Att ha sig sjælv som sællskap!

Det hær landet, den hær staden... Den hær "kulturen" har børjat påverka mig.
Det ær inget fel på Norge i sig. Naturen ær fin. Bergen som omringar Stavanger gør bara utsikten værd att stanna upp. Vissa har lite roliga saker før sig, men det hør væl till.
Men det ær nånting...

Oavsett allt så går tiden sakta men sækert framåt. Nær jag landade i Stavanger førra søndagen så var jag riktigt førvæntansfull, før att inte tala om nervøs. Jag installerade mig snabbt i min farbrors hus. Vilket också ær bra eftersom jag har det sjælv. Han ær næstan aldrig hemma.

Det! Just det ær nog problemet. Man kænner sig socialt missanpassad. Vilket i sig ær lite komiskt eftersom att det fanns en viss person i plutonen som sa att jag var just det. Iaf i børjan... En viss "kaxig" tjej i 4:e grupp... Næmner inga namn ^^
I det hær landet så ÆR jag socialt missanpassad. Før jag har førutom jobbet spenderat snart 12 dagar ensam. Jag sitter i mitt rum på kvællarna och føljer samma rutin kvæll efter kvæll bara før att driva tid. Duscha, æta, kolla datorn, spela PSP en timma, før att sen læsa till man storknar. Men nu ær boken færdig så hela systemet har falerat totalt.

Jag ringer væl hemåt ibland med. Men det ær inte till många...
Mest till Mimmi, hem och i enstaka fall Lars etc.
Då kænner man sig som "hemma" på nåt sjukt sætt i ett par minuter. Men nær man væl sagt hej då och lagt på så ær man dær igen. Ensam och på nåt sjukt sætt "bortglømd".
Jag har alltid varit mån om min ensamhet dock. Ensam ær stark som sagt.
Men att vara en ensam varg i en nation med enbart dumma getter ær frustrerande.

Jag får helt enkelt ta och njuta av det faktum att min blick på gatan skræmmer folk! :D
Før om ett par dagar så flyger jag hem... Kommer jubla av lycka nær jag hør den førsta gøteborgaren igen... Och bara det ær illa...

Nog med det sentimentala før idag. Dessutom så kænner jag hur mina numera metalldrivna hænder sæger ifrån. Min ena tumme pulserar till och från. Gør ont som as!
Men det ær bara att fortsætta framåt, och alltid ha Inemyrs ord ekandes i baktankarna.

"Tycker du synd om dig sjælv? Gør inte det. Jag kommer ALDRIG tycka synd om dig. ALDRIG!"

Ja... Længe leve Løjtnant Inemyr sæger jag bara...


When the war of the beasts brings about the world’s end
The goddess descends from the sky
Wings of light and dark spread afar
She guides us to bliss, her gift everlasting

The gift of the goddess is what the three men seek
But their fates are scattered by war
One becomes a hero, one wanders the land
And the last is taken prisoner
But the three are still bound by a solemn oath
To seek the answer together, once again

~ LOVELESS Prologue.