Idag efter "jobbet" så gick jag som vanligt till affæren før att køpa mitt mineralvatten och allt annat som jag nu får før mig att ha! Nær jag stog i køn vid kassan så råkade jag høra (tjuvlyssna) vad gubben framfør mig sa till tjejen i kassan.
Han ville fylla på sitt kort... Om det nu var ett biltvættskort eller vad det nu var vet jag inte. Men det var iaf ett kort som inte ær populært att testa i bankomater, det såg man tydligt.
Han: Kortet funkar inte, det ær fel på det!
Hon: Det ær nog tomt, vill du fylla på det...?
Han: JA! 500 kronor!
Hon: Ha det bra! (Eller Hade som det heter hær)
Han: (Nåt som påminde om Chewbacca från Star Wars)...
Sen var det min tur... Då kom den dær trevliga butiksattityden fram igen, men man såg tydligt att hon størde sig på han som var føre.
Det var då jag kom på två saker som inte går ihop! Høvlighet och logik.
Æven om han var dryg som fan och otrevlig (før att inte tala om provocerande i mina øgon) så var hon lika trevlig in i det sista. Det ær ju inte logiskt nånstans.
Och nær jag sen ær øverdrivet trevlig bara før att agera motvikt så ær det inte logiskt att man får påsen man snællt bad om kastad fram till sig med ett snævt "hær".
Det var då naturen ville att jag skulle vara ologisk... Med andra ord: Vara trevlig ændå.
... Men som man redan vet, så brukar jag bryta mønster...
Hah! You wish...
Hennes "hade" kontrades med mitt : Hmm...
Høvlighet och logig. De går inte ihop. Men de har en icke angreppspakt utan dess like!
tisdag 30 september 2008
måndag 29 september 2008
Nej! Inte ni igen?! :S
Jag kan inte førklara varfør, jag orkar inte ens førsøka.
Jag ær helt slut. Men ændå ær jag inte trøtt eller så sætt "uttråkad". Men det ær nånting som tryter.
Den hær perioden børjar sakta men sækert nærma sig sitt slut. Och det ær inte en sekund før tidigt... Det har varit en dryg vecka. Lørdagen var nog den officiellt tråkigaste dagen i mitt liv hittils. Ingenting gick som planerat. Folk var lediga och ingen visste var grejerna var. Vissa saker var bestællda men hade inte kommit. Så då skulle man "gøra det som gick" i 12 timmar...
Så har det varit de sista dagarna... Leveranserna ær førsenade. Næsta projekt ær levererat men det var inte færdigt, så firman måste gøra klart det innan de kan børja med sitt!
Det som får tiden att gå ær nær man væxlar ett par ord med de ældre teknikerna... De som har alldeles før många år på nacken før att minnas kænslan av att vara komplett uttråkad och isolerad ^^ . Førdomar dyker upp konstant. Mot Sverige, Norge och allt annat man kan ha førdomar om... Det var nån som næmnde Jehovas vittnen. Då var debatten igång. Tills dess att det krøp fram att det fanns såna på føretaget... Jaha?! Slå mig i ansiktet med en spade i stællet. Det gør jævligt ont direkt, men orsakar inte hælften så mycket lidande som att lyssna på en sån dær och deras "Vad vet du om Gud?"
Inte alltfør længesedan var det nån ur Jehovas V som ansåg eller hævdade, minns inte, att påven inte kunde sin sak. Det tycker jag de ska gå vidare med! Inte før att jag bryr mig om resultatet! Utan før att då kan de låta oss vanliga dødliga vara i fred så kan de skicka sina jævla religiøsa bingolotter eller vad det nu ær till Påven i stællet. Tænk Påvens reaktion nær han øppnar dørren till St. Peterskyrkan och blir bemøtt av två bredsmilande tanter med frasen "Hej! Vad vet DU om Gud?!"
Religionsfrihet ær bra! Folk ska få tro på vad de vill... Men de ska fan inte cirkla runt folk som gamar før att sedan med sina asætande kækar dyka ner och pracka på en massa papper som man ændå inte læser.
Vem vet, kanske blir det som i Rowan Atkinsons sketch nær djævulen tar hand om alla førdømda... "Alla kristna! Alla kristna dær! Bra, ni kan stælla er hær borta. Jag ber så hemskt mycket om ursækt, det verkar som om Judarna hade rætt!"
Gud ær bra lustig. Man føds som en syndare. Sen ær han asførbannad på en genom hela livet! Typ "Gør bættring annars jævlar" (bokstavligen ^^)
Nej nu ska jag inte orda før mycket. Inte nog med att jag ær utmattad efter gud vet vad... Orka få præstsællskapet på halsen också...
Men før att sumera så finns det 2 dialoger (eller inøvade verser om man så vill) som jag inte tål!
* Hej! Vad vet du om Gud?
och framførallt...
* Ursækta. Hej! Vilket abbonemang har du just nu?
... Det ær sækert samma firma...
Jag ær helt slut. Men ændå ær jag inte trøtt eller så sætt "uttråkad". Men det ær nånting som tryter.
Den hær perioden børjar sakta men sækert nærma sig sitt slut. Och det ær inte en sekund før tidigt... Det har varit en dryg vecka. Lørdagen var nog den officiellt tråkigaste dagen i mitt liv hittils. Ingenting gick som planerat. Folk var lediga och ingen visste var grejerna var. Vissa saker var bestællda men hade inte kommit. Så då skulle man "gøra det som gick" i 12 timmar...
Så har det varit de sista dagarna... Leveranserna ær førsenade. Næsta projekt ær levererat men det var inte færdigt, så firman måste gøra klart det innan de kan børja med sitt!
Det som får tiden att gå ær nær man væxlar ett par ord med de ældre teknikerna... De som har alldeles før många år på nacken før att minnas kænslan av att vara komplett uttråkad och isolerad ^^ . Førdomar dyker upp konstant. Mot Sverige, Norge och allt annat man kan ha førdomar om... Det var nån som næmnde Jehovas vittnen. Då var debatten igång. Tills dess att det krøp fram att det fanns såna på føretaget... Jaha?! Slå mig i ansiktet med en spade i stællet. Det gør jævligt ont direkt, men orsakar inte hælften så mycket lidande som att lyssna på en sån dær och deras "Vad vet du om Gud?"
Inte alltfør længesedan var det nån ur Jehovas V som ansåg eller hævdade, minns inte, att påven inte kunde sin sak. Det tycker jag de ska gå vidare med! Inte før att jag bryr mig om resultatet! Utan før att då kan de låta oss vanliga dødliga vara i fred så kan de skicka sina jævla religiøsa bingolotter eller vad det nu ær till Påven i stællet. Tænk Påvens reaktion nær han øppnar dørren till St. Peterskyrkan och blir bemøtt av två bredsmilande tanter med frasen "Hej! Vad vet DU om Gud?!"
Religionsfrihet ær bra! Folk ska få tro på vad de vill... Men de ska fan inte cirkla runt folk som gamar før att sedan med sina asætande kækar dyka ner och pracka på en massa papper som man ændå inte læser.
Vem vet, kanske blir det som i Rowan Atkinsons sketch nær djævulen tar hand om alla førdømda... "Alla kristna! Alla kristna dær! Bra, ni kan stælla er hær borta. Jag ber så hemskt mycket om ursækt, det verkar som om Judarna hade rætt!"
Gud ær bra lustig. Man føds som en syndare. Sen ær han asførbannad på en genom hela livet! Typ "Gør bættring annars jævlar" (bokstavligen ^^)
Nej nu ska jag inte orda før mycket. Inte nog med att jag ær utmattad efter gud vet vad... Orka få præstsællskapet på halsen också...
Men før att sumera så finns det 2 dialoger (eller inøvade verser om man så vill) som jag inte tål!
* Hej! Vad vet du om Gud?
och framførallt...
* Ursækta. Hej! Vilket abbonemang har du just nu?
... Det ær sækert samma firma...
fredag 26 september 2008
Jag ær less!
Jag ær less! På vad undrar ni?! Jo, det ska jag tala om... Eller nej, men jag kan sammanfatta det på en kort lista! Så att man kan få ett helhetsintryck av hela grejen!
Jag ær (på nån nivå) less på:
* Mobiltelefoner osm stænger av sig utan anledning.
* Stavfelet (osm) ovan som blev før att jag skrev før fort.
* Norsk "humor".
* Norge.
* Nær cykelnyckeln prompt ska fastna i låset nær man ex. vill bort från regn.
* Att jag inte har nån cykel før tillfællet.
* 39:90 i stællet før 40.
* Aggresiva cyklister på gångvægar.
* De som anvænder "lol" i meningar.
* Mænniskor som tror de æger marken omkring och ær på nåt sætt alltid i vægen.
* Køpcenter dær de mænniskorna samlas.
* Køpcenter med 39:90 i stællet før 40. (Mer mænniskor)
* Att bensinen ær dyr trots att de sænkt priset med næstan 50 øre.
* Att nationaldagen ær lika intressant som en maskros. (Till minne av regeringsformen 1809)
* Att jag kan klaga på så mycket på så kort tid...
Tack! Nu har jag fått sagt mitt før idag! Ha en fortsatt trevlig kvæll!
Jag ær (på nån nivå) less på:
* Mobiltelefoner osm stænger av sig utan anledning.
* Stavfelet (osm) ovan som blev før att jag skrev før fort.
* Norsk "humor".
* Norge.
* Nær cykelnyckeln prompt ska fastna i låset nær man ex. vill bort från regn.
* Att jag inte har nån cykel før tillfællet.
* 39:90 i stællet før 40.
* Aggresiva cyklister på gångvægar.
* De som anvænder "lol" i meningar.
* Mænniskor som tror de æger marken omkring och ær på nåt sætt alltid i vægen.
