Medicin mot verkligheten.

Jag är en bitter filosof av naturen.. Men ser jag sånt här! Så skrattar jag så tårarna rinner, och kan för ett par minuter släppa allt vad filosofi och världsproblem heter!

En spirituell dörr i ansiktet.

Förkylningen nalkas allt mer och mer, men med lite tur kan det vända lika fort. Jag har haft influensa en gång i mitt liv, och jag tänker inte ha det igen om jag kan förhindra det.

Igår hamnade jag i en diskussion med Fransisco om religion. Då han kommer från en familj med starka kristna värderingar; Så kan man inte göra annat än att skratta när han är lika religiös av sig som en borttappad vante är utseendefixerad. Bibeln är en rolig bok.. Den säger emot allt och alla och framförallt sig själv. Det är väldigt många "Va, nej vänta nu" moment i den. Dessutom är det den största samling massakrer som finns. Antalet mord och *ehum* 'diskutabla handlingar' i den kan utan problem utklassa alla filmer jag vet. Kanske inte Passion of the Christ.. Undra varför?!

Vi nådde en punkt där tvivel och nyfikenhet tog över. I stället för att söka svaren på nätet, så tog vi det extra steget; Och åkte ner. Ner till tvivlets mittpunkt. Vi beslöt oss för att göra det som kändes mest fel.. Vi gick til kyrkan!

Att gå uppför kyrkbacken i motvind likt soldater som marscherar fram med motvind i form av tvivel var underligt. Det kändes konstigt. Till och med fel. Jag i kyrkan finns liksom inte. Jag är inte vad man kallar spirituell. Jag tror på något, men inte den dogmatiska tro som bland annat min gammelmormor följer.. Jag är inte heller helt låst på att vetenskapen är det som är rätt. Dagens förbättringar är morgondagens katastrof som sagt.

När man stod utanför kyrkvalvet så kände jag mig så ovälkommen så det nästan gjorde ont nånstans i bakhuvudet. Min underutvecklade gud-sökande sida kanske fick en överdos av det gudomliga ljuset från byggnaden med det spetsiga tornet(?)

Reson är en del av mitt tankesätt, och med det i åtanke gick vi mot valvet, för att gå in i en byggnad som jag inte satt min fot i sen skolavslutningarna i mellanstadiet.. Vi fattade tag om den massiva trädörren och förberedde oss på allt från naiva pensionärer till präster som tar åt sig för minsta lilla.. Det som hände då fick min resonabla halva att vakna till ordentligt. Kyrkan, guds hus på jorden, var stängd..

Sen när har Gud öppettider? Sen när har kyrkan, en helig byggnad i vilken alla kan söka fristad, ett vanligt åtta timmars schema? När man strosade ner och tittade på anslagstavlan så väntade jag mig nästan att läsa nåt i stil med: Onsdag: Domedagen, Torsdag: Bingo! I en svunnen tid var kyrkor öppna för folket dygnet runt. Det fanns alltid en präst, vaktmästare eller halvgalen knarkare som strök runt i byggnaden. Poängen är den att kyrkan inte ska vara låst! "Vi kan bli bestulna" kan man få höra. Jag har även hört att det inte ska finnas något av högt värde i guds hus.

Med ett sniket flin gick man nerför kyrkbacken igen. Jag har lite otalt med kyrkan, men det får väl helt enkelt vänta tills de har öppet?..

Reson och förnuft har i alla fall inga öppettider..

Reason vs. Religion. 1-0 i första halvlek.

You, Nostalgia!! Leave me alone!

För ett par dagar sen var det två år sen man muckade från Livgardet. Nostalgikicken var lika väntad som oönskad. Jag hatar att drabbas av den där nostalgikänslan. Jag gillar inte att påminnas om en tid som i praktiken är genomförd och arkiverad.

Det var nästan femtio personer i plutonen. Idag har jag kontakt med två, och mycket med en av dem. "Bloggnarkomanen" som jag så prompt kommit att kalla henne.

Två andra tjejer jag känner har precis tagit samma bana, på två olika sätt. Med andra ord, den ena har precis muckat, medan den andra nydligen ryckt in. Det fick mig att tänka ännu mer på "min tid" som en viss testosteron-furir en gång sa. Jag kommer ofta på mig själv med att stå vid mitt glasskåp med värnpliktmedaljen i handen. Det har en viss hallucinerande effekt. Minnena spelas upp så fort framför ögonen att man verkar uppleva dem på nytt..

