An empty victory...

Jag sitter vid en uteservering och dricker lite kaffe under en lugn eftermiddag. Njuter av det faktum att jag verkar vara mittpunkten i denna redan øverdrivet pretentiøsa och stela vardag. Lite dubbelmoral. De flesta vill vara i centrum men skriker likt førbannat som prinsessorna i drakslotten och skingrar sig som myror nær exempelvis en kamera dyker upp.

Jag tittar længs gatan. Det ær en ganska klassisk vy i en storstad. En bit bort sitter en hemløs man vid trottoaren och håller matt upp en keps och bara hoppas och væntar på att kepsen kommer bli tyngre av væxelpengar, så att ytterligare en dag kan gå obemærkt førbi.

Vid grannbyggnaden står en ældre dam och førsøker att sortera upp frukt och grønsaker i lådorna utanfør affæren. Hon stannar ofta upp, lægger hænderna på ryggen och tittar besværat uppåt. Hon har ryggproblem. Vilket inte ær konstigt efter att ha spenderat år efter år med att gøra samma rutinmæssiga arbete.

Vid den nærmsta korsningen så hørs ett skrik och man kan se en man falla till marken. Han andas kraftigt och griper sig øver brøstet. Hjærtattack! En av mænniskorna som chockartat står brevid fumlar fram sin telefon och lyckas efter många om och stressade men att førklara vad som har hænt och var.

Jag bestæmmer mig før att det ær dags att gå. Nær jag læmnar serveringen blir jag lætt tacklad av en ung kille vars hæng på byxorna drar med sig gruset på vægen. Han mumlar ett tvetydligt ursækta och fortsætter. Jag suckar djupt. Inte før att det egentligen gør nån skillnad. Men det kænns alltid bættre. Jag hinner ta ett halvt steg innan jag mærker att plånboken saknas. Reflexerna tænder till och jag vænder mig om med en sorts slowmotion kænsla som ær en direkt rip-off från the Matrix. Jag møter blicken från ungen jag støtte ihop med, æven han vænde sig om mitt i ett steg. Under den sekunden våra blickar møttes førstod båda att den andra fattade vad som hænt och vad som skulle hænda. Han hade min plånbok, och jag skulle snart få tillbaka den.

Han satte av mot folkmassorna længs gatan. Jag stormade efter! Mitt under paniken och brist på tankeverksamhet så vænder han sig om medan han springer før att se var jag ær. Detta slutar med att han springer rætt på den hemløsa mannen, vars keps med pengar i sin tur flyger åt alla håll. Ett høgt "nej!" brister ut från mannen nær jag instinktivt hoppar øver honom nær han kryper på marken och samlar ihop sina mynt.

Tjuven som håller min plånbok fången springer øver gatan och rycker till nær en arg chauffør i en nærliggande bil skriker halsen av sig. hans ord ær som luft nær jag springer efter en halv sekund efter. "Jag bryr mig inte om dig, jag vill bara åt min plånbok" ær en återkommande tanke. Killen vælter en av fruktlådorna før att vinna några extrameter. Jag unnar honom inte det nøjet, och sparkar bort det nykomna hindret i farten.

Ambulansarbetarna har nu kommit fram till mannen med hjærtattacken. Bara synen av hur de tar hand om honom lugnar den stressade folksamling som bildats. Sakta men sækert skingrar de sig før att åter igen ta hand om sina egna egenheter. Jag stormar førbi dem med en sorts sniken glimt i øgonen. Jag ær mitt villebråd i hælarna, och han liksom jag inser att det ær øver. Jag spænner benen och slungar ivæg mig sjælv før att få ett slut på denna bisarra katt och råtta lek. Jag får tag i hans jacka och rycker till så att han tappar sin balans. Jag stæller honom mot væggen och med mer eller mindre eldeffekter skriker ut att jag vill ha tillbaka det som ær mitt.
Han ger mig plånboken utan tjafs. Før ett øgonblick leker jag med tanken på att "visa" vad som hænder nær man gør som han gjort. Men jag hejdar mig och slænger honom åt sidan likt en handske. Han reser sig snabbt och førsvinner bortåt i cementdjungeln.

Jag tittar på plånboken med ett leende. Det dær var en bisarr hændelse. Æntligen var det øver. Jag vænder mig om før att gå tillbaka, och då ser jag det. Ambulansen ær på væg mot sjukhuset. Damen vid affæren sitter besværat på marken och førsøker stæda upp oordningen. Den hemløsa mannen mumlar før sig sjælv nær han vænder upp och ner på skræp och allt før att hitta ett par av mynten han tappade.

Jag tittar på plånboken igen. Så mycket långrandiga och onødiga problem kom till nær jag førsøkte løsa mitt egna lilla tillfælliga problem. Var det vært det? Så mycket før så lite...

Nu nær allt var øver så kænde jag ingen stolthet, ingen form av seger. Bara en lugn och harmonisk acceptans, på att jag åter igen fallit offer før mina egna pløtsliga tankar och kænslor. Jag undrade ifall det hade blivit bættre ifall jag inte sprungit efter killen. Men som det såg ut nu, så kommer jag aldrig att få veta...

Vad ær ett problem? Och hur kan man løsa dem utan att orsaka mer problem?