* Køpcenter dær de mænniskorna samlas.
* Køpcenter med 39:90 i stællet før 40. (Mer mænniskor)
* Att bensinen ær dyr trots att de sænkt priset med næstan 50 øre.
* Att nationaldagen ær lika intressant som en maskros. (Till minne av regeringsformen 1809)
* Att jag kan klaga på så mycket på så kort tid...
Tack! Nu har jag fått sagt mitt før idag! Ha en fortsatt trevlig kvæll!
onsdag 24 september 2008
Den 13:e Teknikern!
Snart har en vecka gått igen... Før var dag så lær jag mig mer och mer om branschen jag så pløtsligt hamnade i. Før att inte tala om att jag lær mig "språket".
Idag under lunchrasten så hamnade jag i nån form av trans. Jag bara satt dær med kaffet i handen och lyssnade omedvetet på nær de andra ældre och mer erfarna teknikerna diskutterade løneførhandlingar, semestrar och allt annat som kan dyka upp under en rast.
Det var då det slog mig! Norska låter som en jævligt full svensk. Folk som sluddrar fast med en viss rytm i. Helt pløtsligt var allt logiskt på nåt sætt. Jag lyssnade mer intensivt och børjade snappa upp mer och mer "ord". Saeizen blev zeixton, till slut sexton! HA! Jag kænde mig lite som araben i "Den 13:e Krigaren" med Antonio Banderas. Hur han sitter vid en lægereld och lær sig vikingarnas språk! Det ær kul, man hør hur svenska, danska och norksa ord långsamt byts ut mot engelska. Men ændå! ^^ Insåg precis att jag just jæmførde mig sjælv med Antonio Banderas och araber på samma gång... Kulturkrock!
Sen finns det en på Anzett! Han ær væl i 50 årsåldern. Hans "dialekt" ær under all kritik. Eller om det bara ær han jag vet inte. Den dær fylle rytmen finns liksom inte. Det låter bara, men med en eller annan efterslæntare till vokal. Jag har sen dag ett gjort allt før att førstå vad han sæger. Givetvis så fick jag gå min HMS (Hælsa, Miljø, Sækerhet) runda med honom... Det var bara att nicka och le, och æven lægga in ett eller annat "Ah, okej!". Sen var det bara att strecklæsa Anzett (bibeln) pærmen jag fick. Dær kunde man læsa allt han "sa".
Efter en och en halv period på Anzett så har jag lyckats placera hans dialekt i en kategori.
Han låter som en full svensk som førsøker prata med huvet i ett akvarium...
Idag under lunchrasten så hamnade jag i nån form av trans. Jag bara satt dær med kaffet i handen och lyssnade omedvetet på nær de andra ældre och mer erfarna teknikerna diskutterade løneførhandlingar, semestrar och allt annat som kan dyka upp under en rast.
Det var då det slog mig! Norska låter som en jævligt full svensk. Folk som sluddrar fast med en viss rytm i. Helt pløtsligt var allt logiskt på nåt sætt. Jag lyssnade mer intensivt och børjade snappa upp mer och mer "ord". Saeizen blev zeixton, till slut sexton! HA! Jag kænde mig lite som araben i "Den 13:e Krigaren" med Antonio Banderas. Hur han sitter vid en lægereld och lær sig vikingarnas språk! Det ær kul, man hør hur svenska, danska och norksa ord långsamt byts ut mot engelska. Men ændå! ^^ Insåg precis att jag just jæmførde mig sjælv med Antonio Banderas och araber på samma gång... Kulturkrock!
Sen finns det en på Anzett! Han ær væl i 50 årsåldern. Hans "dialekt" ær under all kritik. Eller om det bara ær han jag vet inte. Den dær fylle rytmen finns liksom inte. Det låter bara, men med en eller annan efterslæntare till vokal. Jag har sen dag ett gjort allt før att førstå vad han sæger. Givetvis så fick jag gå min HMS (Hælsa, Miljø, Sækerhet) runda med honom... Det var bara att nicka och le, och æven lægga in ett eller annat "Ah, okej!". Sen var det bara att strecklæsa Anzett (bibeln) pærmen jag fick. Dær kunde man læsa allt han "sa".
Efter en och en halv period på Anzett så har jag lyckats placera hans dialekt i en kategori.
Han låter som en full svensk som førsøker prata med huvet i ett akvarium...
tisdag 23 september 2008
Vi får ta ett møte før att planera kommande møte!
Jag klagar på och gør narr av ganksa mycket. Framførallt Norge ^^ Men idag fick jag genomleva nånting som var så oerhørt hemskt att jag inte visste vart jag skulle ta vægen!
Informations/ Process møte... (I Norge)
Vad ær det egentligen med mænniskor och att ha møten?! Føretagsmøten ær øverskattat till den grad att man inte ens orkar bry sig. Øverallt dessa møten. Precis som i lumpen. "Stæll upp på yttre før genomgång"... Man sprang som en idiot och slængde sig ner før trapporna før att inte vara den som var framfør befælets føtter. Sen nær vi væl stod uppstællda och inrættade (givetvis efter lite stress och tjafs mellan grupper och vissa gruppchefer) så hørde det inte till ovanligheterna att genomgången i sjælva verket var en kommentar i stil med: "Ni ær før jævla dåliga på att stælla upp och rætta in er. Ska det vara så jævla svårt. Men hinner inte orda mer nu (Falk), stæll upp i korridoren før lunch. Framåt!"
Alltså jag vet att disciplin ær en av førsvarets grundpelare. Men varfør dessa "møten"?!
Tænk om det blir krig nångång. "Jahapp då så!(Lindqvist) Ungern har invarderat Storbrittanien i ren protest. Det kom som en øveraskning før alla och dærav kunde de inte hejdas. Vi har på order av ØB beslutat att skicka dit en styrka som ær specialutbildade på att hantera stressiga...MANØVER... hantera stressiga och ologiska møten!"... Sækrare krigsføring måhænda... Men det gør værlden betydligt tråkigare æn vad den ær nu. Nej jag menar inte att krig ær bra nu heller, men ni fattar tanken.
Processmøtet idag var inte mycket bættre. VD:n, direktøren eller vad det nuførtiden kallas læste innantill på en ful powerpoint. En klassiker. Vit stilren bakgrund med nån box hær och var som kunde vara gul før att bryta mønstret. Før att inte tala om føretagsloggan som konstant gjorde sig påmind i det øvre høgra hørnet...
Då och då blev han avbruten før att nån kænde sig manad att stælla en ænnu tråkigare fråga. Førstod inte riktigt varfør man var tvungen att vara med på ett møte som i det stora hela ændå bara rør kontorsfolket. Men dær stod man. Just precis... Det fanns inga stolar kvar... De 40-50 som jobbar på kontoret kan væl inte stå ^^
Dær var man fast på ett stelt møte som få lyssnade på. Några bakom mig skrattade hela tiden åt ingenting! Men bægger var væl i 50 årsåldern. Måste væl skratta åt nånting.
Det sjuka var att hela tiden nær de satt och høll på så kunde jag verkligen høra Falk hæva ur sig: Manøver!...
Sjukt. Øver ett år sen nu... Det ekar fortfarande i bakhuvudet... "Manøver!"
Informations/ Process møte... (I Norge)
Vad ær det egentligen med mænniskor och att ha møten?! Føretagsmøten ær øverskattat till den grad att man inte ens orkar bry sig. Øverallt dessa møten. Precis som i lumpen. "Stæll upp på yttre før genomgång"... Man sprang som en idiot och slængde sig ner før trapporna før att inte vara den som var framfør befælets føtter. Sen nær vi væl stod uppstællda och inrættade (givetvis efter lite stress och tjafs mellan grupper och vissa gruppchefer) så hørde det inte till ovanligheterna att genomgången i sjælva verket var en kommentar i stil med: "Ni ær før jævla dåliga på att stælla upp och rætta in er. Ska det vara så jævla svårt. Men hinner inte orda mer nu (Falk), stæll upp i korridoren før lunch. Framåt!"
Alltså jag vet att disciplin ær en av førsvarets grundpelare. Men varfør dessa "møten"?!
Tænk om det blir krig nångång. "Jahapp då så!(Lindqvist) Ungern har invarderat Storbrittanien i ren protest. Det kom som en øveraskning før alla och dærav kunde de inte hejdas. Vi har på order av ØB beslutat att skicka dit en styrka som ær specialutbildade på att hantera stressiga...MANØVER... hantera stressiga och ologiska møten!"... Sækrare krigsføring måhænda... Men det gør værlden betydligt tråkigare æn vad den ær nu. Nej jag menar inte att krig ær bra nu heller, men ni fattar tanken.
Processmøtet idag var inte mycket bættre. VD:n, direktøren eller vad det nuførtiden kallas læste innantill på en ful powerpoint. En klassiker. Vit stilren bakgrund med nån box hær och var som kunde vara gul før att bryta mønstret. Før att inte tala om føretagsloggan som konstant gjorde sig påmind i det øvre høgra hørnet...
Då och då blev han avbruten før att nån kænde sig manad att stælla en ænnu tråkigare fråga. Førstod inte riktigt varfør man var tvungen att vara med på ett møte som i det stora hela ændå bara rør kontorsfolket. Men dær stod man. Just precis... Det fanns inga stolar kvar... De 40-50 som jobbar på kontoret kan væl inte stå ^^
Dær var man fast på ett stelt møte som få lyssnade på. Några bakom mig skrattade hela tiden åt ingenting! Men bægger var væl i 50 årsåldern. Måste væl skratta åt nånting.
Det sjuka var att hela tiden nær de satt och høll på så kunde jag verkligen høra Falk hæva ur sig: Manøver!...
Sjukt. Øver ett år sen nu... Det ekar fortfarande i bakhuvudet... "Manøver!"
måndag 22 september 2008
Læs bara om du har ett par sekunder øver.
Jag har blivit narkoman! På mineralvatten! Varje kvæll nær jag slutat så går jag en onødig omvæg till Statoilmacken med hundtvætten. Dær køper jag 1 eller 2 flaskor av denna ædla dryck varje dag. Igår køpte jag faktiskt 4!
Smaken på den jag alltid køper ær Mango/Papaya. Perfekt! Lagom mycket smak, lagom mycket kolsyra... Kom precis på mig sjælv. Att jag spenderar tid med att prata om en vattenflaska... Men jag skiter i det før idag. Jag ær helt slut och låter dærfør det goda vattnet stå før orden ikvæll.
Det finns dock en sak med mærket på flaskan som gør det hela lite udda... Det heter "BRIS".
I morgon blir det en update utan dess like... Då ær det dags før "boken" som utlovades.
Smaken på den jag alltid køper ær Mango/Papaya. Perfekt! Lagom mycket smak, lagom mycket kolsyra... Kom precis på mig sjælv. Att jag spenderar tid med att prata om en vattenflaska... Men jag skiter i det før idag. Jag ær helt slut och låter dærfør det goda vattnet stå før orden ikvæll.
Det finns dock en sak med mærket på flaskan som gør det hela lite udda... Det heter "BRIS".
I morgon blir det en update utan dess like... Då ær det dags før "boken" som utlovades.
söndag 21 september 2008
Tack før att du fløg med Scandinavian Airlines
Åter igen sitter man hær! I Norge! Jag fløg upp hit tidigt i morse och hade en vældigt intressant resa eftersom SAS aldrig vill flyga raka vægen nånstans. De tar alltid sina sidovægar.
Jag fløg från Gøteborg till Køpenhamn, dærifrån till Bergen (som ligger en bra bit ovanfør Stavanger) før att sedan byta flyg och åka ner till Stavanger... Det roliga ær att SAS føreslog att jag skulle mellanlanda i London.
Jag tror jag har nån form av... "Flygskræck" ær nog fel ord. Låt oss kalla det en omedveten "respekt" før maskinerna. Det ær samma kænsla varje gång man kænner hur landningshjulen læmnar marken. Likaså att det ær en sorts lættnad nær de tar mark igen. Det ær i alla fall ingen som apploderar som i Sællskapsresan.
Så sent som igår så hørde jag talas om ytterligare en flygkrasch. 120 døda eller nåt i den stilen. Så brukar det tyværr låta. Såna nyheter har en tendens att vara som en tørn i sidan. Svårt att slæppa nær man væl sitter dær.
De sæger att flygning ær ett av de sækraste sætten att resa på. Det ær till och med sækrare æn att ta bilen och køra en stræcka.Men... Tar ett citat ur Spin City før att markera vad jag vill ha sagt:
Deputy mayor Crawford: Calm down sir. The death numbers are low when it comes to going to the dentist.
Mayor Winston: Just like bearattacks. But they still happen...
Som sagt, risken finns. Det var nog det tænkandet som gjorde att jag tænkte på en sak idag som jag inte mærkt innan på samma sætt. Føre start så har de sin klassiska sækerhetsgenomgång. Om man då vænder sig om i planet och ser øver alla. Så ær det i princip ingen som lyssnar eller ens bryr sig. "Jag har flugit førr" ær en ganska vanlig respons på det.
Men jag kan sætta en større summa på att de flesta hade fått total panik om planet hade børjat falla mot marken... Sjælva poængen med førevisningen ær att det ska bli en undermedveten rutin... Kan inte det vara en bidragande faktor? Det kan ju inte vara så att alla alltid dør vid krascher. Har inte læst om många øverlevare nydligen tyværr. Vad beror det på? Att folk inte kan sækerhetsrutinerna, eller ær det næst intill omøjligt att øverleva en krasch?
"Lampan på væsten tænds vid kontakt med vatten" ... Det finns ju faktiskt inte vatten att kraschlanda i øverallt heller... "Lystring, det hær ær er kapten. Vi førlorar snabbt højd och har førlorat en motor. Få inte panik. Det finns sækert en liten insjø hær nånstans att ta ner elændet i..."
Sækert transportmedel ja! Men! Æven det kan gå fel!
Jag fløg från Gøteborg till Køpenhamn, dærifrån till Bergen (som ligger en bra bit ovanfør Stavanger) før att sedan byta flyg och åka ner till Stavanger... Det roliga ær att SAS føreslog att jag skulle mellanlanda i London.
Jag tror jag har nån form av... "Flygskræck" ær nog fel ord. Låt oss kalla det en omedveten "respekt" før maskinerna. Det ær samma kænsla varje gång man kænner hur landningshjulen læmnar marken. Likaså att det ær en sorts lættnad nær de tar mark igen. Det ær i alla fall ingen som apploderar som i Sællskapsresan.
Så sent som igår så hørde jag talas om ytterligare en flygkrasch. 120 døda eller nåt i den stilen. Så brukar det tyværr låta. Såna nyheter har en tendens att vara som en tørn i sidan. Svårt att slæppa nær man væl sitter dær.
De sæger att flygning ær ett av de sækraste sætten att resa på. Det ær till och med sækrare æn att ta bilen och køra en stræcka.Men... Tar ett citat ur Spin City før att markera vad jag vill ha sagt:
Deputy mayor Crawford: Calm down sir. The death numbers are low when it comes to going to the dentist.
Mayor Winston: Just like bearattacks. But they still happen...
Som sagt, risken finns. Det var nog det tænkandet som gjorde att jag tænkte på en sak idag som jag inte mærkt innan på samma sætt. Føre start så har de sin klassiska sækerhetsgenomgång. Om man då vænder sig om i planet och ser øver alla. Så ær det i princip ingen som lyssnar eller ens bryr sig. "Jag har flugit førr" ær en ganska vanlig respons på det.
Men jag kan sætta en større summa på att de flesta hade fått total panik om planet hade børjat falla mot marken... Sjælva poængen med førevisningen ær att det ska bli en undermedveten rutin... Kan inte det vara en bidragande faktor? Det kan ju inte vara så att alla alltid dør vid krascher. Har inte læst om många øverlevare nydligen tyværr. Vad beror det på? Att folk inte kan sækerhetsrutinerna, eller ær det næst intill omøjligt att øverleva en krasch?
"Lampan på væsten tænds vid kontakt med vatten" ... Det finns ju faktiskt inte vatten att kraschlanda i øverallt heller... "Lystring, det hær ær er kapten. Vi førlorar snabbt højd och har førlorat en motor. Få inte panik. Det finns sækert en liten insjø hær nånstans att ta ner elændet i..."
Sækert transportmedel ja! Men! Æven det kan gå fel!
lördag 13 september 2008
D-Day 2008 (SENTIMENTALT TILL 1000)
Nu blir det sentimentalt. För att inte tala om lite udda. Personligen tycker jag att det är lite skrämmande. Men nu ska jag i alla fall beskriva nattens dröm... Just ja, det blir LÅNGT. Fixa fram kaffe nu!
Jag satt och kollade på nyheterna, där man kunde se hur USA hade inriktat sig på ren och skär diktatur. Ett sätt för dem att hålla världen och framförallt den egna nationen i schack.
Presidentens "poster boy" predikade om hur världen skall anpassa sig till stormakten. Annars väntade ett lidande utan dess like.
Jag satt där i soffan i chock. Jag visste inte vad jag skulle säga, tycka eller tänka. Men min personiga sfär brast snart på grund av ett samtal.
Ett samtal som vrängde ut och in på hela min vardag. "Försvaret behöver dig".
Innan jag visste ordet av, så var man inkallad på nytt. Överallt fanns det skärrade och nervösa människor. Jag kände igen vissa av dem från min egen pluton. Det värmde lite, gav en viss känsla av gemenskap på plats. Känslan av att ta på sig uniformen var obeskrivlig. Det kändes väldigt maffigt men framförallt så kändes det rätt.
Helvetet brakade lös kort efter att all utrustning var fördelad. USA hade fått nys om att länderna i Europa planerade en revolt. Efter att live uttalande i TV så började marken skälva. Vi fick ordern att utrymma samtliga lokaler. Väl ute så såg jag nåt som kändes som ett slag i magen. USA hade påbörjat anfallet mot Stockholm.
Försvarets "underbara" Mercedez Benz bussar var fyllda inom loppet av ett par sekunder. Destinationen var Borås, en stad nästan 50 mil bort. Men eftersom det finns en stor nedgången kasern utanför staden så vekade det vara en bra tillflyktsort för att undvika invasionen som var en i hasorna. Vi körde hela natten. Det började sticka i ögonen när solen började gå upp. Trötthet mixat med en djup ångest eftersom ens vardag var bortsvept på ett ögonblick. Men efter många timmar så kom vi fram till den gamla kasernen.
I slitna lokaler med flagnade tapeter och en intensiv stank av mögel, så påbörjades planerna om hur man skulle stoppa invasionen och återställa normal ordning. Allt kändes verkligen hopplöst. Vilka resurser fanns? Fanns det nån moral? Vad kunde en motståndsrörelse göra mot världens mäktigaste nation?!
Det fanns tydligen en plan! Drastisk, men ändå en plan. USA var upptagna med att landsätta trupper i större delar av världen. Vilket lämnade landet relativt försvarslöst. En amerikansk officer hade deserterat till den europeiska motståndsrörelsen då han ansåg att hans nation hade förått honom, folket och framförallt världen. Den drastiska planen var att skicka en pluton till USA, agera krigsfångar, för att sedan verkställa planen som vi inte än fick känna till...
Resan dit var hemsk. Vi åkte i ett av de mytomspunna Herkulesplanen över nordatlanten. De dånande motorerna och bristen på frisk luft och utsikt gjorde så att sekunder blev till minuter. Frustrationen, ångesten och rädslan orsakade en sjukt dålig stämning på planet. 6-7 timmars utdragen tystnad tog på psyket. Det kändes mer och mer som om allt saknade mening.
Det kändes som att landa på en annan planet. Det var långt borta, och allting kändes främmande. Vi gick nerför rampen med handklovar. I bakhuvudet så hörde man en massa höga röster. Att låtsas vara fånge, skadad eller att gå under falska flagg är förbjudet. som man så prompt kunde läsa i SoldF. Den amerikanska desertören gick stolt framför och visade upp sitt krigsbyte. Vi lastades in i en lastbil som skulle färdas till ett fångläger. Men vårt "befäl" hade andra planer...
Planen var drastisk, annat kan inte sägas. Desertören som truppförde oss var tydligen högt uppsat på äldre dagar. Han hade accesskoderna till amerikas kärnvapenarsenal. Planen var att inta en bas för att ta över arsenalen. Löjligt! Men där stod vi mitt i ett krig i ett ännu mer främmande land. Vad annars skulle vi kunna göra?
Basen var lite för dåligt bevakad. Den var bevakad! Men jag tror inte att de på nåt plan väntade sig ett anfall på så nära håll. Deras förvåning överöstades av elden från Ak5:orna. Snart var allt tyst. Vårt befäl öppnade en dörr vars tjocklek bevisade att den skyddade något som ingen skulle komma åt. På insidan såg man en korridor som sluttade nedåt. "Spring!" var orden vi fick.
Jag sprang som jag aldrig sprungit förut! Korridoren verkade oändlig. Larmet hade gått sen länge. Ett pulserande rött ljus fyllde korridoren med jämna intervaller. Långt bakom kunde man höra hur förstärkningen sprang efter för att stoppa oss. Jag slet av mig stridsvästen för att underlätta springandet, andra hade redan gjort samma sak.
Soldaterna bakom öppnade eld! Jag såg hur allt fler och fler av de jag spenderat den sista kaotiska tiden med föll ihop som korthus. Några skrek desperat efter hjälp. Men alla som fortfarande färdades framåt visste ordern. "Spring!" Paniken var värre än något annat jag upplevt. Vår officer gav mig ett kort med en nyckel i förbifarten och skrek att jag inte fick stanna eller tvivla förens allt var över. Han tog sedan de andra i vår trupp för att möta det motstånd som var dem i hälarna. Jag var ensam nu...
Jag kom in i ett rum fyllt med datorer. Det första jag gjorde var att slå på knappen som stängde skyddsdörrarna.
En av datorerna hade ett uttag för nyckeln. Jag satte i den och vred. En världskarta dök upp på skärmen... Och datorn bad om en akteveringskod. Jag fumlade fram och knappade in siffrorna som var på kortet. Enter! Röda markeringar dök upp över alla vitala städer och orter i Amerika. En röd knapp tändes... "READY FOR LAUNCH" stod tydligt över skärmen.
Jag skönk ihop på golvet. jag fick panik, eftersom jag insåg vad som höll på att hända. Jag fumlade fram min telefon i ett desperat försök att få tag i mina anhöriga. För att berätta vad som höll på att hända, vad som skulle hända om jag inte gjorde något... Det fanns ingen täckning i skyddsrummet... Jag hade två val: antingen vänta ut kaoset i korridoren för att sedan fly. Eller att fullfölja ordern jag fick av desertören som offrade allt för landet han en gång förått.
Jag visste att jag inte kunde komma därifrån. Så med en klump i halsen stod jag för hedern jag alltid hävdat mig ha! Jag tryckte på knappen...
Timmar gick... Det obeskrivliga dånandet ovan jord hade sedan länge avtagit... Vad kunde man göra. Enligt displayen på väggen så var hela nationen utslagen.
Jag vet inte varför jag gjorde det. Antingen så visste jag på nåt sätt att det var kört för min del, eller att jag i alla fall ville sa vad jag hade gjort. Eller att jag faktiskt visste att jag drömde... Jag vet inte, oavsett så öppnade jag skyddsporten och började springa upp i korridoren.
När jag kom ut igen så fanns det inte mycket att se. Staden som vi landade i var jämnad med marken, allting var förstört. Hus, bilar, allt! Det som en gång var ståtliga byggnader var nu dammet som blåste över mina kängor. Det blåste halv storm. Luften var varm och smutsig.
Jag visste att jag inte skulle komma hem till nån befriad hemstad... Jag hade redan utsatts för strålningen. Jag accepterade det som hänt. En hel nation låg i ruiner för mina fötter, jag förtjänade att stanna bland spillrorna. Jag öppnade den högra bröstfickan och tog fram en liten ask. En ask vars färg hade flagnat och ena kanten var skrapad.
Jag öppnade den, och där var den. En medalj. Lika ren och pryd som den dagen jag fick den. Och på medaljen stod det graverat: "För rikets försvar"
Jag vaknade då... Klockan var runt 7 på morgonen. Jag hade vaknat i den vardagen som jag alltid haft. En vardag som jag för ett par minuter sen i en dröm hade förstört.
En klassisk tanke slog mig. "Det var bara en dröm". Men jag funderade lite på det.
Det jag just "gjort", var det en som gjorde över Hiroshima. Hur kändes det egentligen? Att inte kunna vakna och fly undan.
Kanske är det så att det inte alltid är bra att lyda order in i minsta detalj.
Det är trots allt människan som ger dem.
Alla konflikter och problem genom historien. All skräck och allt hat fyller bara ett syfte. Att hålla den mänskliga historian i rullning.
Det är dags för en vändning. Drömmen var ologisk, löjlig och oavsett hur det kändes att uppleva drömmen så var den overklig. Men det finns de som kan göra den till verklighet.
Kanske inte idag, kanske inte imorgon... Kanske inte alls, vem vet?
Tanken slog mig helt enkelt.
Är du kvar?... I så fall, tack så mycket för visat intresse :)
Den drömmen var lite för mycket på en gång. Så jag kände att det kunde vara lite kul att förmedla "upplevelsen". Jag ska inte skriva några fler krigsböcker nu! :) Inte förens det behövs i alla fall. Så nej jag har inga planer på invasioner eller dylikt.
Konstigt. Vilka tankar och historier som lumparminnen och nyheter kan skapa.
Men men, det är ännu ett av våra olösta mysterier.
Tack igen! :)
Jag satt och kollade på nyheterna, där man kunde se hur USA hade inriktat sig på ren och skär diktatur. Ett sätt för dem att hålla världen och framförallt den egna nationen i schack.
Presidentens "poster boy" predikade om hur världen skall anpassa sig till stormakten. Annars väntade ett lidande utan dess like.
Jag satt där i soffan i chock. Jag visste inte vad jag skulle säga, tycka eller tänka. Men min personiga sfär brast snart på grund av ett samtal.
Ett samtal som vrängde ut och in på hela min vardag. "Försvaret behöver dig".
Innan jag visste ordet av, så var man inkallad på nytt. Överallt fanns det skärrade och nervösa människor. Jag kände igen vissa av dem från min egen pluton. Det värmde lite, gav en viss känsla av gemenskap på plats. Känslan av att ta på sig uniformen var obeskrivlig. Det kändes väldigt maffigt men framförallt så kändes det rätt.
Helvetet brakade lös kort efter att all utrustning var fördelad. USA hade fått nys om att länderna i Europa planerade en revolt. Efter att live uttalande i TV så började marken skälva. Vi fick ordern att utrymma samtliga lokaler. Väl ute så såg jag nåt som kändes som ett slag i magen. USA hade påbörjat anfallet mot Stockholm.
Försvarets "underbara" Mercedez Benz bussar var fyllda inom loppet av ett par sekunder. Destinationen var Borås, en stad nästan 50 mil bort. Men eftersom det finns en stor nedgången kasern utanför staden så vekade det vara en bra tillflyktsort för att undvika invasionen som var en i hasorna. Vi körde hela natten. Det började sticka i ögonen när solen började gå upp. Trötthet mixat med en djup ångest eftersom ens vardag var bortsvept på ett ögonblick. Men efter många timmar så kom vi fram till den gamla kasernen.
I slitna lokaler med flagnade tapeter och en intensiv stank av mögel, så påbörjades planerna om hur man skulle stoppa invasionen och återställa normal ordning. Allt kändes verkligen hopplöst. Vilka resurser fanns? Fanns det nån moral? Vad kunde en motståndsrörelse göra mot världens mäktigaste nation?!
Det fanns tydligen en plan! Drastisk, men ändå en plan. USA var upptagna med att landsätta trupper i större delar av världen. Vilket lämnade landet relativt försvarslöst. En amerikansk officer hade deserterat till den europeiska motståndsrörelsen då han ansåg att hans nation hade förått honom, folket och framförallt världen. Den drastiska planen var att skicka en pluton till USA, agera krigsfångar, för att sedan verkställa planen som vi inte än fick känna till...
Resan dit var hemsk. Vi åkte i ett av de mytomspunna Herkulesplanen över nordatlanten. De dånande motorerna och bristen på frisk luft och utsikt gjorde så att sekunder blev till minuter. Frustrationen, ångesten och rädslan orsakade en sjukt dålig stämning på planet. 6-7 timmars utdragen tystnad tog på psyket. Det kändes mer och mer som om allt saknade mening.
Det kändes som att landa på en annan planet. Det var långt borta, och allting kändes främmande. Vi gick nerför rampen med handklovar. I bakhuvudet så hörde man en massa höga röster. Att låtsas vara fånge, skadad eller att gå under falska flagg är förbjudet. som man så prompt kunde läsa i SoldF. Den amerikanska desertören gick stolt framför och visade upp sitt krigsbyte. Vi lastades in i en lastbil som skulle färdas till ett fångläger. Men vårt "befäl" hade andra planer...
Planen var drastisk, annat kan inte sägas. Desertören som truppförde oss var tydligen högt uppsat på äldre dagar. Han hade accesskoderna till amerikas kärnvapenarsenal. Planen var att inta en bas för att ta över arsenalen. Löjligt! Men där stod vi mitt i ett krig i ett ännu mer främmande land. Vad annars skulle vi kunna göra?
Basen var lite för dåligt bevakad. Den var bevakad! Men jag tror inte att de på nåt plan väntade sig ett anfall på så nära håll. Deras förvåning överöstades av elden från Ak5:orna. Snart var allt tyst. Vårt befäl öppnade en dörr vars tjocklek bevisade att den skyddade något som ingen skulle komma åt. På insidan såg man en korridor som sluttade nedåt. "Spring!" var orden vi fick.
Jag sprang som jag aldrig sprungit förut! Korridoren verkade oändlig. Larmet hade gått sen länge. Ett pulserande rött ljus fyllde korridoren med jämna intervaller. Långt bakom kunde man höra hur förstärkningen sprang efter för att stoppa oss. Jag slet av mig stridsvästen för att underlätta springandet, andra hade redan gjort samma sak.
Soldaterna bakom öppnade eld! Jag såg hur allt fler och fler av de jag spenderat den sista kaotiska tiden med föll ihop som korthus. Några skrek desperat efter hjälp. Men alla som fortfarande färdades framåt visste ordern. "Spring!" Paniken var värre än något annat jag upplevt. Vår officer gav mig ett kort med en nyckel i förbifarten och skrek att jag inte fick stanna eller tvivla förens allt var över. Han tog sedan de andra i vår trupp för att möta det motstånd som var dem i hälarna. Jag var ensam nu...
Jag kom in i ett rum fyllt med datorer. Det första jag gjorde var att slå på knappen som stängde skyddsdörrarna.
En av datorerna hade ett uttag för nyckeln. Jag satte i den och vred. En världskarta dök upp på skärmen... Och datorn bad om en akteveringskod. Jag fumlade fram och knappade in siffrorna som var på kortet. Enter! Röda markeringar dök upp över alla vitala städer och orter i Amerika. En röd knapp tändes... "READY FOR LAUNCH" stod tydligt över skärmen.
Jag skönk ihop på golvet. jag fick panik, eftersom jag insåg vad som höll på att hända. Jag fumlade fram min telefon i ett desperat försök att få tag i mina anhöriga. För att berätta vad som höll på att hända, vad som skulle hända om jag inte gjorde något... Det fanns ingen täckning i skyddsrummet... Jag hade två val: antingen vänta ut kaoset i korridoren för att sedan fly. Eller att fullfölja ordern jag fick av desertören som offrade allt för landet han en gång förått.
Jag visste att jag inte kunde komma därifrån. Så med en klump i halsen stod jag för hedern jag alltid hävdat mig ha! Jag tryckte på knappen...
Timmar gick... Det obeskrivliga dånandet ovan jord hade sedan länge avtagit... Vad kunde man göra. Enligt displayen på väggen så var hela nationen utslagen.
Jag vet inte varför jag gjorde det. Antingen så visste jag på nåt sätt att det var kört för min del, eller att jag i alla fall ville sa vad jag hade gjort. Eller att jag faktiskt visste att jag drömde... Jag vet inte, oavsett så öppnade jag skyddsporten och började springa upp i korridoren.
När jag kom ut igen så fanns det inte mycket att se. Staden som vi landade i var jämnad med marken, allting var förstört. Hus, bilar, allt! Det som en gång var ståtliga byggnader var nu dammet som blåste över mina kängor. Det blåste halv storm. Luften var varm och smutsig.
Jag visste att jag inte skulle komma hem till nån befriad hemstad... Jag hade redan utsatts för strålningen. Jag accepterade det som hänt. En hel nation låg i ruiner för mina fötter, jag förtjänade att stanna bland spillrorna. Jag öppnade den högra bröstfickan och tog fram en liten ask. En ask vars färg hade flagnat och ena kanten var skrapad.
Jag öppnade den, och där var den. En medalj. Lika ren och pryd som den dagen jag fick den. Och på medaljen stod det graverat: "För rikets försvar"
Jag vaknade då... Klockan var runt 7 på morgonen. Jag hade vaknat i den vardagen som jag alltid haft. En vardag som jag för ett par minuter sen i en dröm hade förstört.
En klassisk tanke slog mig. "Det var bara en dröm". Men jag funderade lite på det.
Det jag just "gjort", var det en som gjorde över Hiroshima. Hur kändes det egentligen? Att inte kunna vakna och fly undan.
Kanske är det så att det inte alltid är bra att lyda order in i minsta detalj.
Det är trots allt människan som ger dem.
Alla konflikter och problem genom historien. All skräck och allt hat fyller bara ett syfte. Att hålla den mänskliga historian i rullning.
Det är dags för en vändning. Drömmen var ologisk, löjlig och oavsett hur det kändes att uppleva drömmen så var den overklig. Men det finns de som kan göra den till verklighet.
Kanske inte idag, kanske inte imorgon... Kanske inte alls, vem vet?
Tanken slog mig helt enkelt.
Är du kvar?... I så fall, tack så mycket för visat intresse :)
Den drömmen var lite för mycket på en gång. Så jag kände att det kunde vara lite kul att förmedla "upplevelsen". Jag ska inte skriva några fler krigsböcker nu! :) Inte förens det behövs i alla fall. Så nej jag har inga planer på invasioner eller dylikt.
Konstigt. Vilka tankar och historier som lumparminnen och nyheter kan skapa.
Men men, det är ännu ett av våra olösta mysterier.
Tack igen! :)
torsdag 11 september 2008
The language of Power!
I och med mitt inlägg om språk, missförstånd och formuleringar, så har det dykt upp en ny synpunkt. Eller det är egentligen ett faktum.
I den fria världen så är det engelskan som regerar. Nästan vart man än är så finns det åtminstone ett par personer som förstår detta ädla språk.
Men jag fick frågan om varför det är just engelskan. Många kan det, och allt fler kan lära sig det. Det är ju en anledning ja! Men varför ska just alla lära sig engelska och inte nåt av de 2000 andra språk som redan finns? Engelskan är lättillgänglig? Den är smidig och lätt att lära sig?
Men det är enligt mig inte nån av de anledningarna som gör engelskan till ett världsspråk!
Det är det faktum att engelskan låter så mycket coolare än andra språk!
Orden, uttalet, stavelserna etc. är graciösa och tydliga. Minst lika ädelt som franskan fast maffigare.
Svenskan om man måste ta ett exempel är extremt fult, svårt att lära sig och framföallt "mjekigt".
Ett exempel då:
"Surely, I will have my vengeance!"
låter betydligt maffigare än...
"Jag ska minsann få min hämnd!"
Ni fattar skillnaden hoppas jag! Hur man än säger det, med vilket tonfall man än har, så kommer allt man säger att låta bättre på engelska oavsett.
Andra språk såsom exempelvis tyskan tänker jag inte ens prata om. Om man på det tyska språket säger nåt i stil med "Trevligt väder det är idag" och sen säger "Jag ska slita huvet av dig och köra över dig med en gräsklippare" så låter det i princip likadant.
Inga fördomar! Eller kanske lite... :P Nej men rent generellt så tycker i alla fall jag att engelskan har tagit titeln som världsspråk på grund av sin smidighet, utbredd men framförallt sin coolhet!
I den fria världen så är det engelskan som regerar. Nästan vart man än är så finns det åtminstone ett par personer som förstår detta ädla språk.
Men jag fick frågan om varför det är just engelskan. Många kan det, och allt fler kan lära sig det. Det är ju en anledning ja! Men varför ska just alla lära sig engelska och inte nåt av de 2000 andra språk som redan finns? Engelskan är lättillgänglig? Den är smidig och lätt att lära sig?
Men det är enligt mig inte nån av de anledningarna som gör engelskan till ett världsspråk!
Det är det faktum att engelskan låter så mycket coolare än andra språk!
Orden, uttalet, stavelserna etc. är graciösa och tydliga. Minst lika ädelt som franskan fast maffigare.
Svenskan om man måste ta ett exempel är extremt fult, svårt att lära sig och framföallt "mjekigt".
Ett exempel då:
"Surely, I will have my vengeance!"
låter betydligt maffigare än...
"Jag ska minsann få min hämnd!"
Ni fattar skillnaden hoppas jag! Hur man än säger det, med vilket tonfall man än har, så kommer allt man säger att låta bättre på engelska oavsett.
Andra språk såsom exempelvis tyskan tänker jag inte ens prata om. Om man på det tyska språket säger nåt i stil med "Trevligt väder det är idag" och sen säger "Jag ska slita huvet av dig och köra över dig med en gräsklippare" så låter det i princip likadant.
Inga fördomar! Eller kanske lite... :P Nej men rent generellt så tycker i alla fall jag att engelskan har tagit titeln som världsspråk på grund av sin smidighet, utbredd men framförallt sin coolhet!
onsdag 10 september 2008
Formuleringar med stort F.
Att formulera sig är viktigt. Att formulera sig på rätt sätt vid rätt tidpunkt är ännu viktigare. Annars kan det ge upphov till enorma missförstånd.
Man vet ju hur det kan bli när man försöker förstå människor med andra dialekter och språk. Den frustrerande känslan av otillräcklighet som drar över och mörklägger ens vyer som ett lågtryck.
Jag råkade ut för just detta på mitt förra plan hem från Norge. Jag kom in i planet med lugn och harmoni i sinnet. Plan har den effekten på nåt konstigt sätt. När jag kom fram till min plats var det dock dags för en vändning på kurvan.
