Pest eller Kolera

Nær det kommer till kritan, vilket ær egentligen bæst? En långrandig "omfattande" utbildning, eller att ha rætt kontakter?
I kvæll ska jag ta upp denna fråga som plågat mig under en længre tid.

Alla minns vi skolan. Från varje steg i utbildningen som man tog så var det alltid mittenklasserna som var lættast, alltså: 2an, 5an, 8an och åter igen 2an. Det var de åren med "minst press". Skolrelaterad press alltså.

Efter nian så hade alla drømmar. Eller ja... Jag var redan låst på min barndomsfantasi. Att bli en del av den beridna høgvakten. Se vart jag hamnade sen ^^
I alla fall. Gymnasiet var en "cool" period. Den var "frivillig" och man kunde under vissa dagar komma och gå lite som man ville. Den fria viljan man intalade sig att man hade styrde livet under den tiden. Men likt førbannat så slutade alltid vårterminen med stressade mænniskor som på nåt bissart sætt førsøkte ta igen i studier från det gångna året.
Frågade man treorna så var trean slapp. Man behøvde inte gøra nånting... Inga lektioner var viktiga bla bal bla. Kanske inte. Men det ær de som plockar hår efter folk eller rastar hundar før timpeng nu.

MEN! Nu kommer det jag var ute efter från børjan. Vilket också innebær att jag kommer att sæga emot mig sjælv och det jag skrev nyss.

Høgskolan ær næsta alternativ! Den ær helt frivillig. Man står før det mesta av meterialet sjælv, man får undervisningen och sen ær det upp till en sjælv.
Dær har man den fria viljan som alla trodde sig ha under gymnasiet. Att VILJA studera ett par år till. Vissa gør det før att førverkliga nån drøm. Vissa gør det før att det ær bra att ha på papper, før ett eventuellt likasinnat bra jobb i framtiden... Sen så finns de... De som sæger att høgskolan ær ett måste! Bara før att det ær "det enda sættet att komma nån vart".

Med risk før att gøra många studerande arga så vill jag bara sæga en sak...

De som sæger att høgskolan ær det "enda" sættet att komma nån vart (framførallt en i min gymnasieklass) kan slænga sig i væggen. Riktar också några av dessa angrepp mot P-O! Min projektledare i gymnasiet. Den mænniskan antog inte utan HÆVDADE prompt att det inte fanns någon annan utvæg!

Nej jag sæger inte att høgskolan ær dålig! man kan komma långt på grund av den.
Men jag ær en sån som tror mer på engagemang och intresse æn vad som står på ett papper att man lyckats med efter en veckas frosspluggande på kvællar och nætter.

Det finns vissa "meriter" som faktiskt funkar bra nær man søker jobb. Enligt mig då. Lumpen var før øvrigt ett stort plus i kanten. Framførallt hær. Norrmænnens øgon børjar glimta om man gjort militærtjænst.
Att kunna beskriva sig sjælv på ett smidigt och bra sætt gør oftast susen. Att sætta sig framfør chefen och på ett mekaniskt vis rabbla upp alla betyg och alla kurser man tagit resulterar tyværr oftast med ett "Vi ringer dig... Stæng dørren nær du går, och ta gærna en reklampenna i receptionen".

Att vara sig sjælv ær oftast bæst.

De flesta arbetsgivare kommer med en och samma utslagsfråga. Hur man svarar på den frågan avgør oftast alltihop:

"Vad ær det før pengar du ræknar med att få hær?"

Jag fick just den frågan av både personalchefen och produktionschefen på min intervju på Anzett. Jag gav mitt svar, och se nu! Jag ær ansatt (som det heter hær) på Anzett AS, Stavanger, Norge. Med en inkomst som gør att bara lønelappen skulle kunna kvæva min nitiska projektledare till lærare.
Ibland tror jag faktiskt att hela grejen med att høgskolan ær det "enda" sættet ær en sorts hypnos. Att ifrågasætta høgskolan och universitet ær att ifrågasætta landets skolsystem. Och redan som liten får man læra sig att inte sæga emot i skolan...

Ær det betygen på pappret, eller engagemanget och intresset som ær bæst i slutændan?

Though the prisoner escapes, he is gravely wounded
His life is saved, however
By a woman of the opposing nation

He begins a life of seclusion with her
Which seems to hold the promise of eternal bliss
But as happiness grows, so does guilt
Of not fulfilling the oath to his friends

~ LOVELESS Act 2