Embrace of Pain.

Jag ær en bruten man! Jag ær fysiskt utslagen och helt oførmøgen att reagera och agera snabbare æn en tændsticksask. Detta ær givetvis mitt eget fel! Som jag sagt innan så sprang jag næstan en mil i fredags. Detta var helt spontant och jag hade nog hunnit ett par kilometer innan jag frågade mig sjælv vad jag høll på med.

Denna spontanitet och energi fick jag betalt før dagen efter. Nær min væckarklocka(som jag stællt trots att jag var ledig) ringde så skulle jag resa mig før att stænga av den. Bara før att falla pladask på golvet med ansiktet i den monotona blå heltæckningsmattan från ett tidigt 80-tal. Efter att ha mumlat nån svordom i mattan så krøp, eller ja, typ hasade jag mig till telefonen och stængde av larmet. Ett larm som jag givetvis valt just før att man ska vakna med en mindre hjærtattack.

Jag lyckades efter en del ømkligt skrattande att resa mig upp. Jag hade træningsværk! Træningsværk med stort T. Den hær værken var træningsværkens moder; træningsværkslandets størsta farsot! Det gjorde inte bara ont, det var outhærdligt! Jag har en høg smærttrøskel. Såpass høg att jag faktiskt blir førvånad øver att nåt gør ont. Jag har fått en cigarett slækt på handen, jag har fått en spik genom en tå. Men inget var iklass med det hær!
Jag mærkte rætt snabbt att så længe jag stod helt stilla och andades i samma takt som en orm i dvala, så gjorde det næstan inte ont. Men jag var hungrig, och planen var att æta på Anzett, før att spara på mina egna utgifter.. Jag var tvungen att gå en kilometer før att æta! Jag visste inte mycket just då eftersom jag nyss vaknat. Men! Jag visste att vad det æn var, så skulle det gøra ont.

Bilar saktade in och kollade efter mig. Vem kan klandra dem? Jag gick som om jag fått ryggraden utstræckt och øverkørd med en ångvælt. Ansiktet var i klass med bilderna på alla demoner i Bibeln. Vældigt hatiskt, plågat och troligen røtt.

Jag blev smått utskrattad av en gammal kollega till pappa. Jag ville slå honom! Men det gjorde jag inte. Inte før att han ær trevlig, eller før att han inte førtjænade det; utan snarare før att det skulle gøra bra mer ont på mig æn på honom.. Jag hade før øvrigt andra planer denna dag. Jag skulle ta mig ca. en mil bort och ta lite bilder. Så efter att ha plågat mig sjælv med nån sorts stretching, så roffade jag åt mig en cykel och velade ivæg. Det gjorde fortfarande precis lika ont, fast med en svængigare rytm. Jag kom fram! Jag fick mina bilder, och jag kom hem!

Idag då.. Idag behøvde jag inte grubbla øver nån træningsværk, eller att behøva gå nånstans. Idag var det inte aktuellt alls. Att gå upp i morse innebar att jag stængde av klockan och tittade på golvet i nån timma. Kollegan sa igår att jag skulle hoppas att det inte blir værre, eftersom muskler som ær stela gærna stelnar lite mer! Det blev stelare idag! Idag har jag tagit allt med en vældig ro, och det ær bættre nu. I morgon ær jag helt hunda återstælld før att jobba igen med allt vad det nu innebær.

Træningsværk i all æra. Det sista dygnet har varit en levande egyptisk plåga! Det hær var det værsta jag varit med om. Jag tænker då fan inte stressa med att ta reda på vilket som ær værre!