Två damer satt på min plats. Mor och dotter skulle jag tro. Jag sa att de tyvärr hade tagit fel plats. "Nej, rätt plats" var svaret. Hennes sätt att kontra min lite för artiga uppmaning gjorde så att jag föll i hög fart mot avgrunden. Jag visade min biljett och sa att det var min plats som de hade tagit. Då var det dags för ännu en kontring från damens håll. Hon visade stolt sin biljett!
Jag visste inte vad jag skulle säga. På min biljett stod det 18B. Inga konstigheter. Men hon envisades med att vifta med sin biljett som visade 21C på ett annat plan dessutom...
Man behövde inte vara välutbildad för att förstå att denna människa inte förstod svenska. Engelska var ett måste! Dock var hon ingen höjdare på det heller. Den kö som bildats bakom mig blev bara större och större, liksom mitt artiga yttre avtog mer och mer.
När jag och en till tjej predikade ihop på engelska, svenska och svengelska att det var fel stol så förvandlades den obekväma stressade situationen till ren frustration. Medans jag med världens leende och positiva uppsyn sa att det var fel stol, så skrek jag inombords att "det tar 10 sekunder sen ligger du på startfältet!!!".
Till slut så insåg människan att hon hade tagit fel stol på fel plan. Resan hem kunde börja. Jag överlevde resan, men frustrationen fanns kvar.
Kommunikationen mellan länder, folkslag, religioner eller ja, alla måste förbättras!
Det blir inte bättre när man sen ser enbart sjuka formuleringar inom landet. Jag lyckades lägga vantarna på en lista som visade olika lite speciella formuleringar som dykt upp lite här och var i landet:
På en bensinmack i Uppsala kunde man på en skylt läsa: "Ingen parkering förbjuden"
Ja det är ju bra. Så man slipper tanka i farten.
På en av SAS flygbiljetter kunde man läsa frasen: "Incheckning på inrikes gate är stängd för resande inrikes på Arlanda"
Jaha. Så Arlanda har blivit en egen stat med egna inrikesflyg?
På en brevlåda tillhörande nån form av förening kunde man läsa: "Posten hämtas lite då och då, ibland lite senare"
... När exakt menar de?!
På en webbsida (kommer inte ihåg för vad) kunde man läsa den överfilosofiska frasen: "Morgondagen inställd p.g.a. brist på intresse".
Går man direkt till övermorgon då?
Och min favorit! Trummvirvel tack!
På en frisörsallong i Stockholm kunde man på en skylt utanför läsa: "Jag sjukdom, kommer morgon"
Är detta inte ett perfekt sätt att bevisa att en människa kan vara ren pest?
Man vet ju hur det kan bli när man försöker förstå människor med andra dialekter och språk. Den frustrerande känslan av otillräcklighet som drar över och mörklägger ens vyer som ett lågtryck.
Jag råkade ut för just detta på mitt förra plan hem från Norge. Jag kom in i planet med lugn och harmoni i sinnet. Plan har den effekten på nåt konstigt sätt. När jag kom fram till min plats var det dock dags för en vändning på kurvan.
Två damer satt på min plats. Mor och dotter skulle jag tro. Jag sa att de tyvärr hade tagit fel plats. "Nej, rätt plats" var svaret. Hennes sätt att kontra min lite för artiga uppmaning gjorde så att jag föll i hög fart mot avgrunden. Jag visade min biljett och sa att det var min plats som de hade tagit. Då var det dags för ännu en kontring från damens håll. Hon visade stolt sin biljett!
Jag visste inte vad jag skulle säga. På min biljett stod det 18B. Inga konstigheter. Men hon envisades med att vifta med sin biljett som visade 21C på ett annat plan dessutom...
Man behövde inte vara välutbildad för att förstå att denna människa inte förstod svenska. Engelska var ett måste! Dock var hon ingen höjdare på det heller. Den kö som bildats bakom mig blev bara större och större, liksom mitt artiga yttre avtog mer och mer.
När jag och en till tjej predikade ihop på engelska, svenska och svengelska att det var fel stol så förvandlades den obekväma stressade situationen till ren frustration. Medans jag med världens leende och positiva uppsyn sa att det var fel stol, så skrek jag inombords att "det tar 10 sekunder sen ligger du på startfältet!!!".
Till slut så insåg människan att hon hade tagit fel stol på fel plan. Resan hem kunde börja. Jag överlevde resan, men frustrationen fanns kvar.
Kommunikationen mellan länder, folkslag, religioner eller ja, alla måste förbättras!
Det blir inte bättre när man sen ser enbart sjuka formuleringar inom landet. Jag lyckades lägga vantarna på en lista som visade olika lite speciella formuleringar som dykt upp lite här och var i landet:
På en bensinmack i Uppsala kunde man på en skylt läsa: "Ingen parkering förbjuden"
Ja det är ju bra. Så man slipper tanka i farten.
På en av SAS flygbiljetter kunde man läsa frasen: "Incheckning på inrikes gate är stängd för resande inrikes på Arlanda"
Jaha. Så Arlanda har blivit en egen stat med egna inrikesflyg?
På en brevlåda tillhörande nån form av förening kunde man läsa: "Posten hämtas lite då och då, ibland lite senare"
... När exakt menar de?!
På en webbsida (kommer inte ihåg för vad) kunde man läsa den överfilosofiska frasen: "Morgondagen inställd p.g.a. brist på intresse".
Går man direkt till övermorgon då?
Och min favorit! Trummvirvel tack!
På en frisörsallong i Stockholm kunde man på en skylt utanför läsa: "Jag sjukdom, kommer morgon"
Är detta inte ett perfekt sätt att bevisa att en människa kan vara ren pest?
söndag 7 september 2008
Skrivkramp.
Ikväll har jag bytt bild och "slogan" ^^
Det får räcka... Jag saknar allt vad inspiration heter ikväll.
Ska försöka få inspiration tills i morgon. Lyckas jag inte med det så snor jag någon annans.
Even if the morrow is barren of promises.
Nothing shall forestall my return...
~ LOVELESS
Det får räcka... Jag saknar allt vad inspiration heter ikväll.
Ska försöka få inspiration tills i morgon. Lyckas jag inte med det så snor jag någon annans.
Even if the morrow is barren of promises.
Nothing shall forestall my return...
~ LOVELESS
onsdag 3 september 2008
Mening!
Meningen med livet ær en av de ældsat gåtorna som plågat mænniskan. Blir ofta bestsellers med bøcker som tar upp temat. Så det finns fortfarande nyfikenhet kring det.
Måste næstan ge mig sjælv en smæll eftersom jag sitter hær och tar upp nåt som varje sjælvinbillad filosof gør konstant.
Det var vanligt i skolan att de som var "filosofer" gærna predikade om meningen och syftet. Hur de oftast anvænde ord och fraser som ett måttligt antal inte førstod alls. Detta gjorde så att de verkligen læt Uber smarta! Jag vet. Jag var en av dem.
Filosofin var nog en av de bæsta kurser jag haft i mina dagar i skolan. Ett æmne som i princip gick ut på att framføra sina egna tankar och syner på allt.
Pratet om meningen med livet var lika vanligt dær som morgonbønen ær mekaniskt inøvad i amerikanska skolor. Det gick inte att undgå.
Många frågor utan svar... Eller snarare, många frågor med alltfør många svar.
Så låt oss bearbeta våra hjærnhalvor i 5 minuter før att få reda på: Varfør?! :)
Hur kan det vara så att mænniskan utvecklas kopiøst mycket hela tiden. Vi bygger och utvecklar saker man var tvungen att røka hasch i sjuka mængder før att førestælla sig på 60-talet.
Vi førstør mer och mer natur dagligen, och VET OM DET?! Men ÆNDÅ så fortsætter man att pumpa ut gifter i luften! Det jag sagt førr, sæger jag åter igen. Ledarnas respons på problemen ær: "Vi har en løsning, och vi væntar oss goda resultat".
Kanske på tiden att vi får se lite resultat nu då. De ær liksom ett par tusen år førsenade.
Många (Jag bland annat) sæger att værlden var bættre førr.
Vissa sæger att værlden var større førr. Men jag sæger att værlden fortfarande ær likadan. Det finns bara mindre i den.
Værlden ær vad man gør den till sæger vissa. Værlden ær som den ær, det ær bara att anpassa sig sæger jag. Men varfør ska man behøva anpassa sig?! Framførallt till en værld lika bortkommen som den vi lever i nu?! Anpassning ær egentligen det bæsta som finns!
Men om alla anpassade sig till vardagen så skulle planeten vara ett minne blott inom loppet av ett par år. Majoriteten tillhør tyværr den del som førstør mer och mer. Vi alla gør det mer eller mindre... Och vet om det...
Mænniskan klarar sig genom att flytta till en plats, førbruka alla resurser før att sedan fara vidare før att genomføra samma process igen. Det finns bara en livsform till på planeten som føljer det mønstret... Parasiter och Virus.
Så... Vad ær vitsen? Ær det nån vits att rædda planten nær vi i slutændan ændå kommer att førbruka allt på ett "miljøvænligt" sætt, eller att vi slår ihjæl varandra i ren frustration till slut?!
Kanske, kanske inte?
"Vi måste bevara planeten før våra barn och framtida generationer" får man høra titt som tætt.
De som sæger så har antagligen hørt samma visa nær de var barn. Så har det nog varit i alla tider. Eller ja, så længe vetskapen om att naturen skadas funnits.
Før ett par tusen år sedan. Så var mænniskan nog lika medveten om miljøn som ett théblad var medveten om Ostindiska handelskompaniet. Det fanns liksom inte. Det kom med tiden. Synd bara att mænniskan insåg problemet før sent.
Vad ær meningen då? Att førstå varfør vi ær hær, eller att bevara den tanken?
