Varfør ær vi ("vi" i det hær fallet ær mænniskan rent generellt) så rædda før att vara annorlunda? Det syns øverallt. Framførallt bland unga. Før førsta gången på længe så vill och behøver jag anvænda det hær ordet igen; Det syns tæmligen væl på fjortisarna. Dessa pastellfærgade zombies som har speglar på naglarna och luft bakom pannbenet.
Det finns till och med en artikel om fjortisar på Wikipedia nu! Dær beskrivs de som en åldersgrupp som ær i desperat behov av att "vara inne". Hur de samtidigt vill vara unika och speciella och framførallt "vuxna" och mogna. Ær man verkligen så speciell om man tillhør en vældiskuterad grupp som finns øverallt? En klassisk kommentar som gør att man vill førvandla nærmsta møbel till kaffeved ær; "Mehh, jag e inte som alla andra i min ålder!"
Det roliga ær att alla som vill vara unika samlas i grupper (dærav førsvinner charmen med unik). Så længe det finns mer æn en grupp så kommer alla parter att vara "inne" bland sina egna, och "utanfør" om man frågar de andra. Så egentligen så ær det ganska meningsløst! Jag føredrar att man ær den man vill. Før att man sjælv vill och inte før att man førvæntas att ta parti før någon eller något.
Dessutom. Førestæll er att hela landets befolkning var exakt likadan. Att allt och alla var lika populæra och "coola". Åk då en tre timmars bilfærd nordvæst om Gøteborg så ær du i Norge. Då ær helt pløtsligt "Jævla svenskar" ett återkommadne uttryck.
Hur ni æn gør så ær och førblir ni annorlunda! Inne ær man eftersom man ær unik med att vara den man ær. Inte før att man førvæntas vara det, utan før att man vill vara det!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar