Friends through thick and thin! That is perfection!

Vem är den största idioten? Idioten, eller den som följer idioten? I det här fallet så är det nog lite diffust att svara på. För ett par dagar sen skrev jag ett utkast på ett inlägg som jag publicerade utan att tänka efter. Det var ett utkast som inte ens var menat att läggas upp än, då det inte var klart..

Utkastet, eller ja, tydligen "inlägget" handlade om något som jag anser vara fel. Det här med att ta någon för given. Jag vet med mig att jag kan ha skrivit det med en sorts mörk och kanske hjärtlös ton. Men det var själva vitsen. Jag tror att jag är ganska lätt att ta för given dock. Kanske är nån form av ironi. Men i de extremt få fall då jag verkligen helhjärtat valt att finnas där för någon, så gör jag det.. I alla lägen.

Nu är jag något välsignad! Då de få jag har valt att öppna mig helt för alltid finns där även för mig. Jag är kanske tillbakadragen i vissa lägen. Men jag är och har alltid varit bra på att läsa människor. Mer eller mindre lyckat i vissa fall kanske, men i det stora hela ligger jag på en stabil nivå.

Ta Mimmi som exempel.. För många år sen nu så kände jag att hon var nån man kunde lita på, nån man kunde anförtro sig åt, nån som sa vad som borde sägas och inte det som ville höras. Det är inte konstigt att hon idag är min bästa vän.

Jag har den filosofin att det är bättre att ha ett fåtal riktigt nära vänner, än många man har ett litet grepp om. Tanken slog mig verkligen för ett par månader sedan. En kille från USA lade till mig som vän på Facebook. Den första frågan som kliar i bakhuvudet är givetvis "varför?". Det faktum att Facebook har blivit en statussymbol är illa. Det faktum att det tas på allvar är värre..

Vad är det man vill ha sagt? Att människan som har 250 000 vänner på Facebook är bättre än de med 3? Tänk då de stackars satar som inte har Facebook över huvud taget. Måtte de gömma sig under någon sten någonstans.

Frågar man mig. Så är det bra att ha många vänner, varav få är riktigt nära. Att ha många, eller bara nära vänner slutar oftast med att någon blir trampad på tårna, eller att någon känner sig mindre "nära". I mitt fall, så trivs jag med min lilla nära vänskapskrets. Jag håller skaran minimal mest för att jag har svårt att verkligen lita på någon, men även för att de få som faktiskt är nära ska känna sig uppskattade.

För ett tag sen fick jag frågan "Är jag en av dem?" när jag pratade om det faktum att jag litar komplett på färre personer än jag har fingrar på en hand.. Efter att ha sugit på den frågan en stund som den sura karamell den var så svarade jag att "nej det är du inte". Följdfrågan var givetvis "varför". Varpå jag sa att även om han är nån jag umgås med ibland så litar jag lika mycket på honom som jag litar på en kille som står vid ett gathörn mitt i natten med solglasögon och trenchcoat, och säljer Rolex klockor.

Det kanske inte är vad man vill höra. Han tog det i och för sig med den nypa salt det förtjänade. Varpå han sa att han tydligen inte hade lyft ett finger för mig eller nån annan om det inte gett honom nåt.. Hade han tagit illa vid sig så kan man ju alltid gå hem och adda 500 människor på Facebook. Vänner snabbt och enkelt.. Synd då att han är en av de som inte har ett konto där.

Det jag ville ha sagt innan jag kom av mig var: Ta inte era närmaste för givna. Visa hellre en gång för mycket att ni bryr er och finns där, än en gång för lite. Och framförallt! Ta inte personer ni tror är nära för givna, då står ni där tomhänta till slut.. Tacka vet jag Facebook ;)

Meritförteckning.

Under kvällen har jag pusslat ihop mitt CV. Efter att ha skrivit ihop det, så passade jag på att läsa igenom det.. Ge rum för lite andrum.. Jag skrattar åt det faktiskt. Det är ologiskt på alla möjliga sätt. Hade mitt CV varit handlingen till ett avsnitt av CSI, så hade det aldrig tagit slut.. För det hade aldrig gått att lösa ett så komplext mönster..

