I call her.. Linda!

Efter att ha dränkt mina sorger i Ramlösa och kaffe, samtidigt som jag spenderat större delen av kvällen med att plöja i genom den femte säsongen av Two and a half Men; så kände jag att det var dags att sova.

När jag låg och tanklöst stirrade upp i taket och försökte lura mig själv till att somna, så märkte jag nånting som fick alla sinnen att gå upp i högvarv. Jag var inte ensam.. Jag rörde inte en fena då jag märkte att "nåt" kom allt närmare i mörkret. Efter att ögonen anpassat sig så såg jag att det var en person. En tjej. Jag hade mina aningar om vem det var! Hon lovade för ett tag sen att hon skulle komma tillbaka när jag minst anade det, och detta om något var väl oväntat om något.

Trots mörket så kunde jag se hennes ansikte tydligt framför mig. Jag bad henne att tända ljuset, dels för att det var enerverande nog att hon strök sina fingrar över fotparten på sängen, men mestadels för att jag var trött på att se en svart siluett som spatserade omkring likt en dåligt koordinerad balettdansös på en spikmatta.

Ljuset hade en tillfällig bländande effekt givetvis. Trots att det bara är 40W lampor på mitt rum. Men efter att ögonen vant sig, så kunde jag se henne. Hon såg precis ut som vanligt.. Blek, påsar under ögonen, ett jack i överläppen som jag fortfarande inte frågar om, stripigt svart hår som verkade aningen mörkare när ljuset träffade henne bakifrån. Ögon lika kalla som hennes utstrålning.. Vem hon är? Det är Linda.. Den mörka delen av mitt undermedvetna som tvingar mig att gnälla och/eller kritisera och analysera allting jag stöter på i vardagen.

Vi tittade lite halvt om halvt frågande på varandra i ett par sekunder.. "Du ser för jävlig ut" fick jag höra. "Du med" svarade jag med all självrespekt jag fortfarande kände att jag hade. Typiskt att drabbas av "henne" mitt i natten när man borde sova. Men som sagt; planen var att hon skulle komma tillbaka när jag som minst anade det. Det märks att vi båda delar samma medvetande.. Vi har båda likasinnat dålig och värdelös timing.

Jag pallrade mig upp igen, och sitter nu här och skriver om min bortsprungna inspirationskälla som valde att dyka upp när jag som minst behövde eller orkade med det.. Efter att ha druckit upp den sista skvätten Coca-Cola i burken framför mig så stannade jag upp och läste genom det här tjafset.. Jag har skrivit om absolut ingenting.. Med råge dessutom.. Jag kanske borde använda min kreativitet till lite mer "obetydliga" saker ibland med.

Jag vänder mig om och ser att hon är på väg ut genom dörren; hon tittar på mig med den svarta luggen som täcker ena ögat och säger att hon nu och föralltid kommer att hata mig. Hata mig för att jag är den jag är och att jag inte är den kritiker eller granskande galning som jag kunde varit! Jag möter upp med ett självklart "Jag hatar dig också!". Och nu är hon borta.. Inspirationen som så prompt infann sig när den var som mest oönskad, har nu försvunnit lika fort som man vant sig vid dess närvaro..

Jag skrattar lätt för mig själv.. Kanske dags att försöka sova nu trots allt. Min inspiration är som the Spice Girls. En fruktansvärd trend eller "innepryl" som omfamnar alldeles för många arma stackare, som mitt i sitt tjoande och fan-girl/boy skrikande, väser "kill meee...". Den kommer och går i vågor..

Jag undrar faktiskt varför jag med all inspiration jag haft den sista halvtimman inte använde den för att skriva om något konstruktivt eller intressant.. Typ som sen barockarkitektur eller något. Jag skrev om "mig själv". Eller ja, den delen av mig som skriver hatiska inlägg om folk och ting som inte bryr sig om min "konstruktiva kritik".

Linda.. Jag hatar dig..