Att leka med kort!

Ytterligare ett par kort som har experimenterats fram!

The "spiritual" mentor.

Vi tenderar att ha "förebilder". Vilket kan allt från idrottare, sångare till karaktärer i böcker och filmer. Förebild som förebild. Jag tror att det är väldigt viktigt att ha "någon" eller "något" att kunna relatera till. Oavsett om det är på riktigt eller inte. För även karaktärer som är påhittade är skapade och formade av någon som kan tänka i samma banor som karaktären i fråga.


Albert Wesker är min source of inspiration vad det gäller mitt tankesätt. Han är så mycket fiktion som det kan bli. Wesker är en manupilativ person som efter en incident med ett virus blir övermänsklig. Han blir snabbare, starkare, tåligare.. Den "perfekta" människan. Detta resulterar i att hans tankesätt ändras drastiskt med tiden. Han börjar emellertid att intala sig själv att människorna är en svag ras som förpestar planeten; och att han med sin nyfunna "gudastatus" ska leda världen till det bättre.


Hans lösning är dock lite för färgstark. Han planerar att släppa ut ett virus över planeten; och enbart de med rätt DNA kommer att skonas av dess effekt.. Det är droppen som får bägaren att rinna över. Men! Hans tankesätt utöver hans överdimensionella ideér är något som jag kan relatera till. Hans prompa sätt att se allt han gör som "vägen till det bättre" är något jag kan känna igen mig i. Jag säger inte att allt jag gör faktiskt leder till det bättre. Men så länge jag har den inställningen, så finns orken att fortsätta försöka!

I do not think of myself as a king.. No! I am a god! And even kings bow to gods! ~ Albert Wesker.

A moment of peace and tranquility..

Det är sällan jag finner mig i ett tillstånd där jag är helt nollställd. När det väl händer så sitter jag i ett par sekunder och andas rytmiskt och tittar in i närmsta vägg eller mjölkkartong. Men den här gången så blev det lite värre. Jag kunde inte andas rytmiskt, eller fästa blicken på nåt.

En sorts mix mellan förundran, nån form av chock och hunger (inte ätit) sköljde över mig då jag läste orden. "Michael Jackson död!".

Jag är som sagt väldigt noga med att inte bli rådvill. Att inte bli förvånad när saker och ting händer. För även om det är otippat, så är det så att vadsomhelst kan hända närsomhelst. Men! Det här fallet var lite annorlunda, på ett mer mentalt plan skulle jag vilja säga. Jackson, liksom hans skandaler har funnits så länge jag har funnits. Nu är han borta.. Michael Jackson av alla. Det är som att höra att gud - förutsatt att han/hon/den/det/de/jordgubbar.. finns, men det är en annan historia - har dött. Nu menar jag inte att Jackson är en gud enligt mig. Raka motsatsen snarare. De skandaler som funnits kring honom i alla år borde ha ett ursprung.. Och det han nu "gjort" ska man inte komma undan med.

När man nu sitter och tänker över det faktum att en av världens största levande ikoner inte längre lever så kan man drabbas av nån sorts insikt eller emotionell reaktion. Men nu känner jag varken chock, eller förundran.. Bara en sorts förståelse och acceptans; på att ännu en person på den här planeten har nått det stadie som påbringar väldigt många ogenomtänkta böcker och filmer..

Man kan undra om det här var plötsligt eller om det var utdraget. Det enda som verkligen är säkert, är att vi aldrig kommer att få veta..

Loveless.

Act I
The gift of the goddess is what the three men seek
But their fates are scattered by war
One becomes a hero, one wanders the land
And the last is taken prisoner
But the three are still bound by a solemn oath
To seek the answer together, once again

Act II
Though the prisoner escapes, he is gravely wounded
His life is saved, however
By a woman of the opposing nation
He begins a life of seclusion with her
Which seems to hold the promise of eternal bliss
But as happiness grows, so does guilt
Of not fulfilling the oath to his friends

Act III
As the war sends the world hurtling towards destruction
The prisoner departs with his newfound love
And embarks on a new journey
He is guided by hope that the gift will bring bliss
And the oath that he swore to his friends
Though no oath is shared between the lovers
In their hearts they know they will meet again

Even if the morrow is barren of promises Nothing shall forestall my return..

Vad jag tycker om att vara rastlös?

Tydliga och enkla känsloutbrott såhär på kvällen när man inte orkar tänka.

Snart så...

Rond 2?

Som jag næmnt tidigare så var det inbrott på Anzett i helgen. Den modiga tjuven lyckades krossa en klen ruta med en sten som var i klass med en jordglob, før att sedan sno en laptop som ær minst lika gammal - om inte ældre - æn stenen.

Tjuven har antagligen insett vilken otur i turen han hade. Larmet gick inte! Detta berodde inte på tjuvens stereotypiska entrè, eller hans finess vad det gæller att desarmera sækerhetsutrustning. Anledningen till att larmet inte gick, ær den att hela Anzett på sina 2ooo kvadratmeter, inte har nån somhelst larmøvervakning i receptionen. Hela byggnaden, och hela området dær kring ær larmat till tænderna.. Utom receptionen, som før øvrigt har fler datorer på samma plats æn resten av byggnaden.

Han kænner sig nog rætt dum nu eftersom han troligen vet att han hade kunnat komma undan med betydligt mer æn en dator som inte duger till mycket annat æn att agera pappersvikt.

Før diskressionens och ryktets skull, så væntar han sækert ett par dagar innan han - om han nu kan med - førsøker igen. Nu ær det snart torsdag, och man kan få intrycket av att han "gett upp" ett såpass enkelt byte.. En olarmad reception..

Hade jag vart tjuven i fråga hade jag nog slått till igen! Antagligen nu.. Eftersom det har gått såpass lång tid før att alla ska ha "gått vidare", men ændå såpass kort tid att man som tjuv fortfarande har lite "feeling" øver stællet.

Låt oss sæga att han kommer tillbaka i natt! Då kommer han komma in i en mørk reception; dær mørkret døljer datorer, skærmar, skrivare, pengar och.. mig..

Good luck! You`re gonna need it!

Efterlyst!

Till dig som nu så prompt skulle krossa ett fønster på Anzett och sno en dator som ær gammal nog att kunna ha upplevt regeringsformen 1809:

Kom gærna tillbaka! Ditt lilla påhitt har livat upp stæmningen mer æn vad någon løneførhandling har gjort hittills.

Dessutom tycker de flesta att du ær en idiot som snor en gammal, gammal laptop nær det finns ett tjugotal nya datorer i samma flygel! Som du mærkte så var larmet inte ditt størsta problem..

Bættre lycka næsta gång!

Embrace of Pain.

Jag ær en bruten man! Jag ær fysiskt utslagen och helt oførmøgen att reagera och agera snabbare æn en tændsticksask. Detta ær givetvis mitt eget fel! Som jag sagt innan så sprang jag næstan en mil i fredags. Detta var helt spontant och jag hade nog hunnit ett par kilometer innan jag frågade mig sjælv vad jag høll på med.

Denna spontanitet och energi fick jag betalt før dagen efter. Nær min væckarklocka(som jag stællt trots att jag var ledig) ringde så skulle jag resa mig før att stænga av den. Bara før att falla pladask på golvet med ansiktet i den monotona blå heltæckningsmattan från ett tidigt 80-tal. Efter att ha mumlat nån svordom i mattan så krøp, eller ja, typ hasade jag mig till telefonen och stængde av larmet. Ett larm som jag givetvis valt just før att man ska vakna med en mindre hjærtattack.

Jag lyckades efter en del ømkligt skrattande att resa mig upp. Jag hade træningsværk! Træningsværk med stort T. Den hær værken var træningsværkens moder; træningsværkslandets størsta farsot! Det gjorde inte bara ont, det var outhærdligt! Jag har en høg smærttrøskel. Såpass høg att jag faktiskt blir førvånad øver att nåt gør ont. Jag har fått en cigarett slækt på handen, jag har fått en spik genom en tå. Men inget var iklass med det hær!
Jag mærkte rætt snabbt att så længe jag stod helt stilla och andades i samma takt som en orm i dvala, så gjorde det næstan inte ont. Men jag var hungrig, och planen var att æta på Anzett, før att spara på mina egna utgifter.. Jag var tvungen att gå en kilometer før att æta! Jag visste inte mycket just då eftersom jag nyss vaknat. Men! Jag visste att vad det æn var, så skulle det gøra ont.

