrængda "inspirationskælla" stormade runt igen som om det var år och dagar sen sist.

Nu var jag återstælld! ... Nu var jag mætt!

Close encounter! (Nypa salt)

Den hårda vintervinden stryker øver landet, och snøn ær det enda synliga beviset på dess framfart. Historia skrivs før varje steg jag tar. Før att sedan glømmas bort då den førbipasserande snøn sakta men sækert fyller igen mina fotspår.

Jag skrider vidare och førsvinner in i den snøtæckta skogen. Det enda som hørs ær det kramande ljudet då snøn pressas under mina føtter. Snøn fortsætter att falla från den mørkgrå himlen. Allt ær frid och frøjd.

Jag slænger en blick åt sidan. Jag fryser till! Knappt tjugo meter bort står den. En vælblandad gryta av førundran, rædsla och stress pulserar runt inom mig. Till en såpass grad att det kændes som om rocken var det enda som døljer min kænslomæssiga tornado inombords.

Den ger ifrån sig ett obeskrivligt læte. Den har sett mig! Våra blickar møttes, och jag kænde en sorts osækerhet från dennes blick. Den grymtade igen, fast høgre och mer markerande. Den børjade att røra sig emot mig. Den hade en unge med sig! Jævlar! Jag var nu på førbjuden mark! Jag førsøkte samla mig såpass mycket att jag skulle komma på vad jag skulle gøra. Jag har sett på TV många gånger hur man ska bete sig. Eller i alla fall en del saker man "kan" gøra.

Att spela død skulle inte funka, det var før sent før det. Att klættra upp i ett nærliggande træd skulle absolut inte gøra några underverk, jag har sett hur de kan klættra! Kanske.. Kanske skulle jag førsøka att angripa den? Bekæmpa eld med eld? Nej det skulle aldrig sluta bra. De ær alltid starkare æn vad de ser ut, och man blir alltid trøttare snabbare æn man kan tro!

Jag grubblade før længe, det skiljde nu bara ett par meter. Det fanns bara en sak kvar att gøra.. Jag vænde och sprang! Snøn slog mot ansiktet då jag sprang genom skogen. Jag hørde hur de tunga stegen slog i marken en kort bit bakom mig. Jag kænde hur tårarna børjade rinna i farten, om det berodde på kylan eller stressen var orelevant. Jag hade viktigare saker att tænka på.

Jag lekte med tanken om hur lætt det hade varit om jag hade kunnat kommunicera med det som nu jagade mig! Men vad gør jag? Jag springer som en idiot genom skogen och viftar med armarna før att framstå som något mer hotfull. Jag tog en snæv vænstersvæng førbi en stor sten och slængde mig i de døda rester som fanns kvar av en taggbuske.. Snøn från det nærliggande trædet gav vika och føll ner øver mig.. Jag var næst intill osynlig..

Jag høll andan nær mamman och ungen stog och grymtade sins emellan en liten bit från busken. De gav sig senare ivæg bortåt i skogen, och jag andades ut all energi jag byggt upp under de sista kaotiska minuterna. Jag reste mig upp och borstade av den værsta snøn..

Jag tittade åt det håll som mamman och ungen førsvann. Snøn børjade redan att fylla deras spår, och vårt møte i skogen just denna stund var nu historia..

Jag kunde inte gøra annat æn att grubbla øver det dær faktumet.. Det faktum att om jag hade kunnat tyska, så hade jag førstått vad den dær turisten och hennes unge pratade om..

What makes a good person...

"Du ska vara snæll."
"Du ska dela med dig."
"Du ska inte bråka."
"Du ska icke hava andra gudar jæmte mig."
Etc.

Redan från vaggan så fylls vi med diverse visdomsord och levnadssætt. Under våra førsta nervøsa skolår så sitter vi i klassrummen nær den underbetalda och øverarbetade læraren står længst fram med risigt hår och ojæmna storlekar på pupillerna och berættar om hur vi "skall" bli nær vi væxer upp.