Innan man vet ordet av så har glasskåpet i mitt rum ersatts med Stålboda skjutbana. Den smått smutsiga uniformen och som vanligt mina svarta handskar. Ak-5:an hänger i sin slinga över axeln, och man står på en liten upphöjnad och tittar ut över det kaos som är skjutbanan. Knallarna från skotten studsar fram och tillbaka mellan vallarna.. Man lägger sig ner på skjutvallen, trycker kolven mot axeln, siktar på pappfiguren ett par hundra meter bort. Man kramar åt avtryckaren försiktigt, och känner sen den svaga rekylen samtidigt som åskknallen lämnar pipan och stormar iväg i luften..

Men i det stora hela så är det bara tankar.. Tankar vid glasskåpet. Nostalgin har återigen gjort sitt för att man nästan ska känna sig illa till mods. 'Livdragon' är en titel man kommer bära med sig för livet, liksom minnena, och den jobbiga nostalgin som medföljer.

Medaljen lyckas gång på gång påminna en om syftet med hela spektaklet..

För Rikets Försvar.

I shall fall back, into shadow.

Det dystra mörkret börjar att infinna sig alltmer tidigare på kvällarna numera. Den svenska vintern börjar närma sig, och solen hinner knappt gå upp innan det är rusningstrafik hem vid skymningen. Det enda jag kan säga är; Att det är på tiden!

Jag älskar hösten, vintern och mörkret som de för med sig. Vad är det jag gillar med mörker? En filosof sa en gång att i mörkret är alla färger överens. Allting har ju som sagt samma nyans och färg i mörker. Det medför dock kaos. Allting är okänt och svårt att urskilja. Men det finns en fördel med kaos. Det är rättvist.

Ännu en promenad ikväll. Inga större konstigheter, en liten tur på tjugo minuter på vägarna häromkring. Jag njuter av det.. Bara av att ta ett steg bakåt i skuggorna så blir man näst intill osynlig. En del av det redan vidsträckta mörkret. Sen tar man ett enkelt steg fram igen, och vips, där står man igen, fullt upplyst under det dova ljuset från de få lyktor som finns.

På vägen hem hade jag sällskap. De dansande skuggorna som strosade runt omkring när man gick under lamporna. Unnade en sista blick över vägen innan jag drog mig tillbaka in på skogsvägen hemåt. In i mörkret, in i kaoset, in i det rättvisa.

Trött men kreativ!

"Det var blött i gräset va?"

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Efter en rolig visit hos Mimmi, med allt från kaffe, bokcitat ur Elinas nya "source of inspiration" till planer om årsslutet så sitter jag nu här och är trött. Såpass trött att ett av mina i vanliga fall "karaktäristiska" sinnen har spårat ur. Mitt tankesätt.. Jag har ätit en massa pistagenötter nu under kvällen. Och när jag tittade i skålen där jag lagt skalen, så började mina förvrängda tankar att få konstiga kopplingar..

Nån mer som märkt att pistageskal på sitt egna saltiga och i vissa fall ojämna sätt ser ut som lösnaglar? Eftersom jag är vilse i arbetslöshetens djungel igen så fick jag för en kort sekund idéen att man skulle kunna sälja 'pistagenaglar'? Varför inte? Billigt, naturvänligt, kanske aningen sjukt men ändå. Alla lysande uppfinningar började väl som smått dumma idéer? Nicolai Tesla hade som sagt teorier om internet i början på 1900-talet.

Efter att ha suddat ut alla idéer ur huvudet så lutar jag mig bakåt i min stol och unnar mig ett leende. Årsslutet eller början på 2010 kommer bli roligt. Mimmi, jag och Elina, i Amstedam. Kan bara bli kul!

Jag sätter mig och fortsätter skissen på 'Amsterdam Part 2'. Resan då
"Det är så typiskt mig", "Det funkar inte på mig" och "Det är inte så noga", alla hamnar i the City of Bikes.

Back from the city of Bikes

Hemkommen från Amsterdam och är lika trött som ännu tröttare. Inlägget om resan kommer först i morgon och kommer delas in i dag 1-3.

Ett smakprov då; Hur många andra har lyckats bli jagade i en park av en idiot med hemgjord turban och trädpåk som tillhygg?

Amsterdam!

Helgen spenderas i Amsterdam med mina föredetta kollegor från Anzett.

Fördomar straffar sig när man handskas med mig tydligen..

Kvällen bidrog till en sval bris, samt det lugna höstmörkret som börjar att infinna sig på kvällarna. Vad gör man då? En lång promenad i det svenska mörkret.. Jag kan förstå att jag och Lars såg ut som några sektmedlemmar för det otränade ögat. Jag strosar fram i min skinnrock - läs "matrix-rock" enligt 'Anonym' - medan Lars har sin långrock.

Skuggorna växte sig enorma då man spatserade fram under de orangeaktiga gatlyktorna. Friden var ett faktum, rockarna dansade lätt för vinden. Sen likt en skänk från ovan så kom det två ungar. De kan ha varit max 14-15 år. De ser smått nervösa ut - jag klandrar dem inte - när de går förbi. Den ena försöker dock vara lite stöddig, och häver ur sig ett lätt trotsigt tonårsaktigt fnys. Jag känner hur blodet kokar en aning. Jag hatar folk med fördomar ja, men inte hälften så mycket som de som använder fördomar för att hävda sig..

De smiter in på en dåligt upplyst cykelväg. Vi ger efter för våra inre demoner och spatserar efter. Den mest runda av killarna tittar hastigt bakåt och viskar så att till och med vi hör det "DE FÖLJER EFTER OSS". Vi påminner oss själva om att mörkret döljer våra ansikten, vilket är bra, för det var svårt att inte flina.. När vi kom allt närmare så började den rundaste av killarna att springa. Han springer av vägen och försvinner upp i buskaget. Den andra försöker vara diskret och tro det eller ej, lägger sig ner, och kryper upp för sluttningen efter den andra.

Vi blev helt lamslagna av hur jävla dumma de var, och bestämde oss för att slå i den sista spiken i kistan. Vi gick ett par hundra meter, väntade 5 minuter, för att sen vända och gå tillbaka. Jag blev inte helt överaskad när vi mötte ungarna igen, som såg lika förvånade ut som rädda. Jag lägger på värdlens flin och säger 'Det var blött i gräset va?' Då fick man ett kort och halvkaxigt 'JA!'. Vi fortsatte hemåt med ett konstant flin..

Allvarligt. Det kan låta elakt, att "gå efter" folk. Men beter man sig som "vanligt folk" verkar göra nuförtiden. Så får man faktiskt skylla sig själv när en lite halvbitter filosof stryker efter likt en oönskad skugga om natten. Med tanke på att "dagens unga" är som de är, så dröjer det nog inte länge innan ännu ett par coola mopedkids kryper omkring och letar växelpengar i det höga gräset..

Prepare the troops.

Jag har suttit till långt in på småtimmarna med ett berg av papper och anteckningar. Citat ur Neil Strauss - 'The Game', exempel ur boken om kroppsspråk och lite sporadiska citat ur min senaste inköpta bok 'Läsa Tankar'.

Högen med kaffekoppar växer i samma takt som antalet klösmärken på skrivbordet. Alla papper ligger osorterat, medan vissa är uppsatta på anteckningstavlor. Åskan och regnet härjar utanför. Fladdermössen cirkulerar kring huset - det är faktiskt sant - medan jag fortsätter mitt fåfänga arbete om att komma fram till svaret på frågan om varför alla håller på med sina spel.. Eller mest varför killar är som dem (vi) är vad det gäller den oändliga komedin kallad "relationer".

Fönstret flög upp och en vindpust kastade iväg mitt pappersberg. Jag skrek till på nästan samma sätt som Will Smith ofta gjorde i sina riktigt tidiga roller (framförallt i Fresh Prince in Bel Air). Efter att ha samlat ihop de billiga pappersarken och staplat dem i samma "personliga ordning" som innan så fick jag in ett löjligt klyschigt citat i tankarna likt en örfil på en kall kind.

All is fair in love and war.

Då slog det mig! Anledningen till att det stämmer beror på det faktum att kärlek är en form av krig. Det finns spioner, såna som smyger runt och med hjälp av lögner och förklädnader kommer dit de vill. Det finns de som slåss på fronten för vad de tror på, och ibland kommer de hem som segrare, eller faller och glöms bort på fältet.

Det finns hjältar, de som i tron på något offrar allt för att uppnå segern. Det finns skurkar, de som offrar det andra har för att själva vinna. Ett annat citat som också passar in är följande.

I krig finns inga vinnare, bara förlorare.

Det finns inget rätt, det finns inget fel. Ingen har rätten att säga hur någon annan ska eller inte ska göra. Det är upp till var och en att avgöra vad som är rätt och fel. Rätt och fel är inte bara ett dåligt ordval, det är även individuellt. Välj ett lag, och håll dig sen till det lagets regler. Stå för det du själv valt; Och huvudsaken är att oavasett hur många som såras, så ska man aldrig såra sig själv eller den väg man valt. Individen är smart, massan är dum.

Jag är en soldat på fronten i ett krig som har varken början eller slut. Men jag vet i alla fall åt vilket håll fienden är, och åt vilket håll de som är viktiga är. Och det är allt jag behöver veta!

Kriget som har varken början eller slut, fortsätter..

Vad härnäst? ;P

Tänk er att man sover.. Utan förvarning så kommer larmet från telefonen och sliter en ur den suspekta dröm man hade om risodlingar och höga räntor. Man sätter sig halvt om halvt upp och försöker minnas skillnaden på svart och vitt för att sen inse att det inte är larmet, det är någon som ringer..

Jag svarar och hör Mimmi - högt skrattandes - säga 'Gissa vad jag har gjort?!'. Fråga inte varför om ni inte läst tidigare.;Men ordet "Göteborg" var en tanke som slog mig i all hast. (Plus att jag indirekt kollade ifall bilen fanns hemma).

Det var inget Göteborg dock. Det var snäppet mer "Eh.. va?!" med en touch av "Herregud!". Mimmi, min bästa vän; Hade på grund av sin 'något' uppenbara envishet bestämt sig för att försöka komma iväg till jobbet fast hon varit dålig. Bättre arbetsmoral får man leta efter!
Dilemmat var det att hon insåg att hon inte var bra nog. Tyvärr lite för sent. För när hon var på väg att lägga sig igen, och faktiskt börja bli frisk. Så fick hon tydligen nån sorts "Nej men det blir bra här" känsla och svimmar och ramlar på stereon..

Jag blir panikartat väckt av orden "Jag har ett jack i ögonbrynet". Det är svårt att inte le när hon berättar det. Eftersom hon skrattar som om hon aldrig haft så roligt förut! Efter att hon förklarat läget, sagt att allt är bra - trots snedstegen denna morgon - så sa hon att det var dags att vakna till.. Efter att vi lagt på sa jag följande ord innan jag mirakulöst somnade igen..

Jadu vännen.. Vad härnäst? :P

En penna, inga ord.

I brist på nåt annat att dela med mig av idag. Så väljer jag i stället att lägga upp det senaste tillskottet till skisspärmen.

Voff voff , fjädrar och tegel.

Klockan är strax efter två. Jag var nära på att somna till en film. Batman för övrigt. Den första, med Jack Nicholson. Han är bra, men han slår inte Heath Ledger som Joker. Ingen gör det. Jag försökte mig på att somna. Vilket är något av en lyx då jag verkar vara på väg att bli förkyld eller liknande. En obekväm värme spred sig i rummet, och trots att min fläkt står på full gas så blev det bara varmare och varmare.

Jag tittade i taket, och likt en oförtjänad örfil så slog en tanke mig. För ett tag sen när jag skrivit ett inlägg så fick jag frågan "varför bry sig?" angående ämnet. Jag minns inte vilket inlägg det var, eller vad det handlade om. Men om jag inte har helt fel så var det nog inte nån hyllning till tonårsbloggare eller deras ni-vill-vara-som-mig attityd. Bara tanken gör det svårare att sova. Att argumentera mot dem är som att försöka slå ihjäl en tegelmur med en fjäder (som är allergisk mot tegel).

Precis som den osäkra datanörden på sitt första disko som står i hörnet och mumlar "varför skulle nån vilja prata med mig" så låg jag där, tittandes i taket, och frågade mig själv vad jag håller på med. Varför orkar jag? Fighten mellan tegelmuren och fjädern är ganska självklar.

Då slog det mig - och därav sitter jag här nu - att jag "orkar" just för att jag inte har en aning om resultatet. Jag är som en hund som jagar en bil; Jag har ingen aning vad jag skulle göra om jag faktiskt skulle fånga en! Jag "är bara" helt enkelt, fast med en form av "kontroll". Typ som om hundjäveln var kräsen gällande märke och färg på bilen i fråga.