Bilar saktade in och kollade efter mig. Vem kan klandra dem? Jag gick som om jag fått ryggraden utstræckt och øverkørd med en ångvælt. Ansiktet var i klass med bilderna på alla demoner i Bibeln. Vældigt hatiskt, plågat och troligen røtt.

Jag blev smått utskrattad av en gammal kollega till pappa. Jag ville slå honom! Men det gjorde jag inte. Inte før att han ær trevlig, eller før att han inte førtjænade det; utan snarare før att det skulle gøra bra mer ont på mig æn på honom.. Jag hade før øvrigt andra planer denna dag. Jag skulle ta mig ca. en mil bort och ta lite bilder. Så efter att ha plågat mig sjælv med nån sorts stretching, så roffade jag åt mig en cykel och velade ivæg. Det gjorde fortfarande precis lika ont, fast med en svængigare rytm. Jag kom fram! Jag fick mina bilder, och jag kom hem!

Idag då.. Idag behøvde jag inte grubbla øver nån træningsværk, eller att behøva gå nånstans. Idag var det inte aktuellt alls. Att gå upp i morse innebar att jag stængde av klockan och tittade på golvet i nån timma. Kollegan sa igår att jag skulle hoppas att det inte blir værre, eftersom muskler som ær stela gærna stelnar lite mer! Det blev stelare idag! Idag har jag tagit allt med en vældig ro, och det ær bættre nu. I morgon ær jag helt hunda återstælld før att jobba igen med allt vad det nu innebær.

Træningsværk i all æra. Det sista dygnet har varit en levande egyptisk plåga! Det hær var det værsta jag varit med om. Jag tænker då fan inte stressa med att ta reda på vilket som ær værre!

Feet of Fury.

Jag vet inte varfør, men det kændes rætt. Helt spontant, utan nånsomhelst anledning, så stack jag ut och sprang en riktigt seriøs runda. Tror inte jag sprungit såpass sedan min tid i militæren.

Jag blev førbluffad øver det faktum att mycket av min gamla kondition fanns kvar. Det var inte ens anstrængande att spontant springa en dryg mil. Det var.. lætt.

På vægen tillbaka dock kænde jag att mjølksyran børjade att ta tag i mig. Det blev snæppet tyngre att ta næsta løpsteg. Men liksom "stridsreflexerna" som døk upp nær jag såg "mannen med skottkærran" i skogen hemma, så kænde jag hur jag anvænde mig utav irritationen jag hade på grund av øgonen. Den brænnande kænslan som var och fortfarande ær bakom øgonen var irriterande. Jag anstrængde mig mer och mer før att verkligen kænna det! Till slut fick jag det resultat jag hade væntat på! Flammorna bakom øgonen spred sig och gav mig allt mer drivkraft framåt. Jag tog længre steg och økade farten i samma takt, och kænde hur det brann i benen. Inte på grund av mjølksyran, utan av energi!

Efter ett par kilometer så sprang jag førbi Anzett, och kænde hur allting avtog. Jag stannade upp och energin som brann i benen återgick till att enbart vara en odiskret plåga bakom øgonen.

Nu nær jag væl ær tillbaka i min farbrors hus, så kænner jag att mjølksyran gør sitt. Næstan som om den vill jævlas eftersom den blev så prompt ignorerad innan.

Huvudet ær spænnt, øgonen gør ont som as, halsen ær lite konstig och benen børjar att bli trøtta. Men jag ler ændå av tanken.. Om jag kunde få en sån energi helt spontant.. Tænk då energin jag kan få i morgon, nu nær jag planerat det i førvæg..

Sjukt irriterande..

Jag vet inte vad det ær, eller varfør just nu, men jag har åkt på någonting. Jag vet inte om det kan kallas før førkylning. Men det ær dær.. Precis som den sadistiska gymnastiklæraren som bara væntade i øgonvrån på att man skulle tabba sig och dærav få skrika halsen ur sig.

