There will be significant changes in our world.

Klockan 12 i morgon kväll så är det 9 år sen man trodde att världen skulle gå under. Ler sniket för mig själv när man föreställer sig alla domedagsprofeter som satt i sina bunkrar och mer eller mindre skrek ut alla möjliga "kom och hjälp mig" fraser som den heliga skriften har att erbjuda. Bara för att sitta i en sorts pinsam förundran och tystnad när inget hände.

Domedagen är nu 9 år försenad, och likt när läraren inte dyker upp inom en kvart efter att lektionen börjar, så sticker alla och fortsätter med sitt.

I morgon avslutas ännu ett år och en ny era tar sin början. Många är uppspelta över sina planerade nyårslöften som ändå kommer att läggas på hyllan runt den 20e januari. Då har det gått såpass långt att man kan vara nöjd med sina bedrifer. Men man har även insett att det är långt kvar på året.

Jag gav mig själv ett löfte ett par minuter före 12 slaget för snart ett år sen. Fråga inte vad det är, för jag har ingen aning. Antar att jag glömde det runt den 20e... Mitt löfte i år är att inte ha några löften eller krav under 2009. Visst låter det som om jag inte lyckas med något. Men jag vill se det som att jag faktiskt för första gången kommer att lyckas med att hålla mitt "löfte".

Gott nytt år på förhand!

I'm sorry for my lack of manners, but I'm not used to escorting men. ~ Albert Wesker.

Närmaste ingång? Utgång eller ingång?

Vill bara poentera att det här dygnet började lite annorlunda. Jag tittade på 4 Beckfilmer inatt. Så när jag av ren reflex tog på min Gunvald Larsson tröja i morse så fick jag nästan migrän. Tror nog att jag mumlade citat ur filmerna för mig själv när jag fixade frukosten.

Dagen idag var redan planerad. Idag var det dags för Ikea. En massiv affärskedja som jag inte unnat min närvaro på bra länge. Det roliga med stort R var att jag skulle dit med Mimmi. Liksom Knalleland så utgick jag från att det skulle bli roligt och speciellt. Som vanligt, så hade jag rätt...

När Mimmi väl hämtade mig efter att ha gjort en tvärsväng rätt över vägen som kunde gjort vilken stolt stuntman somhelst grön av avund, så bar det iväg mot den stora blågula affären. På vägen dit så pratade vi som vanligt om allt viktigt mellan himmel och jord. Såsom "fula" stoppljus. 65 på 70 vägar, "var är golfbanan?" (återkommande fråga) och åter igen 65 på 70 vägar (Tro mig, man vill inte köra i 65 på 70 väg framför Mimmi).

När vi kommer fram till Ikea och dess 43 fotbollsplaner till parkeringsplats så uppstår följande dialog:

Jag: Titta. Där finns många parkeringar!
Mimmi: Ja. Men jag vill parkera närmare ingången.

Det argumentet hade jag faktiskt köpt om inte Mimmi bjudit på den perfekta avslutningen:

Mimmi: Vart går man in? Vart är närmaste ingång, är det utgången?

I rest my case som det så fint heter. Det var bara att parkera för att sedan gå in i den massproducerade affärskedjan.

På övervåningen fanns det "ikea-kundvagnen" och de gula påsarna(som för övrigt ser dumma ut om de vänds ut och in). Vi tog dock ingen av dem. Mimmi ville ha en korg. Ja, här ställer vi krav! Jag tror jag han ta 3 steg och ett halvt andetag innan Mimmi hade fastnat för ett litet bord med en smashad dator på. Medan Mimmi tittade på bordet och sa hur praktiskt det kunde vara till hennes soffa så försökte jag komma på varför de hade en mer eller mindre krossad laptop på bordet. Att ha såna skyltexemplar i en affär vars största målgrupp är barnfamiljer med överaktiva barn är kanske inte så bra.

Vi hittade en "karta" över våningen. Jag antar att den såg ut som det hade gjort om man hade bundit fast en pensel i svansen på en katt och kastat in den i ett torkrum med vita lakan. Så med andra ord så var den lika pålitlig som ett norskt bäst före datum.
Övervåningen var ganska händelselös och lugn. Det enda nämnbara var min idé om att liksom Ikea ha sin soffa monterad på väggen och Mimmis konstanta "naaaaw" när hon hittade en filt eller täcke som i mina ögon liknade en isbjörn vars liv fick ett abrubt slut. För att sen efter 3-4 meter hitta en till filt. Precis! Ett till "naaaaw".

På nedervåningen var det mer livat. Där är det mer lösa saker som bara är att plocka på sig! Vi gick genom hela undervåningen (även denna hade kattsvans kartan) och när vi väl kom närmare kassan så säger Mimmi: Va? Är vi redan klara?! Tro nu inte att hon är tankspridd (...) det är mer så att hon blev smått imponerad och överaskad av att hon kom igenom en så stor affär med så mycket småsaker i hyllorna på så kort tid. Tro mig, jag blev också lite överaskad!
Snabbkassan(gör det själv kassa) var en ny erfarenhet, och liskom alla andra gånger man bär på massa saker så är jag rädd att larmet ska flippa och skrika ihjäl mig när man går ut.

