D-Day 2008 (SENTIMENTALT TILL 1000)

Nu blir det sentimentalt. För att inte tala om lite udda. Personligen tycker jag att det är lite skrämmande. Men nu ska jag i alla fall beskriva nattens dröm... Just ja, det blir LÅNGT. Fixa fram kaffe nu!

Jag satt och kollade på nyheterna, där man kunde se hur USA hade inriktat sig på ren och skär diktatur. Ett sätt för dem att hålla världen och framförallt den egna nationen i schack.
Presidentens "poster boy" predikade om hur världen skall anpassa sig till stormakten. Annars väntade ett lidande utan dess like.
Jag satt där i soffan i chock. Jag visste inte vad jag skulle säga, tycka eller tänka. Men min personiga sfär brast snart på grund av ett samtal.
Ett samtal som vrängde ut och in på hela min vardag. "Försvaret behöver dig".

Innan jag visste ordet av, så var man inkallad på nytt. Överallt fanns det skärrade och nervösa människor. Jag kände igen vissa av dem från min egen pluton. Det värmde lite, gav en viss känsla av gemenskap på plats. Känslan av att ta på sig uniformen var obeskrivlig. Det kändes väldigt maffigt men framförallt så kändes det rätt.
Helvetet brakade lös kort efter att all utrustning var fördelad. USA hade fått nys om att länderna i Europa planerade en revolt. Efter att live uttalande i TV så började marken skälva. Vi fick ordern att utrymma samtliga lokaler. Väl ute så såg jag nåt som kändes som ett slag i magen. USA hade påbörjat anfallet mot Stockholm.

Försvarets "underbara" Mercedez Benz bussar var fyllda inom loppet av ett par sekunder. Destinationen var Borås, en stad nästan 50 mil bort. Men eftersom det finns en stor nedgången kasern utanför staden så vekade det vara en bra tillflyktsort för att undvika invasionen som var en i hasorna. Vi körde hela natten. Det började sticka i ögonen när solen började gå upp. Trötthet mixat med en djup ångest eftersom ens vardag var bortsvept på ett ögonblick. Men efter många timmar så kom vi fram till den gamla kasernen.

I slitna lokaler med flagnade tapeter och en intensiv stank av mögel, så påbörjades planerna om hur man skulle stoppa invasionen och återställa normal ordning. Allt kändes verkligen hopplöst. Vilka resurser fanns? Fanns det nån moral? Vad kunde en motståndsrörelse göra mot världens mäktigaste nation?!

Det fanns tydligen en plan! Drastisk, men ändå en plan. USA var upptagna med att landsätta trupper i större delar av världen. Vilket lämnade landet relativt försvarslöst. En amerikansk officer hade deserterat till den europeiska motståndsrörelsen då han ansåg att hans nation hade förått honom, folket och framförallt världen. Den drastiska planen var att skicka en pluton till USA, agera krigsfångar, för att sedan verkställa planen som vi inte än fick känna till...

Resan dit var hemsk. Vi åkte i ett av de mytomspunna Herkulesplanen över nordatlanten. De dånande motorerna och bristen på frisk luft och utsikt gjorde så att sekunder blev till minuter. Frustrationen, ångesten och rädslan orsakade en sjukt dålig stämning på planet. 6-7 timmars utdragen tystnad tog på psyket. Det kändes mer och mer som om allt saknade mening.

Det kändes som att landa på en annan planet. Det var långt borta, och allting kändes främmande. Vi gick nerför rampen med handklovar. I bakhuvudet så hörde man en massa höga röster. Att låtsas vara fånge, skadad eller att gå under falska flagg är förbjudet. som man så prompt kunde läsa i SoldF. Den amerikanska desertören gick stolt framför och visade upp sitt krigsbyte. Vi lastades in i en lastbil som skulle färdas till ett fångläger. Men vårt "befäl" hade andra planer...

Planen var drastisk, annat kan inte sägas. Desertören som truppförde oss var tydligen högt uppsat på äldre dagar. Han hade accesskoderna till amerikas kärnvapenarsenal. Planen var att inta en bas för att ta över arsenalen. Löjligt! Men där stod vi mitt i ett krig i ett ännu mer främmande land. Vad annars skulle vi kunna göra?

Basen var lite för dåligt bevakad. Den var bevakad! Men jag tror inte att de på nåt plan väntade sig ett anfall på så nära håll. Deras förvåning överöstades av elden från Ak5:orna. Snart var allt tyst. Vårt befäl öppnade en dörr vars tjocklek bevisade att den skyddade något som ingen skulle komma åt. På insidan såg man en korridor som sluttade nedåt. "Spring!" var orden vi fick.