Riddarna i det som en gång var The British Empire, gav allt, och ännu mer för sin kung och sitt land. Det var så det var. Men! Alla riddare fick en stor del land, som de fick vördna om och leva på när de var friställda. Inte mer än rätt. Men det var så det var! Riddarna var landets "ironfist".

Se på mig.. Livdragon i kungens privata garde.. Och nu? På g att bli arbetslös från ett grått jobb i Norge. Och på nåt bissart sätt, så känns det bra. Ja, jag är snart arbetslös. Och det kan bli jobbigt att sätta sig in i en ny rutin igen. Men det är värt det.. Min CV fick mig att inse och uppskatta det som betyder mest.. Jag slipper Norge!

Media styr mitt liv !!! GLEEE o_0

"Michael Jackson död!"

De orden fick världen att stanna upp för en sekund. En musiklegend var nu borta, och jag kom till och med på mig själv med att reagera över det. Under de dagar som hopade sig så förvandlades hans död till ett dåligt manus till en Beck film. Under ett par dagar så pryddes löpsedlarna med stjärnskott som:

"Han visste att han var sjuk"

"Han åt 10 000 piller det sista halvåret"

"Bevisen som kan bevisa mord på Michael"

"Michaels syster: Jag vet vem som mördade honom"

"Aftonbladet står i lågor efter att nån Robin Bodin flippat på massmedia"

"Expressen köper upp Aftonbladet! Bodin: Jag har fått nog!!!"

Det jag - med en touch av frustration - försöker säga är att media precis som vanligt gör ett flertal hönor av nåt som enligt vissa kanske var en fjäder.. Om det var från en höna är en helt annan historia.. Det väsentliga är dock det här: Varför?! Varför göra en så stor sak av det här? Jag har svårt att tro att familjen gillar det faktum att det kommer fler allt mer konstiga livshistorier om Michael för var dag. Jag hade minsann lyft på ögonbrynen om det en dag stod att min kusin sen ett flertal år tillbaka har samlat på bävrar bara för att det är "trendigt i vissa kretsar".

Press och media har liksom prat om känslor, och jag, en extremt dålig timing! Man är med om en olycka då hela världen ser på. Man förlorar sina ben, och när man lite halvdeppigt rullar ut från sjukhuset så möter man ett hav av journalister - som alla bär en ljusbrun trenchcoat för att "Smälta in" - som alla har magen att fråga saker i stil med: "Hur känns det?!" och "Kommer det här att påverka din karriär?!". Det är ju uppenbart att det bara finns ett svar på såna frågor. Nämligen:

"Hmm få se, jag vet! Vi kapar av dina ben och ser hur du kan springa runt efter andra din jävla retard!"

Och minnesceremonin. Gudars.. Tja det finns väl bara en sak att säga om den. Alla ni föräldralösa och ensamma barn där ute måste tyvärr hålla käften nu! Efter som att under denna och kommande vecka så är det bara Michael Jacksons kvarlämnade barn som får må dåligt!

Snart så kommer väl boken "The life of MJ"; och med turen man haft hittills så är det väl ett stjärnskott som J.K Rowling som ska skriva den. Och eftersom detta kommer att bli en bestseller så kommer hon även att skriva boken "The life of J.K when writing the life of M.J". medan hon dansar under sitt "välförtjänade" pengaregn så sitter jag och svär över att jag fått ännu en delbetalning till Aftonbladets reparationskostnader..

Power of words.

Ego A & et W & primus et novissimus principium et finis

I am Alpha and Omega, the beginning and the end, the first and the last.

Nolite arbitrari quia venerim mittere pacem in terram non veni pacem
mittere sed gladium

Think not that I am come to send peace on earth:
I came not to send peace, but a sword.

Här är några citat ur en lite halvspeciell bok. Jag vet inte om det är för att det är latin, eller om det är för att jag gillar själva citaten. Men någonting är fängslande med en del av citaten i boken.

My work will continue!