Vi hittade till Ikea, men knappt hem. För att komma hem från Ikea, måste man hitta Ikea igen. Vi lämnar det där!

Åkte och köpte pizza och hamnade i Skephult för att se sista halvan av Number 23. När Mimmi väl skulle köra hem mig igen kröp det fram att hon skulle köpa nåt på hemköp. Inte godis, men något. Så jag följde med dit för att se till att det inte blev något godis! Notis till alla: Det är inte fint att gå in i en butik själv. Ha alltid någon med dig när du handlar! - Moving on! Det blev glass, rosa strössel och chockladsås med rester av senaste numret av Aftonbladet(eller var det Expressen). I kassan när den "otrevliga" (såg sån ut i alla fall) kassörskan frågar om hon ska ha kvittot så svarar Mimmi: Nej, du kan behålla det! ... Det i sig låter normalt eller hur? Men det var tonfallet hon hade som gjorde allt! När hon sagt "Nej, du kan" så höll jag mer eller midnre andan! För hennes tonfall fick det att låta som om hon skulle säga nåt som man gärna viljat ha på film! Jag vet inte vilket som var dummast. Att jag fakiskt trodde att hon skulle säga nåt "mindre trevligt" eller det att jag började skratta åt det själv på plats!

Sen blev det jetfart hit för att sedan åka hem igen med den döende glassen i baksätet! Kvällen i sig sen har jag spenderat med att "leta upp" och skicka 12(rekord tror jag) låtar som jag lovade att göra!

Nu när jag väl sitter här och ser över vad jag skrivit så blev jag törstig. Kanske ska gå ut i köket och hämta något att dricka.

Men frågan kvarstår; vilken ingång är närmast? Ingång eller utgång?

My Rebirth... ~ Ett Minne och ett Syfte.

Under min rast idag så passade jag på att uppdatera mig lite vad det gæller bloggar och liknande. På grund av en pløtslig kænsla och en del tid att førdriva så børjade jag att læsa mina egna inlægg en bra bit tillbaka. Allt från berættelsen om apelsinen till upplevelsen med grannen med æpplena i skogen skrollades førbi mina øgon.

Till slut kom inlægget som markerade en førændring. Inlægget som verkligen markerar min øvergång till førnuftets bana. Ett inlægg dær jag formulerar mig kring det hær med ødets ironi och orættvisor i vardagen. Ett inlægg som påverkade mig sjukt mycket, om inte annat nær jag skrev det. Ett inlægg som kom till efter någons død.

Jag minns dagen efter jag fick reda på det som om det vore igår... Det var en rætt varm dag i somras. Jag satt på en sten i trædgården och tittade ner øver ængen och skogen på andra sidan bæcken. Græset rørde sig lætt i vinden. Jag minns hur jag pratade en bra stund med Mimmi om det. Hur hela grejen med att ignorera vardagen var som en naturlig del av min personlighet. Att bara "vara" hela tiden utan att egentligen leva. Många filmer tar upp det hær temat. Men alltfør få respekterar den tid man har. En del vet om den, men førstår den inte!

Jag gick en vænda i skogen den dagen. Funderade øver mitt liv och andras, øver værderingar och prioriteringar. En førnuftets røst har alltid spøkat i bakhuvudet, och har ibland underlættat vissa situationer eller val. Men inte så mycket mer. Jag var irriterad... På framførallt mig sjælv. Chocken jag kænde nær jag fick reda på personens død var ett bevis om något! På att jag inte ræknar med att vadsomhelst kan hænda nærsomhelst.

Jag svor att aldrig mer vara så oengagerad i vardagen och livet. Att inte se på vardagen som den kunde vara, utan som den faktiskt ær. Att se sig sjælv och allt annat ur alla vinklar. Att kunna "se" och førstå æven det som inte ær fysiskt nærvarande. Førnuftet i bakhuvudet gjorde sig mer påmind æn någonsin tidigare. Dess påverkan på mitt tankesætt var speciellt. Som om det "undantrængda" førnuftet blandade sig med mitt vanliga "målande" tankesætt. Tankarna brottades kring æmnet før att sedan om man vill dramatisera enades och talade i samklang ut fyra væl valda ord.

Now... We are one!

En ny era tog den dagen sin børjan. Dagen då jag helt och hållet valde att anvænda førnuft och logik som vægvisare i vardagen. Jag kom hem igen efter en stund. Fortfarande smått "berusad" av sjælvinsikten jag upplevt. Samma kvæll skrev jag "det" inlægget. Och efter det så har det fortsatt...

