You, Nostalgia!! Leave me alone!

För ett par dagar sen var det två år sen man muckade från Livgardet. Nostalgikicken var lika väntad som oönskad. Jag hatar att drabbas av den där nostalgikänslan. Jag gillar inte att påminnas om en tid som i praktiken är genomförd och arkiverad.

Det var nästan femtio personer i plutonen. Idag har jag kontakt med två, och mycket med en av dem. "Bloggnarkomanen" som jag så prompt kommit att kalla henne.

Två andra tjejer jag känner har precis tagit samma bana, på två olika sätt. Med andra ord, den ena har precis muckat, medan den andra nydligen ryckt in. Det fick mig att tänka ännu mer på "min tid" som en viss testosteron-furir en gång sa. Jag kommer ofta på mig själv med att stå vid mitt glasskåp med värnpliktmedaljen i handen. Det har en viss hallucinerande effekt. Minnena spelas upp så fort framför ögonen att man verkar uppleva dem på nytt..

Innan man vet ordet av så har glasskåpet i mitt rum ersatts med Stålboda skjutbana. Den smått smutsiga uniformen och som vanligt mina svarta handskar. Ak-5:an hänger i sin slinga över axeln, och man står på en liten upphöjnad och tittar ut över det kaos som är skjutbanan. Knallarna från skotten studsar fram och tillbaka mellan vallarna.. Man lägger sig ner på skjutvallen, trycker kolven mot axeln, siktar på pappfiguren ett par hundra meter bort. Man kramar åt avtryckaren försiktigt, och känner sen den svaga rekylen samtidigt som åskknallen lämnar pipan och stormar iväg i luften..

Men i det stora hela så är det bara tankar.. Tankar vid glasskåpet. Nostalgin har återigen gjort sitt för att man nästan ska känna sig illa till mods. 'Livdragon' är en titel man kommer bära med sig för livet, liksom minnena, och den jobbiga nostalgin som medföljer.

Medaljen lyckas gång på gång påminna en om syftet med hela spektaklet..

För Rikets Försvar.