Emellertid att åren går så ser man att det dær som lærarna predi.. lærde oss dyker upp lite hær och var i vardagen. Men det behøver inte betyda att det man lærde sig ær sant. Før risken finns ju att deras lærare i sin tur hørde samma saker.

Frågar du tio mænniskor om vad som definerar en bra mænniska, så kommer du garanterat få tio olika svar. Alla svaren ær rætt! Liksom alla svaren ær fel før någon annan. Knepet ær att inte kræva svaret på den frågan, utan snarare att ha svaret sjælv.

Det hær ær det roligaste av allt! Man har bara svaret sjælv, men bara andra kan se det! De som ær bra mænniskor i mina øgon, ær de som jag gør allt før att finnas dær før. Och de som kænner mig vet att den listan ær kort.

Jag vet hur jag ær mot de som ær viktiga før mig.. Jag undrar hur jag verkligen uppfattas før dem..

Fåraherden ær kung i landet som læmnats kvar. // Del.1

Nu ær det de norska bokstæverna som tar kommandot igen. En del har en tendens att sæga att det ær så mycket jobbigare att læsa nær det ær norska bokstæver med i bilden. Æven om det ær en nåt som jag troligen har vant mig vid så ær det væl inte så hemskt? Det ær bara två stycken som ændras! Næmligen æ och ø..

Men, hur tror ni det kænns? Hur tror ni det kænns att vara placerad i ett land med enbart dumma får?! Det ær inga førdomar, det hær gott folk ær ren och skær fakta! Så ett par missbildade bokstæver kanske inte ær så mycket ændå.

Moving on. Efter att ha klivit av planet på Sola flygplats utanfør Stavanger idag med min fåraherdekæpp i hand så bar det av mot Fabrikkveien 25. Promenaden øver fælten var uppfriskande. Det blev dock en del omvægar eftersom en del av fåren prompt skulle vara i vægen i sina stora skaror. Så det var bara att gå runt massorna. Ibland var det dock inte lika lætt eller uppfriskande att vela runt øver fælten. Ibland støter man på en och annan envis bagge. Men efter en enkel golfswing med kæppen i huvet på den så ær det bara att fortsætta.

Nær jag væl kom in i receptionen på føretaget så føll alla bitar på plats.. Dagen-føre-Norge ångensten førsvinner som sagt alltid nær jag væl sætter foten på føretaget. Inte før att jag føredrar att vara dær eller nåt sånt, utan mer før att nær jag væl ær dær så vet jag att det bara ær en fråga om tid innan jag åker hem igen.

Jag vet att jag inte ska klaga eftersom jag tjænar bra på mitt jobb. Klagar gør jag verkligen inte. Jag jobbar dessutom bara tolv dagar i månaden. Men som sagt, æven de som ælskar skolan gillar loven.

Nær jag idag vænde på timglaset och børjade att "vænta" på hemresan så fick jag syn på en lapp som kopierats och satts upp øverallt på alla våningarna. Føretaget tænker bjuda alla anstællda på en sorts firmamiddag, eller ja "firma tillstællning" lite længre fram. Personalchefen och aktivitetsgruppen eller vad det nu var de kallade sig har kokat ihop det hær spektaklet. Detta ær en grupp mænniskor som jobbar under konstant press! Att detta nu ær nåt som de flesta påstår sig gøra (æven jag, ja) så kan man ta det ganska seriøst i det hær fallet. I alla fall vad det gæller personalchefen. Så jag antar att den dær resegruppen ansåg att det var på tiden att vænda upp och ner på firmans værderingar. Årets spektakel på firmans bekostnad kunde læsas på væggen med støra svarta bokstæver..

Efter att ha skrattat åt det och låtit chocken lægga sig så drabbades jag av en sorts sinnesro och en insikt. Mina førdo.. jag menar min fakta om Norge stæmmer nog. Det ær ett land med dumma får..

To be continued...

Sleep well..

