Femte gången gillt som det heter..

Jag ær vældigt "open minded". Jag har lætt før att tolerera sånt som man i vissa fall kanske borde reagera på. Jag skulle aldrig tænka tanken att dømma en mænniska utefter hur denne ser ut eller har før mode, inte intressen heller før den delen.

Men nær man - dum som man ær - jobbar i exil i Europas størsta skæmt till land, så blir det lætt så att værderingar och principer sveps bort utan något større motstånd.. Jag skulle aldrig sæga att jag till hundra procent tycker att någon ær dum eller konstig. Rættelse, jag brukade inte sæga att någon var dum eller konstig.

Min såkallade chef - en av typ fem - ær dum. Inte bara dum, han ær en idiot, vrickad, kænslokall, och har en så ful uppsyn att det skulle kunna få en løk att gråta!

Det sægs att man måste passera vansinnets rand før att veta hur långt man kan gå. Jag skulle vilja sæga att jag idag har fått uppleva den andra sidan av den grænsen. Jag blev mer eller mindre sparkad øver till den sidan då mænniskan hævde ur sig den mest ogenomtænkta kommentaren i historien.

Efter att ha sagt upp mig ytterligare en gång (femte før øvrigt) så får jag høra hur han med sin inøvade falska empatiska røst hæver ur sig:

Va? Vill du sluta?

Just den stunden, under de evighetslånga sekunder som ingen sa något, så ville jag bara slå honom. Det var ett stort problem før mig. Inte tanken av att vilja slå honom, utan snarare beslutsångesten øver hur jag skulle slå honom først. Jag valde att istællet erbjuda en lapp med uppsægningen. Jag kan førstå att han vill ha det på papper, men han borde væl fatta vinken nær man har sagt samma sak lika många gånger som jag har fingrar på handen som ville slå hans fula leende.

Att det ska vara så svårt att fatta en vink ændå.. Han ær inte den førsta sån jag træffat heller. Ett annat praktexempel ær en herre som alltid "saknar" någon..

Mimmi, vænnen, tack før att du ringde innan! Vore det inte før dig hade han nog haft ett handavtryck på kinden nu. Vilket ær både på gott och ont kanske :P