En verbal duell.

Färger är intressant... De kan användas till att återspegla någons personlighet eller karaktär. Svart exempelvis! Det är en "sorgens" färg. Men den symboliserar också makt, respekt och vördnad. Ju närmare centrum du kommer i en storstad så är det allt fler svartklädda som skrider runt på gatorna.

Nu kan vi ju då ignorera det faktum att svart inte är någon "färg"... Men jag håller inte helt med om att det är en sorglig färg. Blandar man alla färger så får man svart.

Man kan säga att; i mörkret är alla färger överens. Tänk på det!

Under min korta vistelse på Arlanda i morse så föll jag offer för en man i 30-35 års åldern i svart kostym och slickat svart hår. Hans närvaro fick mig att tänka på Gudfadern.
Han sa att han hade en bok till mig. I brist på annat och en sorts oklanderlig nyfikenhet så följde jag med till hans podium. Då insåg jag vilken tabbe det var... Han ville sälja ett American Express kort till mig med hela 1600 bonuspoäng vid starten och tillgång till VIP loungen.

Jag hatar såna erbjudanden, eftersom de aldrig säger alla viktiga detaljer. Han gjorde dock det... Han anade nog aldrig att det skulle bli hans fall.

Jag: (nickar inställsamt)
Han: Kravet är att du fyllt 18, och att du har en årsinkomst på 350 000 och att... (JAG AVBRÖT)
Jag: Vilken 18 åring i det här landet har 350 000 om året?!
Han: jag har faktiskt sålt detta till en man i den åldern i det här landet.
Jag: 1?... 1 av 9 miljoner?...

Han tittade hastigt precis som om han fattat för sent vad jag sa. "Men" hävde han segt ur sig (vilket jag fått höra att en säljare inte ska göra) han tystnade lika fort. "Haha på den punkten har du rätt". Jag ramlade nästan baklänges... Han erkände att jag hade rätt och han inte visste vad han skulle göra. Jag hade redan vunnit och båda visste det! Han slingrade sig och började prata om mig och mitt jobb. han var trevlig och välbemötande. Men kanske aningen arrogant vad det gäller sitt jobb. Jag gick vidare med ett leende.

Jag kom ner till ankomsthallen och hann inte reagera innan en kille som var drygt ett huvud (snarare två) kortare än mig velar fram med en pärm och en skjorta lika röd som bakgrundsgardinerna i vin reklamer. Min nästa motståndare steg fram på scen. Denna var från Röda Korset.

Han näst intill predikade om hur deras åtaganden världen över gick utöver förväntan och hur lite pengar som krävdes för att göra så mycket. Inombords predikade jag om mitt förakt mot de som samlar in pengar till "goda ändamål". Eftersom det händer att pengarna inte alltid hamnar där de ska vara. Det syntes uppenbarligen på mig vad jag tänkte på...

Röda Korset (Rk): Kan du tänka dig att stödja?... Eh.. Du ser skeptisk ut?
Jag: Kanske, men jag är en som vill se allt ur alla vinklar.
Rk: Det respekterar jag. Ställ dina frågor så jag kan svara!
Jag: Jag vet att mycket av de pengar som organisationer som eran samlar in i själva verket läggs på reklamkampanjer, resor och planscher med nån "känd" politiker som sitter med nåt barn i ett krisområde.
Rk: Ja, jag måste erkänna att fallet är så ibland (ännu en som erkänner...).

Det kom då fram att röda korset har ett speciellt sorts konto som gör att bara en viss procent av intäkterna får gå till reklam och PR. Dessutom berättades det att de jobbar sjukt mycket för att hjälpa flyktingarna i de flyktingläger som finns. Hur de som flyr från krigen måste ha hjälp. Min hjärnbalk skenade åter igen iväg...

Jag: Så ni lägger betydligt mer pengar på flyktingprogram i det stora hela?
Rk: Ja, för det är nåt som till skillnad från naturkatastrofer är permanent.
Jag: krig har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Indirekt samlar ni in pengar som spenderas på något som aldrig tar slut.
Rk: ... Ja, så kan man se på det... antalet offer är väl det som varierar... Det är i alla fall något. Har du lust att stödja Röda Korset?

Tankarna stormade runt. Jag kände att mitt "gamla jag" ville följa mönstret att tacka nej. Han hade till och med erkänt att en del av pengarna gick till PR och reklam.
Visste inte om jag skulle skratta eller bli irriterad när han liksom en dum rosa pudel dansade runt i tron om godis... Han hade ett sorts självsäkert leende. Men i ögonen så såg jag att han visste att han inte pratade med "nån i mängden". Med risk för att låta kaxig; så såg man att han visste att han inte kunde övertala mig efter att jag gett mitt svar.
Jag slöt tankarna inombords och lät Förnuftet styra mig...

Jag: Ja! jag skriver på...

Vi skakade hand. Bägge var nöjda. Liksom bägge vet att det där var mer än en "average conversation"

Nu i efterhand så säger jag varken eller. 100 kronor i månaden är 100 kronor i månaden. Varken mer eller mindre. Trots trångmålen så hade han goda argument. Han erkände brister, vilket kan locka fler enligt mig. Jag vet bara att jag valde att skriva min signatur för att jag ville det. INTE för att det var vad som förväntades av mig... Jag förstår känslan. Att vilja göra en förändring. Det är svårt i den här världen. Men jag förstår. Det är exakt det jag på mitt egna lilla unika sätt försöker göra med mitt skrivande... Det måste börja nånstans.

Through Understanding:
The world is Free!