Utkastet, eller ja, tydligen "inlägget" handlade om något som jag anser vara fel. Det här med att ta någon för given. Jag vet med mig att jag kan ha skrivit det med en sorts mörk och kanske hjärtlös ton. Men det var själva vitsen. Jag tror att jag är ganska lätt att ta för given dock. Kanske är nån form av ironi. Men i de extremt få fall då jag verkligen helhjärtat valt att finnas där för någon, så gör jag det.. I alla lägen.
Nu är jag något välsignad! Då de få jag har valt att öppna mig helt för alltid finns där även för mig. Jag är kanske tillbakadragen i vissa lägen. Men jag är och har alltid varit bra på att läsa människor. Mer eller mindre lyckat i vissa fall kanske, men i det stora hela ligger jag på en stabil nivå.
Ta Mimmi som exempel.. För många år sen nu så kände jag att hon var nån man kunde lita på, nån man kunde anförtro sig åt, nån som sa vad som borde sägas och inte det som ville höras. Det är inte konstigt att hon idag är min bästa vän.
Jag har den filosofin att det är bättre att ha ett fåtal riktigt nära vänner, än många man har ett litet grepp om. Tanken slog mig verkligen för ett par månader sedan. En kille från USA lade till mig som vän på Facebook. Den första frågan som kliar i bakhuvudet är givetvis "varför?". Det faktum att Facebook har blivit en statussymbol är illa. Det faktum att det tas på allvar är värre..
Vad är det man vill ha sagt? Att människan som har 250 000 vänner på Facebook är bättre än de med 3? Tänk då de stackars satar som inte har Facebook över huvud taget. Måtte de gömma sig under någon sten någonstans.
Frågar man mig. Så är det bra att ha många vänner, varav få är riktigt nära. Att ha många, eller bara nära vänner slutar oftast med att någon blir trampad på tårna, eller att någon känner sig mindre "nära". I mitt fall, så trivs jag med min lilla nära vänskapskrets. Jag håller skaran minimal mest för att jag har svårt att verkligen lita på någon, men även för att de få som faktiskt är nära ska känna sig uppskattade.
För ett tag sen fick jag frågan "Är jag en av dem?" när jag pratade om det faktum att jag litar komplett på färre personer än jag har fingrar på en hand.. Efter att ha sugit på den frågan en stund som den sura karamell den var så svarade jag att "nej det är du inte". Följdfrågan var givetvis "varför". Varpå jag sa att även om han är nån jag umgås med ibland så litar jag lika mycket på honom som jag litar på en kille som står vid ett gathörn mitt i natten med solglasögon och trenchcoat, och säljer Rolex klockor.
Det kanske inte är vad man vill höra. Han tog det i och för sig med den nypa salt det förtjänade. Varpå han sa att han tydligen inte hade lyft ett finger för mig eller nån annan om det inte gett honom nåt.. Hade han tagit illa vid sig så kan man ju alltid gå hem och adda 500 människor på Facebook. Vänner snabbt och enkelt.. Synd då att han är en av de som inte har ett konto där.
Det jag ville ha sagt innan jag kom av mig var: Ta inte era närmaste för givna. Visa hellre en gång för mycket att ni bryr er och finns där, än en gång för lite. Och framförallt! Ta inte personer ni tror är nära för givna, då står ni där tomhänta till slut.. Tacka vet jag Facebook ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar