Voff voff , fjädrar och tegel.

Klockan är strax efter två. Jag var nära på att somna till en film. Batman för övrigt. Den första, med Jack Nicholson. Han är bra, men han slår inte Heath Ledger som Joker. Ingen gör det. Jag försökte mig på att somna. Vilket är något av en lyx då jag verkar vara på väg att bli förkyld eller liknande. En obekväm värme spred sig i rummet, och trots att min fläkt står på full gas så blev det bara varmare och varmare.

Jag tittade i taket, och likt en oförtjänad örfil så slog en tanke mig. För ett tag sen när jag skrivit ett inlägg så fick jag frågan "varför bry sig?" angående ämnet. Jag minns inte vilket inlägg det var, eller vad det handlade om. Men om jag inte har helt fel så var det nog inte nån hyllning till tonårsbloggare eller deras ni-vill-vara-som-mig attityd. Bara tanken gör det svårare att sova. Att argumentera mot dem är som att försöka slå ihjäl en tegelmur med en fjäder (som är allergisk mot tegel).

Precis som den osäkra datanörden på sitt första disko som står i hörnet och mumlar "varför skulle nån vilja prata med mig" så låg jag där, tittandes i taket, och frågade mig själv vad jag håller på med. Varför orkar jag? Fighten mellan tegelmuren och fjädern är ganska självklar.

Då slog det mig - och därav sitter jag här nu - att jag "orkar" just för att jag inte har en aning om resultatet. Jag är som en hund som jagar en bil; Jag har ingen aning vad jag skulle göra om jag faktiskt skulle fånga en! Jag "är bara" helt enkelt, fast med en form av "kontroll". Typ som om hundjäveln var kräsen gällande märke och färg på bilen i fråga.

Så.. Varför orkar jag? Bra fråga. Det enda jag kan säga är; Att en dag ska jag fånga bilen! Sen riva ner den självgoda tegelmuren och verkligen förstå och veta allt. Och då! Då blir det ta mig fan fyrverkerier för hela slanten!