måndag 2 februari 2009

"Bra jobbat! ... Är du nöjd?!"

Vad man än gör i livet så är det väldigt sällan man verkligen är nöjd med det. De gånger man faktiskt anser sig vara nöjd så brukar man efter ett tag få för sig att man har missat någonting, och börjar då att "se" brister i det man gjort.

Det roligaste av allt är att det bara är personen i fråga som oftast ser bristerna som egentligen inte finns. Sen finns det ju givetvis de som lever på att hitta och/eller hitta på fel. Nämligen kritiker. Men jag lyssnar inte på "utbildade" kritiker av ren princip, då de oftast inte har den blekaste aning om vad de pratar om. Jag menar, det går till och med att köpa recensioner. Bara det är väl lite diffust? Om inte annat så krävs det bara lite tankeverksamhet så kan man få den ultimata recensionen! Ett exempel kanske? Varför inte köpa "Årets hittills bästa komedi" på exempelvis nyårsdagen?

Sen finns det ju såklart de(alla) som tenderar att förneka vissa brister som andra pekar ut, vad det gäller exempelvis konst och musik. Oavsett självförtroende, självkänsla och allt sånt där, så finns det en gräns på hur mycket kritik en människa kan ta. Även positiv och konstuktiv kritik blir för mycket i längden. Varför är det så? Jo! För att vi i grund och botten aldrig blir helt nöjda med våra prestationer.

Livet och kraven vi sätter är som den där teckningen man ritade på bilden i mellanstadiet. Man känner sig nöjd, för att sen råka se grannbänkens teckning. Då blir man direkt irriterad och försöker att förbättra sin egen teckning med den andras "knep". Ni har säkert redan insett att dessa två bilder säkerligen har två helt unika stilar. Så att mixa dessa blir inget vidare.

Läraren ropar att det är dags att lämna in. Medan läraren går runt och samlar in så krafsar man ner alla de detaljer man tror sig hinna med. Så i slutändan; så lämnar man in en bild som man från början var nöjd med. Men i slutändan så blev den inget annat än en fläck med färger och otydliga linjer.

Var nöjda med det ni har och det ni lyckas med. Med allra största sannolikhet så satt ni säkert och ritade av varandras teckningar..

1 kommentar:

Anonym sa...

SV: jo i och för sig. men jag vaktar hellre ryggen bakom mig än att uppleva sånt skit. inte för att jag har fått göra det än. men det lär väl komma en tid för mig också !

ha det kanonbra !