Så.. Varför orkar jag? Bra fråga. Det enda jag kan säga är; Att en dag ska jag fånga bilen! Sen riva ner den självgoda tegelmuren och verkligen förstå och veta allt. Och då! Då blir det ta mig fan fyrverkerier för hela slanten!

One of few men I consider a 'Hero'.

I'm for truth, no matter who tells it. I'm for justice, no matter who it's for or against.

I believe in human beings, and that all human beings should be respected as such, regardless of their color.

~ Malcolm X.

Ensamrätt.

Jag undrar ofta vart världen är på väg när människor som Blondinbella blir kända på att skriva om att de gjort något under dagen som de flesta andra i landet gör dagligen. Det är ungefär som att koppla av med The Sims med argumentet 'Det är skönt att få koppla bort vardagen'. Tror nog det finns folk som säger 'Falum Falum' när de går till jobbet på riktigt med..

I och med mitt sporadiska läsande av diverse onlinedagböcker - tänker sluta säga "blogg" eftersom det låter som nåt som bor på havsbottnen och som kommunicerar genom att rapa - så ser jag allt mer och mer intressanta försök till att hävda sig. Att säga att alla är avundsjuka är nog att vilja att alla är avundsjuka. Bara av att skriva den raden så har jag nog blivit tillagd på diverse listor för offer som skall spammas med difus "reklam" såsom 'avundsjuka jävla idiot' eller praktexemplet med rocken.

Jag kan erkänna. Jag är ganska avundsjuk på en del - läs extremt få - skrivare där ute. Jag är minst lika imponerad över hur de faktiskt kommer till toppen såpass fort. Men! Jag kan inte förstå hur det är givande för själ och sinne att läsa att exempelvis Blondinbella har köpt något till sig själv eller Nils.

En av de blo.. onlinedagböcker jag har smått koll på blir allt mer och mer sågad för var dag. Det fina - eller ja - med att skriva offentligt är just det att man får skriva om vad man vill, och hur man vill. Så jag förstår att alla inte gillar allas texter. Eller att man inte alltid håller med allt som sägs. Men när personen i fråga blir arg och irriterad över att de missanpassade idioter som anonymt kommenterar texterna gör parodibloggar (parodionlinedagböcker klingade inte så fint), så måste jag ändå sätta stopp. Hade någon gjort en parodi - om det ens går att förvränga mer - av mitt skrivande så hade jag dag ut och dag in skrattat åt det. Det hade varit en komisk detalj i en redan "anonym" vardag.

Sen vet jag inte hur det är i dagsläget.. Men hur kan man säga att någon använder "mina ord"? Jag vet inte riktigt om jag är nöjd med regeringen om det nu är så att vissa ord är skrivskyddade och upphovsrättsskyddade. Om det nu är så att denna lag finns utan min vetskap, så unnar jag mig bötena av följande ord.

Go F*** Yourself !

Highway to Hell 2.

Strax innan klockan slog halv sju i morse, så lyckades jag att somna in på riktigt. De föregående två, tre timmarna var mer likt den där inövade "jag kan sova om jag vill" grejen man drog till med i lekis för att verka duktig när det var vilostund.

Tolv minuter över nio så fick min dröm om världsherravälde och rea på solrosolja ett plötsligt slut. Telefonen började låta, följt av det där stressiga ljudet som blir när telefonen hoppar runt på golvet. Jag tittade på displayen och läste högt "Dolt nummer".. 'När fan döpte jag larmet till det'. Insåg efter ett par universella sekunder att det ringde. Det var Mimmi som ringde. Hon lät som jag nu kommit kalla det "pigg på ett trött sätt". Hon bad mig att hämta henne. Tröttheten försvann direkt när jag hörde orden 'Jag är i Göteborg'.

Eftersom jag var nyvaken så var det endast två frågor som hann med att cirkulera runt i huvudet. Den första var; Vad gör hon i Göteborg? medan den andra var; Och vem är jag nu igen? Jag sa att jag fixar det på nåt sätt, och att det inte var några problem. Efter att vi lagt på så hade jag ett alternativ; Att göra det jag lovat.