Klockan är strax efter tolv, och tröttheten kryper långsamt över sinnet såsom skuggorna över hustaken vid solnedgången. Ljuset från skärmen bränner i ögonen, och muskelvärken i högeraxeln gör sig påmind efter minsta rörelse. Tröttheten gör värken mer påfrestande, och jag känner att det skulle tillfälligt göra saken lättare om jag slog på nåt.. Men det gör det inte, det bländande ljuset paralyserar alla plötsliga tankar. Inte konstigt att insektsgrillar fungerar..

I morgon är det åter igen dags för Norge, och för stunden så känns det varken eller egentligen. Jag har som vanligt min dagen-innan-Norge "ångest". Känslan av att ha så mycket ogjort kvar att göra innan resan. Men det är bara en känsla, och den kommer att vara borta i morgon igen..

Det är dock skönt att veta att denna perioden kommer att gå fort. Jag spenderade tre veckor i Norge sist. Vilket verkligen tog på mig.. Jag kan inte annat än att le lite.. Jag brukar alltid skriva ett sånt här fåfängt inlägg dagen före flygningen. Utan varken syfte eller intressant innehåll. Men det är väl en form av tradition nu.

Tröttheten är ett faktum, och ljuset från skärmen är nu näst intill plågsamt.
God natt!

Dörr med attitydsproblem och pensionärsknep!

- God morgon!
- Vad skrattar du åt?
- Jag vet inte!

Så lät det innan jag satte mig i bilen för att åka till Mimmi igår. Jag tänkte inte på det direkt, men inombords visste jag att det skulle bli en sån där oförglömlig dag!
Jag knackade på dörren, och Mimmi(som fortfarande skrattade) öppnar och säger "Det hörs inget bra när du bara knackar!". Jag log lite för mig själv och passade på att leta efter "det där" som var så roligt medan hon gjorde sig klar för att åka iväg.. Jag hittade inget..

Det var ett par saker på agendan. Saker som IKEA i Kållered, operation pensionär (vilket jag för allas skulle inte tänker säga nåt mer om haha), ett paket som skullet hämtas ut med mera. Så jag börjar snabbt med paketet för att göra resten lite mer lättbegripligt. På grund av lite olika saker så "stämmer inte" Mimmis legitimation just nu. Vilket paketet nog visste om eftersom det inte fanns något förnamn utan bara ett efternamn. Så med andra ord, just för stunden så hade Mimmi inget förnamn! Så under resten av inlägget kommer jag att kalla henne för "?".

Vi satte oss i den mordlystna Seat som ? kallar bil, och resan var i full rullning. Det finns en del sjuka saker i Borås.. Oprovocerade förbud mot U-svängar och busshållsplatser/telefonkiosker/hyddor mitt i rondeller.

Motorvägen gick fort! Den som trodde nåt annat är nog inte van vid läget. Efter ett par mil var det dags för en avfart. Det var fel avfart.. Jag slår vad om att ? skyller på mig i sin blogg om det här. Så jag får väl göra det enda rätta och skylla på henne! I grund och botten är jag fortfarande kille som sagt. Så det här med att köra fel finns liksom inte för mig! ;) Men det slutade riktigt bra! Vi tog en "genväg" genom Hyssna till Lindome, och fick uppleva en naturlig berg och dalbana på skogsvägarna. Liseberg kan slänga sig i väggen! Höll även ett öga på omgivningen, då naturdoktorn hade jour hos tallarna och vissa granar som utsatts för avgaser i års tid säkerligen planerar något. Vi kom efter ett litet tag fram till IKEA i alla fall.

Efter att nästan ha parkerat på exakt samma plats som förra gången så gick vi mot ingången. Då kunde man se en form av artighet som förevigt kommer att gå obemärkt förbi. På sitt eget, dock tydliga sätt så sa dörren "hej". Jag undrar om den nånsin får höra det tillbaka.

För att summera! Det finns tillräckligt med saker på IKEA för att man aldrig ska ha full koll på läget. Glas kan köpas med argumentet "de får gå sönder". Golvlampor utan lampor är ett fynd. Affärens musiksmak är bara för mycket. Folk mördas i caféterian och bevisen döljs med avskiljningsväggar och luftrenare. Grytlappar sätts på kylskåpen, isbjörnstemat finns överallt i form av "fällar", gosedjur och tavlor. Snabbkassan är dryg, de blåa påsarna är otympliga, de har en hylla separat för sugrör, översiktskartan ser ut som en IG uppgift på mellanstadiebilden och dörrjäveln säger inte hej då på vägen ut..