Det var då. Nu ær nu och då var då som jag brukar sæga. Man ska inte væltra sig i det som hænt, før det gør ingen nytta. Men man ska inte heller førtrænga det! Det som har hænt ær grunden før det som fortfarande væntar. Men som sagt, det ræcker inte med en grund. Man måste gå framåt. Men med ett steg i taget! Hellre ett långsamt steg framåt æn två tillbaka...

Ursækta sentimentaliteten. Men det var en sån dær tænkardag idag, och jag kænde før att få ur mig lite ord innan jag ska sova. Hoppas det var vært någon minut i alla fall.

Var glada før det ni har.
Længta inte efter det ni inte har.
Och sakna inte det ni har haft.
Var den ni ær, nu nær ni kan.

~ Robin B. - Inspirerad, och glad øver att få komma hem!

Silence of the Lambs.

Jag brukar att undvika riktigt sentimentala inlægg. Framførallt de som verkligen bara handlar om mig. Men idag tænker jag gøra just det, med øverflød dessutom. Dagens hændelser gør det hær datumet legendariskt!

Jag har utvecklat ett speciellt "tankesætt" som gør att dagarna verkar gå fortare. Eftersom de flesta dagar føljer samma rutiner vad det gæller raster och sånt så ær det lætt att følja det hær mønstret. Men inte idag. Før idag var dagen då Anzett visade en sida jag aldrig trodde jag skulle få se.

Efter att ha kalibrerat barometrar(tænker inte førklara det før jag vet knappt ut eller in sjælv) och sen ætit så børjade allt spåra ur. Nær jag tvættade av hænderna så kommer en av de som jobbar på kontorsvåningarna. Hon tittar på mig och sæger att jag inte fått min julklapp æn.
Efter att ha fixat tankarna och faktiskt førstått vad hon sa så gick jag med henne længs korridoren till receptionen.

Det som jag fick se dær var ovæntat om något. Jag anvænde all øverskottsenergi till att inte bryta ihop totalt. Dær iklædd værldens løjligaste leende och en ænnu løjligare tomteluva stog Anzetts VD. Han gav mig ett jættepaket och ett kort. Det førsta som slog mig var att det var det klassiska føretagsjippot i lådan. Antingen en skål med føretagsloggan på eller en skulptur av nåt slag som man ændå inte ser vad det førestæller. Det fanns bara ett sætt att hantera nyfikenheten som bredde ut sig som ett lågtryck. Jag var helt enkelt tvungen att øppna lådan.

På væg till omklædningsrummet så møtte jag produktionschefen... Som var utklædd till komplett tomte. Vad ær det hær før dårland egentligen?! Hela firman har førvandlats till en julpjæs på lågstadienivå inom loppet av ett par timmar. Men det var oviktigt. Lådan med skålen/skulpturen/badlakanet etc. var viktigast nu!

Jag satte ner den på golvet, tog bort flærpen och øppnade locket!

Eftersom inget av de exempel jag drog var i lådan så ersattes allt med en bisarr och speciell tystnad... Nånstans kunde man høra en syrsa, vilket i sig ær illa eftersom det inte finns syrsor såhær års. Innehållet i lådan gav kænslan att man var med i Saw, Gudfadern och Silence of the Lambs samtidigt.

I lådan låg ett... Ett... Lår från ett får... Ett massivt stycke køtt som fortfarande såg ut att kunna sitta på nån stackars trebent høg med ull låg mitt i lådan. Hade den kunnat "titta" på mig så lovar jag att den hade haft ett sorts "...... Vadå?" uttryck.

Så... Hær ær jag, två dagar från hemfærd, med ett halvt får i en låda... Hittar ni på då?

Defy your instincts!

Varfør ær vi ("vi" i det hær fallet ær mænniskan rent generellt) så rædda før att vara annorlunda? Det syns øverallt. Framførallt bland unga. Før førsta gången på længe så vill och behøver jag anvænda det hær ordet igen; Det syns tæmligen væl på fjortisarna. Dessa pastellfærgade zombies som har speglar på naglarna och luft bakom pannbenet.

Det finns till och med en artikel om fjortisar på Wikipedia nu! Dær beskrivs de som en åldersgrupp som ær i desperat behov av att "vara inne". Hur de samtidigt vill vara unika och speciella och framførallt "vuxna" och mogna. Ær man verkligen så speciell om man tillhør en vældiskuterad grupp som finns øverallt? En klassisk kommentar som gør att man vill førvandla nærmsta møbel till kaffeved ær; "Mehh, jag e inte som alla andra i min ålder!"

Det roliga ær att alla som vill vara unika samlas i grupper (dærav førsvinner charmen med unik). Så længe det finns mer æn en grupp så kommer alla parter att vara "inne" bland sina egna, och "utanfør" om man frågar de andra. Så egentligen så ær det ganska meningsløst! Jag føredrar att man ær den man vill. Før att man sjælv vill och inte før att man førvæntas att ta parti før någon eller något.