Nackdelen ær den att jag bara blir irriterad øver att må illa. Och att vara irriterad ær något jag hatar. Det ær inget direkt humør. Det ær nån sorts bisarr mix mellan att vara sur, arg, osæker och kanske till och med glad. Men den hær gången så ær det mer en sorts førundran som tar upp den størsta delen av kakan. Mina øgon ær røda, de brænner, och gør sjukt ont. Dock har jag inte svårt att fokusera eller se rent allmænt. Men den brænnande kænslan som verkar tugga sig runt bakom øgonen gør att jag inte kan fokusera huvudet.

Jag hoppas det ær bættre i morgon. Før då ska jag ta mig en upptæcksrunda i naturlivet utanfør staden. Ska tydligen finnas ett "monument" vid nån vik nån mil hærifrån uppe i nån skog. Pricken øver i vore om man velade bort sig i den norska urskogen. Men då har jag i alla fall mina brinnande øgon som sællskap, haha.

Øgonen gør sig påminda.. Dags att førsøka hitta något annat att tænka på.

Neidaar.. My name, is Darth Neidaar.

I came to realize something. Many authors and artists use "fake" names on their projects. Some do it to conceal their true identity, and thus they are able to proceed with their "normal" lives without any particular interference.

Some do it because they do not consider their real names to be worthy of attention; you might say that they want a name that is cool, and has a certain tone. Some people - myself included - want a name that is not their own, but one they still can relate to.

"Darth Neidaar" was a character I created many, many years ago as a part of a school project. I still find myself wondering how I came up with that name. I remember how I spent some time playing with letters on a piece of paper; and all of a sudden, the name "Darth Neidaar" was written before my eyes. Even now, after all these years, I have no idea how I came up with that name. But it is my creation, and therefor a suitable name to be printede upon my "work of art".

~ Sista offentliga stycket ur "Project B".

Duuh??

Jag ær - ny trend att børja med de orden - ganska bra på att sæga vad som ær vad nær det ær som det ær. Men i ett ganska speciellt fall så har jag experimenterat en del. I øver ett halvår har jag testat nya riktnignar nær samtalen ær omøjliga att kringgå.

Resultatet: Dumhet!

Bara av att læsa de førsta raderna så kænner jag nåt som man kanske skulle kunna jæmføra med medlidande. Eller så ær det bara riset jag åt innan, jag vet inte.. Vænta en sekund...

...

Ja, det var riset! Hursomhelst, så ær det svårt att kænna sympati och medkænsla nær man får ett lågtryck av ren dumhet och godtrogenhet slængt i ansiktet. Inte før att vara sån, men om jag nu jobbat jæmt i ett halvår, till och med de dagar jag inte jobbar, så tycker jag att jag kanske borde pratat med facket før bra længesedan..

Femte gången gillt som det heter..

Jag ær vældigt "open minded". Jag har lætt før att tolerera sånt som man i vissa fall kanske borde reagera på. Jag skulle aldrig tænka tanken att dømma en mænniska utefter hur denne ser ut eller har før mode, inte intressen heller før den delen.

Men nær man - dum som man ær - jobbar i exil i Europas størsta skæmt till land, så blir det lætt så att værderingar och principer sveps bort utan något større motstånd.. Jag skulle aldrig sæga att jag till hundra procent tycker att någon ær dum eller konstig. Rættelse, jag brukade inte sæga att någon var dum eller konstig.

Min såkallade chef - en av typ fem - ær dum. Inte bara dum, han ær en idiot, vrickad, kænslokall, och har en så ful uppsyn att det skulle kunna få en løk att gråta!

Det sægs att man måste passera vansinnets rand før att veta hur långt man kan gå. Jag skulle vilja sæga att jag idag har fått uppleva den andra sidan av den grænsen. Jag blev mer eller mindre sparkad øver till den sidan då mænniskan hævde ur sig den mest ogenomtænkta kommentaren i historien.

Efter att ha sagt upp mig ytterligare en gång (femte før øvrigt) så får jag høra hur han med sin inøvade falska empatiska røst hæver ur sig:

Va? Vill du sluta?

