Your gaze, your fright... I´m sick of it all!

Jag går längs gatan, helt förlorad i mina egna tankar. Rocken fladdrar lätt i vinden, en tom Coca-Cola burk blåser förbi med sitt egna lilla irriterande klang. Min blick är fäst ett par meter framför mig, och flackar fram och tillbaka med jämna mellanrum. Jag är här och nu, jag behöver inte kolla långt fram för jag vet vart jag är på väg. I alla fall för stunden.

Jag ignorerar blickarna jag får från människorna som jag passerar. Jag vet varför de kollar. Jag har ofta fått höra att jag ser arg eller till och med mordlysten ut när jag är ute och går. Men that´s who I am som det heter.

Jag går runt krönet på det närliggande huset och vandrar rätt in i ett bråk. En grupp människor bråkar. Det höjer inte direkt några ögonbryn, vilket är hemskt att säga. Bråk är så vanligt nuförtiden. Det verkar nästan som om det hör till. Överallt ser jag hur människor står i någon sorts chock och bara tittar. Större delen av dem tänker säkerligen nåt i stil med "ska inte nån göra något?". Det kokar inombords. Varför är vi så rädda för att hjälpa våra egna?

En del av de inblandade börjar dra sig ur när de märker att bråket når en ny brutalare nivå. Nu är det två större killar som slår en mindre kille. Jag känner igen mig i båda rollerna. Känner igen mig i killen som känner sig hjälplös och liten, samtidigt som jag känner igen mig i de stora killarna som är så "starka" och "maffiga" så länge de är två.

"Det räcker nu" får jag ur mig mitt i tumultet. De tittar på mig med förakt och en viss förundran. "Säger du det" kommer från den största av de två. Han släpper taget om kragen på den mindre killen och går mot mig. Jag känner hur pulsen stiger och hur hjärtat verkar försöka slå sig upp genom halsen. Men vad kunde jag göra? Det var försent. Mina tankar ersätts av ett slag i ansiktet. Jag faller till marken med full kraft. Jag blev yr, och kände hur blodet började rinna från pannan. Jag försökte resa mig upp, bara för att bli tryckt mot väggen av den största av killarna. Han slog igen, igen och igen. Han slog mig till den grad att jag inte ens orkade känna smärtan längre. Allting hade en röd nyans, och jag var osäker på om jag ens såg nåt på ena ögat.

Blodet rann ur mungipan och det gjorde ont att andas. Jag samlade den kraft jag hade kvar... "TITTA PÅ MIG". Mitt plötsliga känsloutbrott fick min bödel, hans lakej och de chockade åskådarna att rygga tillbaka. "Nu ser du vad jag ser i dig! Du är ett levande bevis på att något är fel med den här världen!" Han släppte taget om rocken, och jag lutade mig instinktivt mot väggen för att inte ramla. "Äh, han är inte värd det, vi sticker" var det sista jag hörde innan de två testosterontankarna försvann.

Jag återfick min balans, och borstade av mig det värsta av gruset från kläderna. Runt omkring började folk att småprata sinsemellan. Men ingens uppmärksamhet var riktad mot mig, för jag var inte ett offer i det här spelet. jag var delaktig.

Jag kollade över läget, allas tomma blickar, fyllda med en sorts inövad medkänsla och empati. Jag spottade ut blodet som fanns i munnen. För att sedan fortsätta bortåt på vägen. Haltandet såg jag som en påminnelse om att jag fortfarande kände någonting. Även i mörkret finns det ljusglimptar. Även om de är av värsta sort.

Jag ignorerar blickarna jag får från människorna som jag passerar. Jag vet varför de kollar...