Tänk vad Photoshop kan göra med ens teckningar! Lite ljuseffekter och bilden ser helt plötsligt mer "levande" ut!

I call her.. Linda!

Efter att ha dränkt mina sorger i Ramlösa och kaffe, samtidigt som jag spenderat större delen av kvällen med att plöja i genom den femte säsongen av Two and a half Men; så kände jag att det var dags att sova.

När jag låg och tanklöst stirrade upp i taket och försökte lura mig själv till att somna, så märkte jag nånting som fick alla sinnen att gå upp i högvarv. Jag var inte ensam.. Jag rörde inte en fena då jag märkte att "nåt" kom allt närmare i mörkret. Efter att ögonen anpassat sig så såg jag att det var en person. En tjej. Jag hade mina aningar om vem det var! Hon lovade för ett tag sen att hon skulle komma tillbaka när jag minst anade det, och detta om något var väl oväntat om något.

Trots mörket så kunde jag se hennes ansikte tydligt framför mig. Jag bad henne att tända ljuset, dels för att det var enerverande nog att hon strök sina fingrar över fotparten på sängen, men mestadels för att jag var trött på att se en svart siluett som spatserade omkring likt en dåligt koordinerad balettdansös på en spikmatta.

Ljuset hade en tillfällig bländande effekt givetvis. Trots att det bara är 40W lampor på mitt rum. Men efter att ögonen vant sig, så kunde jag se henne. Hon såg precis ut som vanligt.. Blek, påsar under ögonen, ett jack i överläppen som jag fortfarande inte frågar om, stripigt svart hår som verkade aningen mörkare när ljuset träffade henne bakifrån. Ögon lika kalla som hennes utstrålning.. Vem hon är? Det är Linda.. Den mörka delen av mitt undermedvetna som tvingar mig att gnälla och/eller kritisera och analysera allting jag stöter på i vardagen.

Vi tittade lite halvt om halvt frågande på varandra i ett par sekunder.. "Du ser för jävlig ut" fick jag höra. "Du med" svarade jag med all självrespekt jag fortfarande kände att jag hade. Typiskt att drabbas av "henne" mitt i natten när man borde sova. Men som sagt; planen var att hon skulle komma tillbaka när jag som minst anade det. Det märks att vi båda delar samma medvetande.. Vi har båda likasinnat dålig och värdelös timing.

Jag pallrade mig upp igen, och sitter nu här och skriver om min bortsprungna inspirationskälla som valde att dyka upp när jag som minst behövde eller orkade med det.. Efter att ha druckit upp den sista skvätten Coca-Cola i burken framför mig så stannade jag upp och läste genom det här tjafset.. Jag har skrivit om absolut ingenting.. Med råge dessutom.. Jag kanske borde använda min kreativitet till lite mer "obetydliga" saker ibland med.

Jag vänder mig om och ser att hon är på väg ut genom dörren; hon tittar på mig med den svarta luggen som täcker ena ögat och säger att hon nu och föralltid kommer att hata mig. Hata mig för att jag är den jag är och att jag inte är den kritiker eller granskande galning som jag kunde varit! Jag möter upp med ett självklart "Jag hatar dig också!". Och nu är hon borta.. Inspirationen som så prompt infann sig när den var som mest oönskad, har nu försvunnit lika fort som man vant sig vid dess närvaro..

Jag skrattar lätt för mig själv.. Kanske dags att försöka sova nu trots allt. Min inspiration är som the Spice Girls. En fruktansvärd trend eller "innepryl" som omfamnar alldeles för många arma stackare, som mitt i sitt tjoande och fan-girl/boy skrikande, väser "kill meee...". Den kommer och går i vågor..

Jag undrar faktiskt varför jag med all inspiration jag haft den sista halvtimman inte använde den för att skriva om något konstruktivt eller intressant.. Typ som sen barockarkitektur eller något. Jag skrev om "mig själv". Eller ja, den delen av mig som skriver hatiska inlägg om folk och ting som inte bryr sig om min "konstruktiva kritik".

Linda.. Jag hatar dig..