Dessutom. Førestæll er att hela landets befolkning var exakt likadan. Att allt och alla var lika populæra och "coola". Åk då en tre timmars bilfærd nordvæst om Gøteborg så ær du i Norge. Då ær helt pløtsligt "Jævla svenskar" ett återkommadne uttryck.

Hur ni æn gør så ær och førblir ni annorlunda! Inne ær man eftersom man ær unik med att vara den man ær. Inte før att man førvæntas vara det, utan før att man vill vara det!

The Way of Reason.

Jag vet inte vad jag ska sæga ærligt talat... Mænniskor ær verkligen unika med sina kænslor. De kan ses som både en førdel och en påfrestning.

Jag brukar sæga att man inte kan bestæmma øver sina kænslor. Det man kænner ær ett faktum. Dæremot kan man bestæmma øver och framførallt kontrollera ens reaktioner på dessa pløtsliga kænsloutbrott. Jag har lovat mig sjælv att aldrig falla offer før mina egna kænslor igen. Jag sæger verkligen inte att man ska isolera sig sjælv. Men om jag vill kunna finnas dær før den som førtjænar det så måste jag hålla mina egna konflikter i schack først.

Man ær sin egen størsta fiende heter det. Kan man før mycket om sig sjælv kan man lætt drabbas av sjælvførakt och se problem och motstrævan i allt.
Jag har den førdelen att jag inte kænner mig sjælv såpass mycket att det kan "skada" mig. Den uppgiften har Mimmi fått. Låter konstigt før vissa kanske. Men hon kænner mig bættre æn jag sjælv gør. Dærav ær hon den jag pratar med nær det væl ær nåt jag inte kan sætta fingret på sjælv. Før hon vet vad som ska sægas før att reda ut allt. Dærav ær det henne jag finns dær før på de sætt jag kan.

Det jag vill komma fram till ær att nyckeln till att løsa allt vad kænslomæssiga konflikter heter ær att liksom Davy Jones lægga sitt hjærta någon annanstans (Ta det før fan inte ordagrant och testa nu). Jag har emellertid konstaterat att man inte kan fatta beslut med hjærtat eller hjærnan. Som jag sagt en del gånger nu; "Hjærnan och hjærtat jobbar svart ihop". Jag jæmfør mitt eget tankesætt med en åskådare. Før att ha kontroll måste man se allt ur alla vinklar. Æven sig sjælv. Så det ær som att titta på skræckfilm. man sitter i soffan och rent av skriker "gå inte in genom dørren", før att sedan sucka fram ett skræckslaget "Gah, idiot" nær den yppiga skådisen springer rætt i armarna på en mørdare som næstan alltid ær minst två meter lång...

Tænk med førnuft och logik. Inte med hjærtat eller hjærnan... Før då tar kænslorna øver tænkandet innan man vet ordet av.

"Jag tycker att det kænns rætt!"

Den som sæger så har redan hamnat i korselden i det krig som førnuftet och kænslorna før mot varandra. Ett krig dær många automatiskt tar kænslornas parti bara før att det verkar rætt "før stunden".

Kriget mot enkelspårighet, och att førslavas av sina egna kænslor och sinnen fortsætter. Jag står på førnuftets front. Okuvlig och beslutsam. Så som jag sa till killen från Røda Korset så kan det ske en førændring så længe den børjar någonstans. Sanna mina ord! Dagen skall komma då jag blickar ut øver spillrorna från kaoset. Då tænker jag kasta mitt "førnuftets sværd" till marken, falla på knæ, och ta mitt førsta djupa andetag i en værld dær alla vet vad de håller på med.

World at War... 280 kr tack!

Min syn på værlden ær min borg. Min hængivenhet ær min tron. Førnuft och logik ær mitt sværd. Det ær en mørk period. Min borg attackeras från alla håll och kanter av de som inte delar min vision. En cirka 90% av resterande mænniskor, varav større delen ær yngre och virilare æn mig. De har liksom dumma hundvalpar mer energi, och kan springa runt och vara i vægen mer æn vad jag orkar med. Den størsta skillnaden mellan dem och hundvalpar ær att jag aldrig skulle sparka en hund...

En del av mænniskorna hær i Norge och i min allmænna nærhet ær som de dær zombiehundarna i Resident Evil. Man sparkar dem mer æn gærna bara før att komma førbi.

Varfør ær mænniskor så jævla trångsynta och enkelspåriga?! Jag har under den sista tiden sett mer æn vanligt hur en del beter sig och uppfør sig på diverse sætt før att det "førvæntas" av dem. Men så sent som i førrgår så råkade jag ut før højden av enkelspårighet(?), och ænnu en dødsfiende lades till på min svarta lista. Næmligen norska taxichauffører.

Nyckeln till att inte bli "lurad" av en sån dær ær att sæga vart man ska med kraft och beslutsamhet i røsten. Før då utgår de från att man vet vart man ska och att man troligen varit dær førut. Denna gången gjorde jag dock inte det... Ett misstag givetvis. Den lilla kvisslingen kørde førbi den snabbaste vægen till Anzett och tog en længre omvæg før att dra in ytterligare ett par siffror på dagens kørschema. Två saker(snarare tre) hindrade mig från att fråga vad fan han høll på med.