Jag sprang som jag aldrig sprungit förut! Korridoren verkade oändlig. Larmet hade gått sen länge. Ett pulserande rött ljus fyllde korridoren med jämna intervaller. Långt bakom kunde man höra hur förstärkningen sprang efter för att stoppa oss. Jag slet av mig stridsvästen för att underlätta springandet, andra hade redan gjort samma sak.
Soldaterna bakom öppnade eld! Jag såg hur allt fler och fler av de jag spenderat den sista kaotiska tiden med föll ihop som korthus. Några skrek desperat efter hjälp. Men alla som fortfarande färdades framåt visste ordern. "Spring!" Paniken var värre än något annat jag upplevt. Vår officer gav mig ett kort med en nyckel i förbifarten och skrek att jag inte fick stanna eller tvivla förens allt var över. Han tog sedan de andra i vår trupp för att möta det motstånd som var dem i hälarna. Jag var ensam nu...

Jag kom in i ett rum fyllt med datorer. Det första jag gjorde var att slå på knappen som stängde skyddsdörrarna.
En av datorerna hade ett uttag för nyckeln. Jag satte i den och vred. En världskarta dök upp på skärmen... Och datorn bad om en akteveringskod. Jag fumlade fram och knappade in siffrorna som var på kortet. Enter! Röda markeringar dök upp över alla vitala städer och orter i Amerika. En röd knapp tändes... "READY FOR LAUNCH" stod tydligt över skärmen.
Jag skönk ihop på golvet. jag fick panik, eftersom jag insåg vad som höll på att hända. Jag fumlade fram min telefon i ett desperat försök att få tag i mina anhöriga. För att berätta vad som höll på att hända, vad som skulle hända om jag inte gjorde något... Det fanns ingen täckning i skyddsrummet... Jag hade två val: antingen vänta ut kaoset i korridoren för att sedan fly. Eller att fullfölja ordern jag fick av desertören som offrade allt för landet han en gång förått.
Jag visste att jag inte kunde komma därifrån. Så med en klump i halsen stod jag för hedern jag alltid hävdat mig ha! Jag tryckte på knappen...

Timmar gick... Det obeskrivliga dånandet ovan jord hade sedan länge avtagit... Vad kunde man göra. Enligt displayen på väggen så var hela nationen utslagen.
Jag vet inte varför jag gjorde det. Antingen så visste jag på nåt sätt att det var kört för min del, eller att jag i alla fall ville sa vad jag hade gjort. Eller att jag faktiskt visste att jag drömde... Jag vet inte, oavsett så öppnade jag skyddsporten och började springa upp i korridoren.

När jag kom ut igen så fanns det inte mycket att se. Staden som vi landade i var jämnad med marken, allting var förstört. Hus, bilar, allt! Det som en gång var ståtliga byggnader var nu dammet som blåste över mina kängor. Det blåste halv storm. Luften var varm och smutsig.
Jag visste att jag inte skulle komma hem till nån befriad hemstad... Jag hade redan utsatts för strålningen. Jag accepterade det som hänt. En hel nation låg i ruiner för mina fötter, jag förtjänade att stanna bland spillrorna. Jag öppnade den högra bröstfickan och tog fram en liten ask. En ask vars färg hade flagnat och ena kanten var skrapad.
Jag öppnade den, och där var den. En medalj. Lika ren och pryd som den dagen jag fick den. Och på medaljen stod det graverat: "För rikets försvar"

Jag vaknade då... Klockan var runt 7 på morgonen. Jag hade vaknat i den vardagen som jag alltid haft. En vardag som jag för ett par minuter sen i en dröm hade förstört.
En klassisk tanke slog mig. "Det var bara en dröm". Men jag funderade lite på det.
Det jag just "gjort", var det en som gjorde över Hiroshima. Hur kändes det egentligen? Att inte kunna vakna och fly undan.
Kanske är det så att det inte alltid är bra att lyda order in i minsta detalj.
Det är trots allt människan som ger dem.

Alla konflikter och problem genom historien. All skräck och allt hat fyller bara ett syfte. Att hålla den mänskliga historian i rullning.
Det är dags för en vändning. Drömmen var ologisk, löjlig och oavsett hur det kändes att uppleva drömmen så var den overklig. Men det finns de som kan göra den till verklighet.
Kanske inte idag, kanske inte imorgon... Kanske inte alls, vem vet?
Tanken slog mig helt enkelt.

Är du kvar?... I så fall, tack så mycket för visat intresse :)
Den drömmen var lite för mycket på en gång. Så jag kände att det kunde vara lite kul att förmedla "upplevelsen". Jag ska inte skriva några fler krigsböcker nu! :) Inte förens det behövs i alla fall. Så nej jag har inga planer på invasioner eller dylikt.
Konstigt. Vilka tankar och historier som lumparminnen och nyheter kan skapa.

Men men, det är ännu ett av våra olösta mysterier.

Tack igen! :)