Man behöver inte vara smart för att förstå att nånting skulle sparka undan benen på mig. I detta fall var det jag själv, då jag var så trött att jag inte såg vart jag gick. Efter två energidrycker var jag mer eller mindre mig själv igen. Likt Indiana Jones - fast utan nazisterna - velade jag ut i det vilda i jakten på skatten. Som i det här fallet var en bil! Eftersom vår bil var bokad om man nu så vill så fick jag lösa det på ett annat sätt.. Dilemmat med att skaffa fram en bil fick mig fast i en gangsterfilm. Jag ringde upp Mimmis mamma efter många om och men med den lite halvstela kommentaren 'Jag vill ha din bil!'. Det enda som fattades var: 'och en portfölj med två miljoner i omärkta sedlar'.

Gangstern Elina ringer sen upp med kommentaren: '.. Mimmis mamma vill att du ringer ett nummer...' En dryg halvtimma gick och jag fann mig själv i en väldigt orealistisk situation. Jag satt i en buss på väg till Borås för att komma till Göteborg.. För den som inte vet, så är det i praktiken lika logiskt som att åka flera mil för att fråga om det tar lika lång tid att åka tillbaka igen.. Jag kom fram till Borås och stal bilen, lade alla vapen gömda i min randiga kostym brevid pengaportföljen i bagaget.

På motorvägen så släppte all effekt från energidryckerna samtidigt, och jag fann mig själv på en svängig väg med björnar - från Gekås har jag hört - längs vägarna.. Jag lyssnade på ledmotivet till Halloween filmerna på vägen. Inte för stämningen, utan mer för att det monotona ljudet som kallades musik på 7o-talet fick mig att verka fullkomligt medveten om vad jag gjorde.

Highway to Hell blir allt mer bokstavligt då varenda jävla väg jag skulle ta genomgick nån form av "förbättring". Att köra en okänd bil genom fågelhålkarna de kallar vägar och tunnlar. För att inte tala om stressen jag alltid får när jag är på vägar jag inte är helt hundra på.. Jag hade en GPS, i form av en röst i örat. Min redan dåliga orienteringsförmåga sparkade mig i sinnet om och om igen när jag fick nya beskrivningar varannan minut. Jag skrattade lika mycket som jag var stressad, så det gick i alla fall jämt ut.

Efter att GPS:en skrek nåt i stil med 'HÖPP HÖPP, STANNA DU ÄR FRAMME!' så hoppade jag ur bilen för att sträcka på benen. Efter nån minut så kommer Mimmi gående med det där uttrycket som alltid får en att le. Hennes "förlåt att jag drog in dig i det här" uttryck. DET om något är typiskt dig vännen min :)

Vägen hem gick undan. Mötte upp Annika - Mimmis mamma för den som nu inte är helt med i svängarna- och åkte mot Kinna, med ett hastigt stopp i Fritsla. Där jag blev vettskrämd när katten kamoflerat sig mot tapeten och jag bara ser två gröna ögon på väggen. Jag blev också verbalt misshandlad när jag vägrade ta emot bensinpengar ;) Men jag är envis med sånt.. Dock räckte inte det denna gången.. :P

Efter ett snabbt stopp på McDonalds - där Mimmi fick leka med min telefon eftersom den blinkar - så släppte de av mig vid torget i Skene. Sen strosade jag hemåt i det ljuvliga höstregnet.. Nu har jag förevigat kapitel två i Highway to Hell serien. Det är bara en fråga om tid innan del tre dyker upp.

Och vännen. Det var, som du vet, inga problem att fixa detta idag. Som jag sa innan. Är glad att du ringde och frågade i stället för att tiga som du också är rätt typisk på att göra ;) :)

Hipp hurra.. För här kommer bumbibjörnarna.

Slängkyssar, fingrarna genom håret, en massa 'mt' och 'mhmm' före och efter meningar. Kommentaren "Ni e ba avunsjuka, meh! de visste ja redan!" är lika regelbunden som hjärtrytmen på en vettskrämd katt.

Jag blev uppmanad till att hålla koll på den så kallade bloggen det här kommer ifrån. Killen är helt uppslukad av tanken att alla är sjukt avundsjuka. Jag väljer att inte argumentera. Jag har sett folk vara avundsjuka över de märkligaste av saker där ute. Folk rent allmänt börjar gå mig på nerverna. Deras behov av att ha är för mig lika givande som en diskussion med en termit som lärt sig polska.

Nu kan man fråga sig om jag gått miste om dubbelmoralen. Nej det har jag inte. Jag vet att det ser minst lika löligt ut nu när jag påpekar vad andra gör när jag i samma andetag har sagt att okända människors liv är "a clean slate" i sig. Men som sagt. För att bryta reglerna, måste man känna till reglerna.