Det kanske ær som de dær i storstæderna (De med søndriga sandaler med stora skyltar med "JESUS IS COMING AND YOU WILL REPENT" på) som har rætt?
Kan det vara så att Domedagen faktiskt ær på væg? Lever man då tro? Tænk att faktiskt bevittna Jordens undergång. Vilken jækla show! Det lær onekligen dra in mer pengar æn "Facebook: The Movie" som ær på væg nu... Førsta parkett någon?
Your wish where life is fostered.
The Gift of the Goddess is handed down.
Your sacrifice and the world's end.
Like the blowing winds over an unknown water surface---softly and certainly.
~ LOVELESS
~~~
As the war sends the world hurtling towards destruction
The prisoner departs with his newfound love
And embarks on a new journey
He is guided by hope that the gift will bring bliss
And the oath that he swore to his friends
Though no oath is shared between the lovers
In their hearts they know they will meet again
~ LOVELESS Act 3
Måste næstan ge mig sjælv en smæll eftersom jag sitter hær och tar upp nåt som varje sjælvinbillad filosof gør konstant.
Det var vanligt i skolan att de som var "filosofer" gærna predikade om meningen och syftet. Hur de oftast anvænde ord och fraser som ett måttligt antal inte førstod alls. Detta gjorde så att de verkligen læt Uber smarta! Jag vet. Jag var en av dem.
Filosofin var nog en av de bæsta kurser jag haft i mina dagar i skolan. Ett æmne som i princip gick ut på att framføra sina egna tankar och syner på allt.
Pratet om meningen med livet var lika vanligt dær som morgonbønen ær mekaniskt inøvad i amerikanska skolor. Det gick inte att undgå.
Många frågor utan svar... Eller snarare, många frågor med alltfør många svar.
Så låt oss bearbeta våra hjærnhalvor i 5 minuter før att få reda på: Varfør?! :)
Hur kan det vara så att mænniskan utvecklas kopiøst mycket hela tiden. Vi bygger och utvecklar saker man var tvungen att røka hasch i sjuka mængder før att førestælla sig på 60-talet.
Vi førstør mer och mer natur dagligen, och VET OM DET?! Men ÆNDÅ så fortsætter man att pumpa ut gifter i luften! Det jag sagt førr, sæger jag åter igen. Ledarnas respons på problemen ær: "Vi har en løsning, och vi væntar oss goda resultat".
Kanske på tiden att vi får se lite resultat nu då. De ær liksom ett par tusen år førsenade.
Många (Jag bland annat) sæger att værlden var bættre førr.
Vissa sæger att værlden var større førr. Men jag sæger att værlden fortfarande ær likadan. Det finns bara mindre i den.
Værlden ær vad man gør den till sæger vissa. Værlden ær som den ær, det ær bara att anpassa sig sæger jag. Men varfør ska man behøva anpassa sig?! Framførallt till en værld lika bortkommen som den vi lever i nu?! Anpassning ær egentligen det bæsta som finns!
Men om alla anpassade sig till vardagen så skulle planeten vara ett minne blott inom loppet av ett par år. Majoriteten tillhør tyværr den del som førstør mer och mer. Vi alla gør det mer eller mindre... Och vet om det...
Mænniskan klarar sig genom att flytta till en plats, førbruka alla resurser før att sedan fara vidare før att genomføra samma process igen. Det finns bara en livsform till på planeten som føljer det mønstret... Parasiter och Virus.
Så... Vad ær vitsen? Ær det nån vits att rædda planten nær vi i slutændan ændå kommer att førbruka allt på ett "miljøvænligt" sætt, eller att vi slår ihjæl varandra i ren frustration till slut?!
Kanske, kanske inte?
"Vi måste bevara planeten før våra barn och framtida generationer" får man høra titt som tætt.
De som sæger så har antagligen hørt samma visa nær de var barn. Så har det nog varit i alla tider. Eller ja, så længe vetskapen om att naturen skadas funnits.
Før ett par tusen år sedan. Så var mænniskan nog lika medveten om miljøn som ett théblad var medveten om Ostindiska handelskompaniet. Det fanns liksom inte. Det kom med tiden. Synd bara att mænniskan insåg problemet før sent.
Vad ær meningen då? Att førstå varfør vi ær hær, eller att bevara den tanken?
Det kanske ær som de dær i storstæderna (De med søndriga sandaler med stora skyltar med "JESUS IS COMING AND YOU WILL REPENT" på) som har rætt?
Kan det vara så att Domedagen faktiskt ær på væg? Lever man då tro? Tænk att faktiskt bevittna Jordens undergång. Vilken jækla show! Det lær onekligen dra in mer pengar æn "Facebook: The Movie" som ær på væg nu... Førsta parkett någon?
Your wish where life is fostered.
The Gift of the Goddess is handed down.
Your sacrifice and the world's end.
Like the blowing winds over an unknown water surface---softly and certainly.
~ LOVELESS
~~~
As the war sends the world hurtling towards destruction
The prisoner departs with his newfound love
And embarks on a new journey
He is guided by hope that the gift will bring bliss
And the oath that he swore to his friends
Though no oath is shared between the lovers
In their hearts they know they will meet again
~ LOVELESS Act 3
tisdag 2 september 2008
Pest eller Kolera
Nær det kommer till kritan, vilket ær egentligen bæst? En långrandig "omfattande" utbildning, eller att ha rætt kontakter?
I kvæll ska jag ta upp denna fråga som plågat mig under en længre tid.
Alla minns vi skolan. Från varje steg i utbildningen som man tog så var det alltid mittenklasserna som var lættast, alltså: 2an, 5an, 8an och åter igen 2an. Det var de åren med "minst press". Skolrelaterad press alltså.
Efter nian så hade alla drømmar. Eller ja... Jag var redan låst på min barndomsfantasi. Att bli en del av den beridna høgvakten. Se vart jag hamnade sen ^^
I alla fall. Gymnasiet var en "cool" period. Den var "frivillig" och man kunde under vissa dagar komma och gå lite som man ville. Den fria viljan man intalade sig att man hade styrde livet under den tiden. Men likt førbannat så slutade alltid vårterminen med stressade mænniskor som på nåt bissart sætt førsøkte ta igen i studier från det gångna året.
Frågade man treorna så var trean slapp. Man behøvde inte gøra nånting... Inga lektioner var viktiga bla bal bla. Kanske inte. Men det ær de som plockar hår efter folk eller rastar hundar før timpeng nu.
MEN! Nu kommer det jag var ute efter från børjan. Vilket också innebær att jag kommer att sæga emot mig sjælv och det jag skrev nyss.
Høgskolan ær næsta alternativ! Den ær helt frivillig. Man står før det mesta av meterialet sjælv, man får undervisningen och sen ær det upp till en sjælv.
Dær har man den fria viljan som alla trodde sig ha under gymnasiet. Att VILJA studera ett par år till. Vissa gør det før att førverkliga nån drøm. Vissa gør det før att det ær bra att ha på papper, før ett eventuellt likasinnat bra jobb i framtiden... Sen så finns de... De som sæger att høgskolan ær ett måste! Bara før att det ær "det enda sættet att komma nån vart".
Med risk før att gøra många studerande arga så vill jag bara sæga en sak...
De som sæger att høgskolan ær det "enda" sættet att komma nån vart (framførallt en i min gymnasieklass) kan slænga sig i væggen. Riktar också några av dessa angrepp mot P-O! Min projektledare i gymnasiet. Den mænniskan antog inte utan HÆVDADE prompt att det inte fanns någon annan utvæg!
Nej jag sæger inte att høgskolan ær dålig! man kan komma långt på grund av den.
Men jag ær en sån som tror mer på engagemang och intresse æn vad som står på ett papper att man lyckats med efter en veckas frosspluggande på kvællar och nætter.
Det finns vissa "meriter" som faktiskt funkar bra nær man søker jobb. Enligt mig då. Lumpen var før øvrigt ett stort plus i kanten. Framførallt hær. Norrmænnens øgon børjar glimta om man gjort militærtjænst.
Att kunna beskriva sig sjælv på ett smidigt och bra sætt gør oftast susen. Att sætta sig framfør chefen och på ett mekaniskt vis rabbla upp alla betyg och alla kurser man tagit resulterar tyværr oftast med ett "Vi ringer dig... Stæng dørren nær du går, och ta gærna en reklampenna i receptionen".
Att vara sig sjælv ær oftast bæst.
De flesta arbetsgivare kommer med en och samma utslagsfråga. Hur man svarar på den frågan avgør oftast alltihop:
"Vad ær det før pengar du ræknar med att få hær?"
Jag fick just den frågan av både personalchefen och produktionschefen på min intervju på Anzett. Jag gav mitt svar, och se nu! Jag ær ansatt (som det heter hær) på Anzett AS, Stavanger, Norge. Med en inkomst som gør att bara lønelappen skulle kunna kvæva min nitiska projektledare till lærare.
Ibland tror jag faktiskt att hela grejen med att høgskolan ær det "enda" sættet ær en sorts hypnos. Att ifrågasætta høgskolan och universitet ær att ifrågasætta landets skolsystem. Och redan som liten får man læra sig att inte sæga emot i skolan...
Ær det betygen på pappret, eller engagemanget och intresset som ær bæst i slutændan?
Though the prisoner escapes, he is gravely wounded
His life is saved, however
By a woman of the opposing nation
He begins a life of seclusion with her
Which seems to hold the promise of eternal bliss
But as happiness grows, so does guilt
Of not fulfilling the oath to his friends
~ LOVELESS Act 2
I kvæll ska jag ta upp denna fråga som plågat mig under en længre tid.
Alla minns vi skolan. Från varje steg i utbildningen som man tog så var det alltid mittenklasserna som var lættast, alltså: 2an, 5an, 8an och åter igen 2an. Det var de åren med "minst press". Skolrelaterad press alltså.
