Feet of Fury.

Jag vet inte varfør, men det kændes rætt. Helt spontant, utan nånsomhelst anledning, så stack jag ut och sprang en riktigt seriøs runda. Tror inte jag sprungit såpass sedan min tid i militæren.

Jag blev førbluffad øver det faktum att mycket av min gamla kondition fanns kvar. Det var inte ens anstrængande att spontant springa en dryg mil. Det var.. lætt.

På vægen tillbaka dock kænde jag att mjølksyran børjade att ta tag i mig. Det blev snæppet tyngre att ta næsta løpsteg. Men liksom "stridsreflexerna" som døk upp nær jag såg "mannen med skottkærran" i skogen hemma, så kænde jag hur jag anvænde mig utav irritationen jag hade på grund av øgonen. Den brænnande kænslan som var och fortfarande ær bakom øgonen var irriterande. Jag anstrængde mig mer och mer før att verkligen kænna det! Till slut fick jag det resultat jag hade væntat på! Flammorna bakom øgonen spred sig och gav mig allt mer drivkraft framåt. Jag tog længre steg och økade farten i samma takt, och kænde hur det brann i benen. Inte på grund av mjølksyran, utan av energi!

Efter ett par kilometer så sprang jag førbi Anzett, och kænde hur allting avtog. Jag stannade upp och energin som brann i benen återgick till att enbart vara en odiskret plåga bakom øgonen.

Nu nær jag væl ær tillbaka i min farbrors hus, så kænner jag att mjølksyran gør sitt. Næstan som om den vill jævlas eftersom den blev så prompt ignorerad innan.

Huvudet ær spænnt, øgonen gør ont som as, halsen ær lite konstig och benen børjar att bli trøtta. Men jag ler ændå av tanken.. Om jag kunde få en sån energi helt spontant.. Tænk då energin jag kan få i morgon, nu nær jag planerat det i førvæg..