Med risk för att generalisera ännu mer, så vill jag bara en sista gång - troligen inte - säga att det här med "fjortisbloggar" är nog inte riktigt min grej. 'Varför läser du då?' frågar ni.. 'För att de finns överallt!' svarar jag. Sen skrattar jag högt för mig själv, äter upp mina skor och trummar ledmotivet till Bumbibjörnarna på knäna tills jag storknar!

Livet är en väg sägs det. Ett liv fyllt med fjortisbloggar och uppmärksamhetsnarkomaner är också en väg. Fast den består av småsten, du är barfota, och du stannar var femte meter för att slå dig i ansiktet med en hammare.. Och hammaren är inlindad i brännässlor..

Nattens dröm.

En dröm jag hade.. Jag färdades till en slottliknande byggnad på en ö. Det var ett gammalt isoleringsfängelse. Bilen jag satt i öppnades och jag möttes av fyra poliser, som alla var beväpnade upp till tänderna. De försökte sig på nån sorts kaxig uppsyn, men det syntes tydligt att de var allt annat än kaxiga. De var rädda..

När jag gick med poliserna in i den enorma stenbyggnaden så blev jag ledd genom en korridor. En korridor som hade fler säkerhetskontroller en vad Norge har tullstationer. De beväpnade poliserna gick med dragna vapen runt mig. Vad exakt skyddade de mig ifrån, och varför var just jag där?

Jag blev eskorterad nerför ett par trappor, det var kallt och fuktigt i luften. På vardera sidor av korridoren var det galler, som alla höll tillbaka fångarna. De tittade på mig med förakt och förundran. Jag, som var lite halvt berusad på det faktum att jag var skyddad av fyra vakter, unnade mig risken att möta blickarna jag fick från fångarna. De drog sig tillbaka till sina mörka hörn, och mumlade obegripligt för sig själva.

Vi kom till en stor armerad dörr. Skylten ovanför löd: 'Varning! Isolerad Avdelning'. Jag kände hur en klump bildades i halsen. Vakterna backade bort och stog nu i en linje mot mig. Jag insåg då det uppenbara. De skyddade inte mig från fångarna, de skyddade fångarna från mig. Paniken började sprida sig genom mig. Andrenalinet gick upp, och vakternas uttryck ver övertydliga då de såg hur jag spände mig allt mer och mer på grund av stressen de nu förstod att jag kände. Jag ville bara skrika rätt ut att jag inte gjort nåt, att jag verkligen inte hade något att göra där. Men jag var inte jag. Inte personligen i alla fall..

De drog en scanner över mina ögon. Den tjöt till, och en datoriserad röst ekade genom korridoren; 'Subject name: Robin Bodin.'.. Paniken var nu en del av mig i stället för en reaktion. Jag hörde mig själv säga 'Neidaar.. my name, is Darth Neidaar... You are not prepared'. Vad höll jag på med?! "Darth Neidaar" är mitt "författarnamn" som de flesta nu vet. Det var nu jag verkligen förstod att det var en dröm. Jag bestämde mig nu för att leva ut drömmen till fullo..

Innan någon hann reagera över någonting så exploderade hela byggnaden. Samma typ av explosion som alltid är på film. Ett eldmoln lyste upp himlen, och jag fann mig själv ståendes i de brinnande ruinerna, medan alla vakter och fångar skingrades i kaoset. En pelare lossnade från sitt fäste och föll mot mig när jag stog där bland lågorna.. 'YOU ARE NOT PREPARED!'

Jag vaknade med ett abrubt 'Whaa'.

Jag hatar att drömma saker som inte är begripliga nånstans. Att drömma om konstiga saker är en sak; Men när drömmen handlar om att jag är det konstiga så börjar jag tänka. Nu i efterhand tycker jag det är komiskt. Liksom väldigt många andra så gillar jag idéen med att ha ett "separat" namn vad det gäller skrivande och sånt. Jag undrar vad man inte var beredd för. Det får mig åter igen att tänka på det faktum att mitt efternamn betyder "Han som levererar nyheterna" på franska..

Kanske visste jag nåt sportresultat som ingen var värd att veta?

Sov gott alla, och dröm inte för mycket konstigt nu :P

// Darth Neidaar. ;)

Tankeställare. Enjoy!

Vad går på fyra ben, sen två, och slutligen tre?


Vad betyder allt för någon, men ingenting för alla andra?