Just den stunden, under de evighetslånga sekunder som ingen sa något, så ville jag bara slå honom. Det var ett stort problem før mig. Inte tanken av att vilja slå honom, utan snarare beslutsångesten øver hur jag skulle slå honom først. Jag valde att istællet erbjuda en lapp med uppsægningen. Jag kan førstå att han vill ha det på papper, men han borde væl fatta vinken nær man har sagt samma sak lika många gånger som jag har fingrar på handen som ville slå hans fula leende.

Att det ska vara så svårt att fatta en vink ændå.. Han ær inte den førsta sån jag træffat heller. Ett annat praktexempel ær en herre som alltid "saknar" någon..

Mimmi, vænnen, tack før att du ringde innan! Vore det inte før dig hade han nog haft ett handavtryck på kinden nu. Vilket ær både på gott och ont kanske :P

Dan före dan..

Föreställ er de där ansiktsuttrycken folk brukar ha i krigsscener i filmer. Ett bra exempel är slaget vid Helms klyfta i Sagan om de två tornen.

Tänk er alla bönder och smeder som står uppradade brevid varandra i olika längder och storlekar. Det kan inte se mer oorganiserat ut än vad det gör där, men ändå så finns det en sorts helhet och likgiltighet. På grund av det faktum att alla har det där "fan, vi är så körda" uttrycket.

Om ni nu föreställer er ett sånt uttryck med en touch av irritation och lite frustration kryddat på toppen så har ni mitt ansiktsuttryck just nu. I morgon är det dags för Norge igen. Jag tänker inte ens låtsas förneka det längre. Jag hatar Norge!

Ett fult språk som kommer ur munnen på en ännu fulare chef vars personlighet är fulare än de sistnämnda multiplicerat med PI.

Att ändra kontraktet bara för att är inget jag tänker finna mig i. Och om han nu tänker krångla till det när jag försöker att säga upp mig på ett "proffsigt" sätt, så tänker jag fan se till att jag blir uppsagd på ett eller anant sätt. Nånting är ju inte riktigt helt hundra om man säger upp sig tre gånger på en vecka utan resultat.

Allt är i alla fall förberett. Biljetten är klar, jag vet vad jag ska ta med mig, och själen har jag lagt i min byrolåda. Den vågar jag fan inte ta med till det där satans landet. Sen blir det till att läsa på kvällarna så att ögonen blöder! Jag har mina rutiner för att få tiden att gå fort.

Den dagen jag slutar; dagen då jag går ut genom entrén för sista gången; så ska jag måla en ketchupflaska på väggen. Varför inte? Om idioten nu vill ändra mitt kontrakt; vad är det då som hindrar mig från att göra spontana och omotiverade grejer "bara för att"?

Hear the rhythm of reason!

Kreativiteten har varit borta! Jag har alltid sett den i ögonvrån, bara för att förlora den i samma sekund som jag tittar åt dess håll. Idag har jag dock lyckats fånga den igen!

Jag har nu efter många om och ännu fler men lyckats få musiken att flyta på som planerat på sidan. Det är just denna "mörka" och "mystiska" låt som jag alltid har i bakgrunden när jag skriver något. Oavsett om det är något viktigt eller mer alldagligt.

Jag tänkte skrivit ett helt annat inlägg egentligen. Men idag nöjer jag mig med att säga att jag äntligen lyckats med musiken!

Broken English.

Under kvällen har jag läst ur en bok jag fått tag i. Den innehåller mestadels citat från en del felformuleringar vad det gäller språk. Det största offret är då engelskan, som ibland används för att på nåt sätt hjälpa vilsna turister. Katastrofområdena är framförallt Asien, medelhavsområdet, sydamerika och Afrika.

Läs dessa exempel och skratta eller gråt med vetskapen att det är på riktigt! (eventuella stavfel ska vara med)

"No dancing in the bathrooms!"
~ Hotell utanför Quebec, Kanada.

"In case of emergency, we have a fire upstairs. Please use extingwhisers."
~Hotell i Brasilien.

"Please do not spit too loud. Thank yoy!"
~ Hotell i Kina.

"Lift out of order, please use elevator."
~ Anslag vid hiss i England.

"Same day cleaning - all garments ready in 48 hours"
~ Skylt vid kemtvätt.

"Half-day closing all day Wednesday"
~ Affär i Norfolk.

Och sist en av mina många favoriter:

"Please mind the steps"
~ Skylt på dansskola!