Mænniskor tenderar att ge upp.. Eller i alla fall så tenderar vi att leka med tanken om att ge upp. Det kan gælla allt från jobb, till ja, gud vet vad. Citatet i rubriken ær ganska målande, før att inte tala om djupt och på nåt cyniskt sætt rætt logiskt.
En vældigt klassisk kommentar i filmer, bøcker eller dåligt genomtænkta uppsættningar på teatern ær nåt i stil med: "Vad ær det før mening? Jag har førlorat allt!".. Jag har ju min motkommentar på den markerande dock uttjatade meningen:
Har du inget att kæmpa før har du heller inget att ge upp før.
Vad det gæller det hær med kærleken så ær tanken med att ge upp tyværr lika vanlig som det ær vanligt att demonstranterna på torgen kommer fram till just en sjælv.
Varfør leker man ens med tanken?! Kærlek ær ju enligt varenda jævla bok dær ute førutom ordbøckerna (dock dyker ordet upp dær med) det bæsta man kan uppleva. Men jag vet inte det faktiskt?.. Visst. Visst ær det bra. Har man upplevt det på något sætt så ær væl det en erfarenhet.
Pojk/Flickvænner kommer och går, vænnerna består...
Om det nu ær så.. Så ær det væl inte mer æn logiskt om man har de viktigaste personerna i livet som sina vænner? Tar man det dær halva steget længre så ær det så mycket mer som står på spel, framførallt så mycket mer onødiga saker.. Ja jag vet att "det kan vara vært att kæmpa før". Men den dagen det tar slut, vilket det tyværr ofta gør nuførtiden.. Då kan man inte gøra annat æn att fråga sig sjælv.. Var det verkligen vært det?
De finns de som lever hela liv tillsammans. Det finns de som lever i par fast fortfarande ær "sjælvstændiga" på ett helt annat sætt æn vad vissa ær.. Hur många gånger har man inte sett ett "par" på 14 år på McDonalds som får sina banala yttranden om att leva ihop før evigt att låta som en MVG uppgift i poesi? Jag sæger inte att det ær fel, eller att det ær omøjligt.. Jag sæger bara att det ær så många onødiga tvivel som kommer att sætta dem på prov den dagen det børjar gælla på "riktigt".
Vissa ær lyckliga i par, vissa kan inte leva ensamma, medan vissa føredrar det i grund och botten. Jag vet i alla fall vad som gør mig lycklig.. Att finnas dær før de som ær viktga! Jag upprepar mig igen med att sæga att den listan ær obeskrivligt kort.. Såpass kort att jag ofta får kommentaren att jag borde "træffa nytt folk". Jo det ær væl en merit.. Men jag har hellre 1 eller kanske 2 viktiga personer, varav 1 av dem ær den bæsta, æn att ha 200 mænniskor som man kænner lite halvt om halvt.
Jag frågade runt lite om det hær med kærleken och dess vikt nyss. Eftersom jag funderar mycket på varfør mænniskor ær så rædda før att bli lyckliga.. Detta var svaret jag fick:
det som en gång gör en lycklig, kommer göra en olycklig en dag, allting har ju ett slut.
Jag blev paff nær jag læste det dær.. Så smart sagt, men ændå så enkelt.. Jag har lyckats hitta en mentor i nån jag trodde kunde bli min "elev".. Livet har sina små øveraskningar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är nog så med kärlek tror jag, att man är rädd för den. Inte för själva kärleken i sig, utan att förlora den, och vi är ju bara människor, och vi vet att människor försvinner, att livet har ett slut. jag tror det är det som skrämmer, så är det för mig i alla fall.
och din kommentar, säger som till din vän, jag har aldrig sett mig som så bra som ni skriver, och det värmer så mycket. alla fina ord, det är så rörande, och så fint. så betydelsefullt. Ni ger mig gång på gång de finaste komplimanger jag någonsin fått. Kastar vackra ord mot mig, och jag vill fånga dom och kasta tillbaka samma fina. För även om vi är nästintill främlingar är du väldigt betydelsefull och orden är så magiska,tack!
kram
Skicka en kommentar