My Rebirth... ~ Ett Minne och ett Syfte.

Under min rast idag så passade jag på att uppdatera mig lite vad det gæller bloggar och liknande. På grund av en pløtslig kænsla och en del tid att førdriva så børjade jag att læsa mina egna inlægg en bra bit tillbaka. Allt från berættelsen om apelsinen till upplevelsen med grannen med æpplena i skogen skrollades førbi mina øgon.

Till slut kom inlægget som markerade en førændring. Inlægget som verkligen markerar min øvergång till førnuftets bana. Ett inlægg dær jag formulerar mig kring det hær med ødets ironi och orættvisor i vardagen. Ett inlægg som påverkade mig sjukt mycket, om inte annat nær jag skrev det. Ett inlægg som kom till efter någons død.

Jag minns dagen efter jag fick reda på det som om det vore igår... Det var en rætt varm dag i somras. Jag satt på en sten i trædgården och tittade ner øver ængen och skogen på andra sidan bæcken. Græset rørde sig lætt i vinden. Jag minns hur jag pratade en bra stund med Mimmi om det. Hur hela grejen med att ignorera vardagen var som en naturlig del av min personlighet. Att bara "vara" hela tiden utan att egentligen leva. Många filmer tar upp det hær temat. Men alltfør få respekterar den tid man har. En del vet om den, men førstår den inte!

Jag gick en vænda i skogen den dagen. Funderade øver mitt liv och andras, øver værderingar och prioriteringar. En førnuftets røst har alltid spøkat i bakhuvudet, och har ibland underlættat vissa situationer eller val. Men inte så mycket mer. Jag var irriterad... På framførallt mig sjælv. Chocken jag kænde nær jag fick reda på personens død var ett bevis om något! På att jag inte ræknar med att vadsomhelst kan hænda nærsomhelst.

Jag svor att aldrig mer vara så oengagerad i vardagen och livet. Att inte se på vardagen som den kunde vara, utan som den faktiskt ær. Att se sig sjælv och allt annat ur alla vinklar. Att kunna "se" och førstå æven det som inte ær fysiskt nærvarande. Førnuftet i bakhuvudet gjorde sig mer påmind æn någonsin tidigare. Dess påverkan på mitt tankesætt var speciellt. Som om det "undantrængda" førnuftet blandade sig med mitt vanliga "målande" tankesætt. Tankarna brottades kring æmnet før att sedan om man vill dramatisera enades och talade i samklang ut fyra væl valda ord.

Now... We are one!

En ny era tog den dagen sin børjan. Dagen då jag helt och hållet valde att anvænda førnuft och logik som vægvisare i vardagen. Jag kom hem igen efter en stund. Fortfarande smått "berusad" av sjælvinsikten jag upplevt. Samma kvæll skrev jag "det" inlægget. Och efter det så har det fortsatt...

Det var då. Nu ær nu och då var då som jag brukar sæga. Man ska inte væltra sig i det som hænt, før det gør ingen nytta. Men man ska inte heller førtrænga det! Det som har hænt ær grunden før det som fortfarande væntar. Men som sagt, det ræcker inte med en grund. Man måste gå framåt. Men med ett steg i taget! Hellre ett långsamt steg framåt æn två tillbaka...

Ursækta sentimentaliteten. Men det var en sån dær tænkardag idag, och jag kænde før att få ur mig lite ord innan jag ska sova. Hoppas det var vært någon minut i alla fall.

Var glada før det ni har.
Længta inte efter det ni inte har.
Och sakna inte det ni har haft.
Var den ni ær, nu nær ni kan.

~ Robin B. - Inspirerad, och glad øver att få komma hem!