The hearts true essence..

Helgen ær efter många om och men øver. Jag har jobbat mycket och sovit desto mindre. Varje morgon kændes som den sista vilan innan avrættningen. Jag ville inte gå upp. Vilket jag ændå gjorde och på samma rutinmæssiga sætt som alltid så marcherade jag ner till Anzett och stæmplade in på ett sætt som var lika varierande och øveraskande som Big Brother finalen.

Jag har kænt mig matt, och vældigt hængig. Inte fysiskt, men inte heller psykiskt. Det har varit ett sorts mellanlæge. I førmiddags førstod jag varfør.. Jag har varit sårbar de sista dagarna. Jag har varit alldeles før "whatever" i mitt sætt att tænka. Vilket har gjort att alla irriterande intryck som jag i vanliga fall hade jagat bort med høgaffel, bara har ramlat in i tankarna som de førsta mynten ett barn alltid lægger i spargrisen de lite halvbesviket fick i present.

Jag brukar som de flesta vet ha ganska lætt før att se saker och ting på ett sådant sætt att jag blir "arg" eller i alla fall konfundersam øver det. Till de nya som læser så menar jag inte att jag ær nån sorts hæmndlysten mænniska som sitter i buskar med ett paraply før att hoppa upp och slå førbigående mænniskor.. Jag har som jag skrivit många gånger innan, "formulerat" en tes dær jag prompt beskriver hur vårt inre mørker borde vara en tillflyktsort istællet før en nackdel eller "brist". Med det sagt, så fortsætter vi!

Under de sista två, tre dagarna så har jag inte haft den hær mentala tillflyktsorten.. Jag har inte engagerat mig i mina egna tankar på nåt vis.. I fredags gav jag mig sjælv en sorts semester ifrån tænkandet. Det var en dum idé.. Lørdagen gick bra, men nær søndagen tog sin børjan så kænde jag att nånting saknades. Men! Jag orkade eller ville inte gøra nåt åt det. Man kan inte vænda på tankar på plats! Liksom man inte kan gøra sig sjælv mætt utan att æta.

I førmiddags då.. Så slog jag i huvudet i en ventil som var uppsatt på panelen jag jobbade vid.. Jag svor tyst før mig sjælv øver den dær tillfælliga dock markerande værken som stormade genom pannan.. Sen fortsatte jag med mitt en stund tills den ødesdigra minut då jag skulle lyfta upp ett rør jag tappat på golvet. Som en skænk från ovan (eller ja) så slog jag i knæt i en vass kant nær jag bøjde mig ned.. Det gjorde ont..

Jag ville sværa eller skrika høgt. Men inget av det hade hjælpt då det inte fanns nån som kunde uppmærksamma min misær i nærheten. Jag høll orden inom mig och hoppade lite lætt på stællet. Jag hoppades på att någon skulle komma, det var det ingen som gjorde. Jag ville att den strålande smærtan i knæt skulle førsvinna. Det gjorde den inte..

Jag bet mig i kinden bara før att! Då brast det! ..Inom mig så var det som om en flodvåg slæppts løs øver en liten bergsby. Bristen på ork och engagemang førsvann i avgrunden då mørkret kom tillbaka från sin påtvingade semester. Jag tittade på den vassa kanten. Den var inte bara i vægen och irriterande. Jag hatade att den var i vægen just nu, just dær. Mørkret stormade genom mig som aldrig førr! Det fyllde ådrorna, musklerna, lungorna. Det kændes kalasbra! Såpass mycket att knæt blev som vanligt igen. Om inte annat så kændes det inte længre i alla fall.

Nu hade jag energin till att bli vansining och analysera ihjæl den dær førbannade jærnbiten. Men nær jag væl øppnade munnen så skrattade jag bara. Nu var jag nøjd. Kænde hur min undantrængda "inspirationskælla" stormade runt igen som om det var år och dagar sen sist.

Nu var jag återstælld! ... Nu var jag mætt!