Før det førsta så skulle det inte gøra nån somhelst nytta att skælla på honom, eftersom han ændå inte kan vænda på biljæveln mitt på vægen. Før det andra så hade han mage att ringa någon på sin mobil. Jag antar att det var før att førsøka nochalera min blick och antagligen vetskapen att jag visste den egentliga vægen. (Før det tredje så tittade jag surt på honom med hat i blicken och troligen ryckningar i øgonvrån. Antar att det bidrog till att han ringde någon. Før att nån skulle høra om jag slog ihjæl honom på plats.)

Vart ær værlden på væg egentligen? Inte nog med att jag har fullt upp med att førsøka øverleva i en værld som styrs av kanal 5s JC reklamer. Nu blir man førådd av folk som tar betalt før att gøra nåt som jag egentligen kunde gjort sjælv!

Det enda som var positivt med hela grejen var att chaufførens mustasch påminde om en otrimmad terrier... En zombieterrier...

Hæxjakt på føretaget.

Anzett har två receptionister... Två! Deras arbetsuppgifter hør till det som man kan førvænta sig av just det yrket. Men den ena av dem verkar inte riktigt ha førstått en pik æn.

Det sista denna mænniska ska gøra varje dag innan det ær dags att gå hem ær att bestælla mat till de som jobbar øver. Det ær en vad heter det... Hmm... Jo just det, en rutin!
Nær ni nu læst hit antar jag att ni førstår dilemmat i fråga. Just precis! Hon glømmer i snitt två till tre gånger per vecka att gøra denna simpla uppgift.

Som idag till exempel. Hon sa till mig att det var grønt så længe man sæger vad man ska ha innan klockan tre. Sen nær man runt fyra tiden børjar att undra var maten ær så får man hennes "hjærtliga" skratt i ansiktet føljt av; "nej men gud, det har jag glømt av".

Ska det vara så jævla svårt?! Varje dag ær det samma visa. Inget nytt eller komplicerat. Det ær bara att runda av dagen med att lyfta på en lur och sæga en meny till en røst i andra ænden av linjen. Det hær har hænt alldeles før många gånger på alltfør kort tid. Men i morgon blir det ændring på saker och ting. I morgon skall detta tas upp under føretagets processmøte.

Blir så sjukt trøtt på sånt hær. Man skulle næstan tvingat henne att jobba tolvtimmars dagar och "råka glømma" hennes mat också. Jag vet inte vad som ær værst... Det faktum att hon glømmer det så ofta, eller den løjliga fasaden man får i ansiktet nær hon ursæktar sig.

7 days as someone else... A myth?

I morgon är det den ödesdigra måndagen som kommer en gång per månad. Dagen då jag åter igen flyr till det fjällklädda landet. Känslan jag känner är ovanlig. För första gången så känns det riktigt "bra" att faktiskt få komma iväg. Jag tror jag har insett lite varför nu.

I Norge är jag fortfarande ganska ny och relativt "okänd". Med andra ord, så är jag fortfarande en tom sida där. Det är alltid en fördel. Tack vare pappa vet jag redan mer om folket på Anzett än vad de gör om mig. Precis som jag vill ha det.

Avslutar nu med ett inlägg med svenska bokstäver:

Kikade lite på Mythbusters när jag gick genom vardagsrummet nyss. Jag har alltid tyckt att det programmet är kul. För vissa av de myter de testar vill man faktiskt ha svar på. Men efter de fem minuter jag såg nyss så börjar jag verkligen tappa hoppet för den typen av program. De flesta av historiens "kända" myter har prövats med olika resultat.

Men när det har gått så långt att de testar ifall vissa av sakerna som en kalkon råkar ut för i ett Looney Toons avsnitt är rimliga eller inte... Ja, varför inte? ... Nej men helt seriöst! Vad i helvete kan man få ut av att veta ifall en frusen kalkon krossas eller inte när den slungas in i en vägg med katapult?

Det enda som finns kvar att testa nu är ifall producenterna och sponsorerna till den serien har utvecklat tankeverksamhet än!

Myth or no myth?

Bete dig som folk...

... Är ett uttryck man kan höra lite tätt som tätt. Men om man ska granska lite då. Om man skulle försöka att definera "folk".

Jag gillar uttrycket "individen är smart, massan är dum". Enligt mig är "massan" och "folk" samma sak. Så indirekt kan ju "bete dig som folk" betyda "bete dig som alla andra idioter där ute". Jag ser inte riktigt logiken i det. Dessutom om fallet nu var så att "folk" är det rätta så finns det ju olika sätt att uppfatta vad detta önskade beteende i så fall är.

