Dan före dan..

Föreställ er de där ansiktsuttrycken folk brukar ha i krigsscener i filmer. Ett bra exempel är slaget vid Helms klyfta i Sagan om de två tornen.

Tänk er alla bönder och smeder som står uppradade brevid varandra i olika längder och storlekar. Det kan inte se mer oorganiserat ut än vad det gör där, men ändå så finns det en sorts helhet och likgiltighet. På grund av det faktum att alla har det där "fan, vi är så körda" uttrycket.

Om ni nu föreställer er ett sånt uttryck med en touch av irritation och lite frustration kryddat på toppen så har ni mitt ansiktsuttryck just nu. I morgon är det dags för Norge igen. Jag tänker inte ens låtsas förneka det längre. Jag hatar Norge!

Ett fult språk som kommer ur munnen på en ännu fulare chef vars personlighet är fulare än de sistnämnda multiplicerat med PI.

Att ändra kontraktet bara för att är inget jag tänker finna mig i. Och om han nu tänker krångla till det när jag försöker att säga upp mig på ett "proffsigt" sätt, så tänker jag fan se till att jag blir uppsagd på ett eller anant sätt. Nånting är ju inte riktigt helt hundra om man säger upp sig tre gånger på en vecka utan resultat.

Allt är i alla fall förberett. Biljetten är klar, jag vet vad jag ska ta med mig, och själen har jag lagt i min byrolåda. Den vågar jag fan inte ta med till det där satans landet. Sen blir det till att läsa på kvällarna så att ögonen blöder! Jag har mina rutiner för att få tiden att gå fort.

Den dagen jag slutar; dagen då jag går ut genom entrén för sista gången; så ska jag måla en ketchupflaska på väggen. Varför inte? Om idioten nu vill ändra mitt kontrakt; vad är det då som hindrar mig från att göra spontana och omotiverade grejer "bara för att"?