Färden hem gick bra! Efter att ha hämtat en film och ätit så bar det iväg till Borås igen. Där hämtade vi ut ?s paket utan mottagare och handlade på Netto. Pratade som hastigast om att köpa en lott med chansen att vinna en bokning till en resa! Men den ideén glömdes snabbt bort ;P

Väl i lägenheten så sattes lampan utan lampor ihop. DET var i alla fall inte mitt fel! ;) Sen var det lite mat i form av toast. För att sedan höra en knackning på dörren, och duon blev en trio.

Kvällen i stort sen gick mer eller mindre ut på att packa in saker i aluminiumfolié, kolla i genom äldre blogginlägg och åter igen påminnas om vilken humor man kan ha ibland.. Klockan gick och jag fick emellertid åka hemåt igen. ? ringde kort efter att jag kommit hem och kollade så att allt gick bra, eftersom det snöade en hel del igår! Jag tror att hennes Seat lämnade knep till min bil om hur man "tar hand" om föraren! Jag hann nog köra 200 meter innan bilen tappade allt fäste och åkte upp på trottoaren. Ingen skada skedd, förutom "vad gör du" minen jag fick av en som gick en bit upp på trottoaren.

Vad tror du vännen? Nästa gång kanske vi faktiskt ser trädläkaren och de hämndlystna granarna med! :)

Just ja.. Väl hemma igen så lyckades jag för andra gången lura mig själv med samma knep! Jag hittade ett textdokument jag sparat för länge sen. Ett dokument som jag fantasifullt hade döpt till "text.doc". Jag öppnade det bara för att läsa följande rad:

-Haha, du gick på det igen!

"Bra jobbat! ... Är du nöjd?!"

Vad man än gör i livet så är det väldigt sällan man verkligen är nöjd med det. De gånger man faktiskt anser sig vara nöjd så brukar man efter ett tag få för sig att man har missat någonting, och börjar då att "se" brister i det man gjort.

Det roligaste av allt är att det bara är personen i fråga som oftast ser bristerna som egentligen inte finns. Sen finns det ju givetvis de som lever på att hitta och/eller hitta på fel. Nämligen kritiker. Men jag lyssnar inte på "utbildade" kritiker av ren princip, då de oftast inte har den blekaste aning om vad de pratar om. Jag menar, det går till och med att köpa recensioner. Bara det är väl lite diffust? Om inte annat så krävs det bara lite tankeverksamhet så kan man få den ultimata recensionen! Ett exempel kanske? Varför inte köpa "Årets hittills bästa komedi" på exempelvis nyårsdagen?

Sen finns det ju såklart de(alla) som tenderar att förneka vissa brister som andra pekar ut, vad det gäller exempelvis konst och musik. Oavsett självförtroende, självkänsla och allt sånt där, så finns det en gräns på hur mycket kritik en människa kan ta. Även positiv och konstuktiv kritik blir för mycket i längden. Varför är det så? Jo! För att vi i grund och botten aldrig blir helt nöjda med våra prestationer.

Livet och kraven vi sätter är som den där teckningen man ritade på bilden i mellanstadiet. Man känner sig nöjd, för att sen råka se grannbänkens teckning. Då blir man direkt irriterad och försöker att förbättra sin egen teckning med den andras "knep". Ni har säkert redan insett att dessa två bilder säkerligen har två helt unika stilar. Så att mixa dessa blir inget vidare.

Läraren ropar att det är dags att lämna in. Medan läraren går runt och samlar in så krafsar man ner alla de detaljer man tror sig hinna med. Så i slutändan; så lämnar man in en bild som man från början var nöjd med. Men i slutändan så blev den inget annat än en fläck med färger och otydliga linjer.

Var nöjda med det ni har och det ni lyckas med. Med allra största sannolikhet så satt ni säkert och ritade av varandras teckningar..