Likadant är det med regler och policies. De kan kringgås just för att de kan tolkas på olika sätt. Dessutom så finns de i många fall "bara för att". En del av de speciella regler som finns på exempelvis mitt jobb finns bara för att kunderna vill veta av att de upprätthålls. Men eftersom det är en chans på hundra att kunderna faktiskt kommer så är chansen lika stor att deras önskade regler sköts.

Varför är det nu så? Jo, för att dessa regler är värdelösa och framförallt löjliga. Men på pappret ser det riktigt bra ut! Det är det enda som betyder något i dagsläget.
Ge er själva lite andrum. Regler är till för att skrämmas och ha kontroll.

Ni gömmer er bakom regler och policies. Tror ni på fullaste allvar att de kan skydda er i längden?

Cotton eye Joe, Harrys och läkare.

Helgen var bättre än väntat!

Efter en smått kaotisk bilfärd in till Borås så samlades en liten skara människor på Harrys i Borås. För att fira Mimmis 20 års dag.

Kvällen var rolig! Mycket mat, mycket dricka, mycket absolut och mycket "lugna favoriter" av den så kallade trubaduren. Som i och för sig visade vad han gick för när man bad honom att "köra en mix". (Cotton Eye Joe, Who let the dogs out och Barbie girl i ett!)

Den lyckade kvällen avslutades med att jag (som planerat) vek av in i mörkret och försvann(Men inte fören jag träffat en person som mer eller mindre har varit ett tomt ansikte fram tills nu :) )... Till en taxi vars förare gav mig mig en kommentar som kunde döda när jag sa vart jag skulle: "Ohh... Det blir dyrt".

Måndagen spenderade jag hemma hos Mimmi, som lyckats bli sjuk på sin födelsedag. Tittade på Beck (Gunvald.. :P) och Saw 5. Annars var det lugnt. Pratade en massa, och kom framför allt fram till att alla inte är ämnade att bli läkare eller brandmän. Haha!

-Nuää, min mamma kommer inte att klara sig!
- Haha, men du, ge dig!

Hahaha. Men i alla fall. Hoppas du blev nöjd med helgen vännen min. Trots att du blev sjuk och framförallt rastlös :)

Hemläxa nu då! Jag skriver det nu, så får du lära dig säga det vännen!
Marques De Riscal!

A word of caution!

Jag håller på med ett utkast på morgondagens inlägg. Så det jag bjuder på nu är inget överflödigt. Morgondagens inlägg är som sagt viktigare! Men! Jag känner att jag i alla fall borde varna de där ute som inte råkat ut för denna skandal än!

Det finns två drinkar som har fått sjukt mycket PR! Dessa speciella två har en tendens att dyka upp i filmer från världens alla länder.

Nämligen Mojito och Piná Coladá.

Mojito:

Lime! Mer behöver inte sägas. Den är god och framförallt frisk. Det enda som gör att man blir lite "men hallå?!" med den är det faktum att det finns lika mycket regnskog i den som det finns is! Så efter två eller tre friska klunkar så ersätts den svala vätskan med att man får en halv ek i munnen!

Piná Coladá:

Vem det än var som uppfann den borde hålla sig gömd! Under många års tid har jag sett den på film och i vissa fall på riktigt. jag har nu efter många om och men testat den!
... På film ser det ut som en sorts "yogurt". Den är rätt seg. Lite som fil. Men nej nej. Listan som beskrev innehållet är antingen felaktig eller rent påhitt.

Det ser ut som när man fyller på vatten i ett glas med lite mjölk i, och det smakar som Ajax allrengöring... Liksom World of Warcraft och kristendomen så är detta något som har fått sjukt mycket uppmärksamhet!

Jag säger inte att ni inte ska testa dem(Undvik helst den sistnämnda dock)! Men tänk efter innan ni höjer upp handen, formar munnen inför bokstaven "p" och låter "iná Coladá" följa lent efter. Har ni mycket pengar så visst. Men har du bara råd med en drink till så kommer du bli sjukt besviken.

En verbal duell.

Färger är intressant... De kan användas till att återspegla någons personlighet eller karaktär. Svart exempelvis! Det är en "sorgens" färg. Men den symboliserar också makt, respekt och vördnad. Ju närmare centrum du kommer i en storstad så är det allt fler svartklädda som skrider runt på gatorna.

Nu kan vi ju då ignorera det faktum att svart inte är någon "färg"... Men jag håller inte helt med om att det är en sorglig färg. Blandar man alla färger så får man svart.

Man kan säga att; i mörkret är alla färger överens. Tänk på det!

Under min korta vistelse på Arlanda i morse så föll jag offer för en man i 30-35 års åldern i svart kostym och slickat svart hår. Hans närvaro fick mig att tänka på Gudfadern.
Han sa att han hade en bok till mig. I brist på annat och en sorts oklanderlig nyfikenhet så följde jag med till hans podium. Då insåg jag vilken tabbe det var... Han ville sälja ett American Express kort till mig med hela 1600 bonuspoäng vid starten och tillgång till VIP loungen.

