Close encounter! (Nypa salt)

Den hårda vintervinden stryker øver landet, och snøn ær det enda synliga beviset på dess framfart. Historia skrivs før varje steg jag tar. Før att sedan glømmas bort då den førbipasserande snøn sakta men sækert fyller igen mina fotspår.

Jag skrider vidare och førsvinner in i den snøtæckta skogen. Det enda som hørs ær det kramande ljudet då snøn pressas under mina føtter. Snøn fortsætter att falla från den mørkgrå himlen. Allt ær frid och frøjd.

Jag slænger en blick åt sidan. Jag fryser till! Knappt tjugo meter bort står den. En vælblandad gryta av førundran, rædsla och stress pulserar runt inom mig. Till en såpass grad att det kændes som om rocken var det enda som døljer min kænslomæssiga tornado inombords.

Den ger ifrån sig ett obeskrivligt læte. Den har sett mig! Våra blickar møttes, och jag kænde en sorts osækerhet från dennes blick. Den grymtade igen, fast høgre och mer markerande. Den børjade att røra sig emot mig. Den hade en unge med sig! Jævlar! Jag var nu på førbjuden mark! Jag førsøkte samla mig såpass mycket att jag skulle komma på vad jag skulle gøra. Jag har sett på TV många gånger hur man ska bete sig. Eller i alla fall en del saker man "kan" gøra.

Att spela død skulle inte funka, det var før sent før det. Att klættra upp i ett nærliggande træd skulle absolut inte gøra några underverk, jag har sett hur de kan klættra! Kanske.. Kanske skulle jag førsøka att angripa den? Bekæmpa eld med eld? Nej det skulle aldrig sluta bra. De ær alltid starkare æn vad de ser ut, och man blir alltid trøttare snabbare æn man kan tro!

Jag grubblade før længe, det skiljde nu bara ett par meter. Det fanns bara en sak kvar att gøra.. Jag vænde och sprang! Snøn slog mot ansiktet då jag sprang genom skogen. Jag hørde hur de tunga stegen slog i marken en kort bit bakom mig. Jag kænde hur tårarna børjade rinna i farten, om det berodde på kylan eller stressen var orelevant. Jag hade viktigare saker att tænka på.

Jag lekte med tanken om hur lætt det hade varit om jag hade kunnat kommunicera med det som nu jagade mig! Men vad gør jag? Jag springer som en idiot genom skogen och viftar med armarna før att framstå som något mer hotfull. Jag tog en snæv vænstersvæng førbi en stor sten och slængde mig i de døda rester som fanns kvar av en taggbuske.. Snøn från det nærliggande trædet gav vika och føll ner øver mig.. Jag var næst intill osynlig..

Jag høll andan nær mamman och ungen stog och grymtade sins emellan en liten bit från busken. De gav sig senare ivæg bortåt i skogen, och jag andades ut all energi jag byggt upp under de sista kaotiska minuterna. Jag reste mig upp och borstade av den værsta snøn..

Jag tittade åt det håll som mamman och ungen førsvann. Snøn børjade redan att fylla deras spår, och vårt møte i skogen just denna stund var nu historia..

Jag kunde inte gøra annat æn att grubbla øver det dær faktumet.. Det faktum att om jag hade kunnat tyska, så hade jag førstått vad den dær turisten och hennes unge pratade om..