Efter nian så hade alla drømmar. Eller ja... Jag var redan låst på min barndomsfantasi. Att bli en del av den beridna høgvakten. Se vart jag hamnade sen ^^
I alla fall. Gymnasiet var en "cool" period. Den var "frivillig" och man kunde under vissa dagar komma och gå lite som man ville. Den fria viljan man intalade sig att man hade styrde livet under den tiden. Men likt førbannat så slutade alltid vårterminen med stressade mænniskor som på nåt bissart sætt førsøkte ta igen i studier från det gångna året.
Frågade man treorna så var trean slapp. Man behøvde inte gøra nånting... Inga lektioner var viktiga bla bal bla. Kanske inte. Men det ær de som plockar hår efter folk eller rastar hundar før timpeng nu.
MEN! Nu kommer det jag var ute efter från børjan. Vilket också innebær att jag kommer att sæga emot mig sjælv och det jag skrev nyss.
Høgskolan ær næsta alternativ! Den ær helt frivillig. Man står før det mesta av meterialet sjælv, man får undervisningen och sen ær det upp till en sjælv.
Dær har man den fria viljan som alla trodde sig ha under gymnasiet. Att VILJA studera ett par år till. Vissa gør det før att førverkliga nån drøm. Vissa gør det før att det ær bra att ha på papper, før ett eventuellt likasinnat bra jobb i framtiden... Sen så finns de... De som sæger att høgskolan ær ett måste! Bara før att det ær "det enda sættet att komma nån vart".
Med risk før att gøra många studerande arga så vill jag bara sæga en sak...
De som sæger att høgskolan ær det "enda" sættet att komma nån vart (framførallt en i min gymnasieklass) kan slænga sig i væggen. Riktar också några av dessa angrepp mot P-O! Min projektledare i gymnasiet. Den mænniskan antog inte utan HÆVDADE prompt att det inte fanns någon annan utvæg!
Nej jag sæger inte att høgskolan ær dålig! man kan komma långt på grund av den.
Men jag ær en sån som tror mer på engagemang och intresse æn vad som står på ett papper att man lyckats med efter en veckas frosspluggande på kvællar och nætter.
Det finns vissa "meriter" som faktiskt funkar bra nær man søker jobb. Enligt mig då. Lumpen var før øvrigt ett stort plus i kanten. Framførallt hær. Norrmænnens øgon børjar glimta om man gjort militærtjænst.
Att kunna beskriva sig sjælv på ett smidigt och bra sætt gør oftast susen. Att sætta sig framfør chefen och på ett mekaniskt vis rabbla upp alla betyg och alla kurser man tagit resulterar tyværr oftast med ett "Vi ringer dig... Stæng dørren nær du går, och ta gærna en reklampenna i receptionen".
Att vara sig sjælv ær oftast bæst.
De flesta arbetsgivare kommer med en och samma utslagsfråga. Hur man svarar på den frågan avgør oftast alltihop:
"Vad ær det før pengar du ræknar med att få hær?"
Jag fick just den frågan av både personalchefen och produktionschefen på min intervju på Anzett. Jag gav mitt svar, och se nu! Jag ær ansatt (som det heter hær) på Anzett AS, Stavanger, Norge. Med en inkomst som gør att bara lønelappen skulle kunna kvæva min nitiska projektledare till lærare.
Ibland tror jag faktiskt att hela grejen med att høgskolan ær det "enda" sættet ær en sorts hypnos. Att ifrågasætta høgskolan och universitet ær att ifrågasætta landets skolsystem. Och redan som liten får man læra sig att inte sæga emot i skolan...
Ær det betygen på pappret, eller engagemanget och intresset som ær bæst i slutændan?
Though the prisoner escapes, he is gravely wounded
His life is saved, however
By a woman of the opposing nation
He begins a life of seclusion with her
Which seems to hold the promise of eternal bliss
But as happiness grows, so does guilt
Of not fulfilling the oath to his friends
~ LOVELESS Act 2
måndag 1 september 2008
Att ha sig sjælv som sællskap!
Det hær landet, den hær staden... Den hær "kulturen" har børjat påverka mig.
Det ær inget fel på Norge i sig. Naturen ær fin. Bergen som omringar Stavanger gør bara utsikten værd att stanna upp. Vissa har lite roliga saker før sig, men det hør væl till.
Men det ær nånting...
Oavsett allt så går tiden sakta men sækert framåt. Nær jag landade i Stavanger førra søndagen så var jag riktigt førvæntansfull, før att inte tala om nervøs. Jag installerade mig snabbt i min farbrors hus. Vilket också ær bra eftersom jag har det sjælv. Han ær næstan aldrig hemma.
Det! Just det ær nog problemet. Man kænner sig socialt missanpassad. Vilket i sig ær lite komiskt eftersom att det fanns en viss person i plutonen som sa att jag var just det. Iaf i børjan... En viss "kaxig" tjej i 4:e grupp... Næmner inga namn ^^
I det hær landet så ÆR jag socialt missanpassad. Før jag har førutom jobbet spenderat snart 12 dagar ensam. Jag sitter i mitt rum på kvællarna och føljer samma rutin kvæll efter kvæll bara før att driva tid. Duscha, æta, kolla datorn, spela PSP en timma, før att sen læsa till man storknar. Men nu ær boken færdig så hela systemet har falerat totalt.
Jag ringer væl hemåt ibland med. Men det ær inte till många...
Mest till Mimmi, hem och i enstaka fall Lars etc.
Då kænner man sig som "hemma" på nåt sjukt sætt i ett par minuter. Men nær man væl sagt hej då och lagt på så ær man dær igen. Ensam och på nåt sjukt sætt "bortglømd".
Jag har alltid varit mån om min ensamhet dock. Ensam ær stark som sagt.
Men att vara en ensam varg i en nation med enbart dumma getter ær frustrerande.
Jag får helt enkelt ta och njuta av det faktum att min blick på gatan skræmmer folk! :D
Før om ett par dagar så flyger jag hem... Kommer jubla av lycka nær jag hør den førsta gøteborgaren igen... Och bara det ær illa...
Nog med det sentimentala før idag. Dessutom så kænner jag hur mina numera metalldrivna hænder sæger ifrån. Min ena tumme pulserar till och från. Gør ont som as!
Men det ær bara att fortsætta framåt, och alltid ha Inemyrs ord ekandes i baktankarna.
"Tycker du synd om dig sjælv? Gør inte det. Jag kommer ALDRIG tycka synd om dig. ALDRIG!"
Ja... Længe leve Løjtnant Inemyr sæger jag bara...
When the war of the beasts brings about the world’s end
The goddess descends from the sky
Wings of light and dark spread afar
She guides us to bliss, her gift everlasting
The gift of the goddess is what the three men seek
But their fates are scattered by war
One becomes a hero, one wanders the land
And the last is taken prisoner
But the three are still bound by a solemn oath
To seek the answer together, once again
~ LOVELESS Prologue.
Det ær inget fel på Norge i sig. Naturen ær fin. Bergen som omringar Stavanger gør bara utsikten værd att stanna upp. Vissa har lite roliga saker før sig, men det hør væl till.
Men det ær nånting...
Oavsett allt så går tiden sakta men sækert framåt. Nær jag landade i Stavanger førra søndagen så var jag riktigt førvæntansfull, før att inte tala om nervøs. Jag installerade mig snabbt i min farbrors hus. Vilket också ær bra eftersom jag har det sjælv. Han ær næstan aldrig hemma.
Det! Just det ær nog problemet. Man kænner sig socialt missanpassad. Vilket i sig ær lite komiskt eftersom att det fanns en viss person i plutonen som sa att jag var just det. Iaf i børjan... En viss "kaxig" tjej i 4:e grupp... Næmner inga namn ^^
I det hær landet så ÆR jag socialt missanpassad. Før jag har førutom jobbet spenderat snart 12 dagar ensam. Jag sitter i mitt rum på kvællarna och føljer samma rutin kvæll efter kvæll bara før att driva tid. Duscha, æta, kolla datorn, spela PSP en timma, før att sen læsa till man storknar. Men nu ær boken færdig så hela systemet har falerat totalt.
Jag ringer væl hemåt ibland med. Men det ær inte till många...
Mest till Mimmi, hem och i enstaka fall Lars etc.
Då kænner man sig som "hemma" på nåt sjukt sætt i ett par minuter. Men nær man væl sagt hej då och lagt på så ær man dær igen. Ensam och på nåt sjukt sætt "bortglømd".
Jag har alltid varit mån om min ensamhet dock. Ensam ær stark som sagt.
Men att vara en ensam varg i en nation med enbart dumma getter ær frustrerande.
Jag får helt enkelt ta och njuta av det faktum att min blick på gatan skræmmer folk! :D
Før om ett par dagar så flyger jag hem... Kommer jubla av lycka nær jag hør den førsta gøteborgaren igen... Och bara det ær illa...
Nog med det sentimentala før idag. Dessutom så kænner jag hur mina numera metalldrivna hænder sæger ifrån. Min ena tumme pulserar till och från. Gør ont som as!
Men det ær bara att fortsætta framåt, och alltid ha Inemyrs ord ekandes i baktankarna.
"Tycker du synd om dig sjælv? Gør inte det. Jag kommer ALDRIG tycka synd om dig. ALDRIG!"
Ja... Længe leve Løjtnant Inemyr sæger jag bara...
When the war of the beasts brings about the world’s end
The goddess descends from the sky
Wings of light and dark spread afar
She guides us to bliss, her gift everlasting
The gift of the goddess is what the three men seek
But their fates are scattered by war
One becomes a hero, one wanders the land
And the last is taken prisoner
But the three are still bound by a solemn oath
To seek the answer together, once again
~ LOVELESS Prologue.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