Jag hatar såna erbjudanden, eftersom de aldrig säger alla viktiga detaljer. Han gjorde dock det... Han anade nog aldrig att det skulle bli hans fall.

Jag: (nickar inställsamt)
Han: Kravet är att du fyllt 18, och att du har en årsinkomst på 350 000 och att... (JAG AVBRÖT)
Jag: Vilken 18 åring i det här landet har 350 000 om året?!
Han: jag har faktiskt sålt detta till en man i den åldern i det här landet.
Jag: 1?... 1 av 9 miljoner?...

Han tittade hastigt precis som om han fattat för sent vad jag sa. "Men" hävde han segt ur sig (vilket jag fått höra att en säljare inte ska göra) han tystnade lika fort. "Haha på den punkten har du rätt". Jag ramlade nästan baklänges... Han erkände att jag hade rätt och han inte visste vad han skulle göra. Jag hade redan vunnit och båda visste det! Han slingrade sig och började prata om mig och mitt jobb. han var trevlig och välbemötande. Men kanske aningen arrogant vad det gäller sitt jobb. Jag gick vidare med ett leende.

Jag kom ner till ankomsthallen och hann inte reagera innan en kille som var drygt ett huvud (snarare två) kortare än mig velar fram med en pärm och en skjorta lika röd som bakgrundsgardinerna i vin reklamer. Min nästa motståndare steg fram på scen. Denna var från Röda Korset.

Han näst intill predikade om hur deras åtaganden världen över gick utöver förväntan och hur lite pengar som krävdes för att göra så mycket. Inombords predikade jag om mitt förakt mot de som samlar in pengar till "goda ändamål". Eftersom det händer att pengarna inte alltid hamnar där de ska vara. Det syntes uppenbarligen på mig vad jag tänkte på...

Röda Korset (Rk): Kan du tänka dig att stödja?... Eh.. Du ser skeptisk ut?
Jag: Kanske, men jag är en som vill se allt ur alla vinklar.
Rk: Det respekterar jag. Ställ dina frågor så jag kan svara!
Jag: Jag vet att mycket av de pengar som organisationer som eran samlar in i själva verket läggs på reklamkampanjer, resor och planscher med nån "känd" politiker som sitter med nåt barn i ett krisområde.
Rk: Ja, jag måste erkänna att fallet är så ibland (ännu en som erkänner...).

Det kom då fram att röda korset har ett speciellt sorts konto som gör att bara en viss procent av intäkterna får gå till reklam och PR. Dessutom berättades det att de jobbar sjukt mycket för att hjälpa flyktingarna i de flyktingläger som finns. Hur de som flyr från krigen måste ha hjälp. Min hjärnbalk skenade åter igen iväg...

Jag: Så ni lägger betydligt mer pengar på flyktingprogram i det stora hela?
Rk: Ja, för det är nåt som till skillnad från naturkatastrofer är permanent.
Jag: krig har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Indirekt samlar ni in pengar som spenderas på något som aldrig tar slut.
Rk: ... Ja, så kan man se på det... antalet offer är väl det som varierar... Det är i alla fall något. Har du lust att stödja Röda Korset?

Tankarna stormade runt. Jag kände att mitt "gamla jag" ville följa mönstret att tacka nej. Han hade till och med erkänt att en del av pengarna gick till PR och reklam.
Visste inte om jag skulle skratta eller bli irriterad när han liksom en dum rosa pudel dansade runt i tron om godis... Han hade ett sorts självsäkert leende. Men i ögonen så såg jag att han visste att han inte pratade med "nån i mängden". Med risk för att låta kaxig; så såg man att han visste att han inte kunde övertala mig efter att jag gett mitt svar.
Jag slöt tankarna inombords och lät Förnuftet styra mig...

Jag: Ja! jag skriver på...

Vi skakade hand. Bägge var nöjda. Liksom bägge vet att det där var mer än en "average conversation"

Nu i efterhand så säger jag varken eller. 100 kronor i månaden är 100 kronor i månaden. Varken mer eller mindre. Trots trångmålen så hade han goda argument. Han erkände brister, vilket kan locka fler enligt mig. Jag vet bara att jag valde att skriva min signatur för att jag ville det. INTE för att det var vad som förväntades av mig... Jag förstår känslan. Att vilja göra en förändring. Det är svårt i den här världen. Men jag förstår. Det är exakt det jag på mitt egna lilla unika sätt försöker göra med mitt skrivande... Det måste börja nånstans.

Through Understanding:
The world is Free!

Varför med stort V... Och tillvarons stjärnskott!

Varför envisas man med att fortsätta med skrivandet såhär? Under vissa perioder så finns motivationen inte. Det gäller nog de flesta. Oavsett om man skriver om dagens upplevelser, samhället eller lerkrukor...

När man väl känner ett uns hopp så får man frågan "varför" man skriver som man gör. Då hamnar man lätt på ruta ett igen. Jag har en vision! Ta inte den ifrån mig med såna frågor!
Jag har min trogna skara som jag vet läser det här eländet, oavsett vad jag skriver om.

Jag har även ett fåtal som stöttar och finns där även i det "verkliga" livet. Framförallt (med stort F) Mimmi! Har sagt det innan, men säger det igen. Hon finns där i alla lägen. Du är ovärderlig vännen min!

Dessutom har du en tendens att alltid vara med när världen har sina fixa ideér!

Jag och Mimmi var i Borås häromdagen. Världen hade en del ideér på lager för även detta...

Det började med att hon hämtade upp mig hemifrån, vilket var sjukt bra eftersom hjulet antagligen hade flugit i luften igen om det varit min bil. Allting var rätt normalt fram tills OKQ8. Väl inne där råkade jag ut för en sjukt flörtig expedit. Tror han hette Emil... Läste inte så noga på namnbrickan. Hade fullt upp med att inte träffas av hans armar, som han för övrigt påpekade var väldigt långa...

41an mot Borås var som vanligt lika intressant som en föreläsning om sen barockarkitektur.

Väl framme vid Knalleland och efter Mimmis underbara kommentar på antalet bilar (vi är nog inte de enda som är här). Så plöjde man sig en väg mot Whettergrens. Målet var böcker!
Böckerna på psykologihyllan var under all kritik. Där fanns stjärnskott som:

* Hitta din livsuppppgift. (Jaha?)
* Stöd andra för din egen skull. (...)
* SLUTA RÖKA (typ 100 cigaretter på omslaget. Vadå "produktplacering"?)

Etc.

Sen började det febrila sökandet efter lösnaglar (... nej inte till mig). Vilket visade sig vara jobbigare än jag trodde. Alla affärer hade inte rätt storlekar. Insåg att sminkavdelningen är som en främmande värld. Blir förvirrad bara av att titta på allt. Som att komma in i ett gammalt tempel och försöka tyda texterna på väggarna. Jag tittade bara med en sorts förundran när Mimmi sa att det hon letade efter inte fanns där.

Fikadags! Fick bita mig hårt i tungan för att inte skratta åt expediten och hennes sjukt markerande tyska uttal på ordet "ja". Jag låtsades kolla på menyerna för att få bort tankarna...

Väl vid bordet pratades det en del om Mimmis 20års dag. Kom även in på vilken härdsmälta det hade blivit i kassan om det hade varit jag som köpt lösnaglarna. Bara tanken av att jag lägger upp dem på disken och ser helt gravallvarlig ut är ganksa roande. Men INGET var lika kul som dialogen som kom kort efter. En tjej i grå vinterjacka (inofficiellt klassad som "Lady in Gray") kom ut ur en av affärerna. Mimmi påpekade att hon sett henne innan, men visste inte riktigt vart eller vem hon var. Uppenbarligen hade hon dykt upp lite överallt.

Jag föreslog att man kunde antingen springa fram och skrika "vem fan är du egentligen", eller söva ner henne med kloroform för att kunna fråga senare i godan ro.

Fikan var nu slut och tankarna kring "Lady in Gray" gjorde bara situationen roligare! Mycket skratt och viftande händer! Det fanns bara en sak kvar att göra. Vi gick därifrån. Lösnaglarna var som sagt ett faktum!

Mimmi fick efter en stund tag på det hon så prompt letade efter! Sen var det dags att kolla på soffor. Dialogen mellan en bortskämd storstadskille och hans pappa var ett plus i kanten;

Sonen: Den soffan var snygg! Den vill jag ha!
Far: ... Men, det är ju en sån du har?..
Sonen: ... Va?! Men den ser ju mindre ut!

Ja vilka saker man kan se och höra i ett köpcenter under det tidiga skedet av den förbannade julrushen. Fortsatte upp på övervåningen. Mimmi köpte ett par örhängen, medan jag övervägde att köpa en av skyltdockorna. Men jag skippade den ideén... En unge stormtjöt att han "inte ville gå ner" vid rulltrapporna. Ungen fortsatte gapa medan jag fantiserade om en bassäng med hungriga alligatorer...

Utomhus regnade det. Av nån fortfarande oförklarlig anlening sträckte jag fram handen för att känna efter. Detta var ologiskt eftersom jag hade handskar...

Vi var klara i Borås! Nu var det en 25-30 minuters bilfärd till Skephult som väntade!

Efter ca 15-20 minuter var vi framme (:p) och kvällen spenderades i regel på att fortsätta prata om födelsedagsfesten. För att inte tala om en (eller många) sjukt komisk Sagan om Ringen parodi! ("Åh Herrejävlaaar" haha).

Som sagt! Det var en riktigt rolig dag! Det enda egentliga frågetecknet som kvarstår är; Vart tog Lady in Gray vägen? Med min vanliga tur så är hon säkert ett Jehovas Vittne som kommer att knacka på min dörr...

Huh? Hmm Vad var det?! ... Måste gå, det knackar på dörren! 0_o