United by the craving for Knowledge.

Jag sætter mig en liten stund. På en klippsats som ær mer eller mindre formad som en sorts tron. Ett naturligt fæste om man nu så vill.

Jag låter vinden dansa lætt genom håret då jag i førundran och bævan tittar ner før sluttningen på alla de mænniskor som rør sig dær nere. Nær man ser allt från ett høgre perspektiv så verkar allt næstan gå som på ræls. Likt myror så rør sig alla øverallt på en gång. Men de kommer ændå dit de ska!

Men om man i stællet skulle vara en av dem som gick runt dær nere så hade man genast størt sig på olika saker. Såsom trængsel, køer, folk som stannar upp helt omotiverat och så vidare.
Vad kan det betyda? Kan det vara dærfør vi ser så lite av Gud. Før att från hans håll ser allting organiserat och okomplicerat ut?

Jag reser mig upp och kollar øver den ojæmna bergstoppen. Vænder mig om och ser Micke. Likt mig kollade han øver læget och den mer eller mindre organiserade myrkolonin långt nedanfør.
Sværden drogs i samklang ur sina skidor..

Med full kraft huggs klippan i spillror, før att sedan omarbetas och omformas. Minuter blir till timmar, timmar blir till dagar. Dagar blir till veckor.. Men till slut ær det klart! Ur den hærdade stenen hade vi karvat ut ett næst intill perfekt bord! Ett bord med 13 identiska stolar. 13 ær før många ett oturstal. Dærav ær det inte mer æn logiskt att "The Reasonable Table" skall fyllas av just så många som det krævs før att skaka om mænniskorna och deras fåfænga sætt att klænga sig fast vid løjliga påståenden och vanor.

Vi sætter oss vid varsin stol och kollar ut øver molnen som nu ær i samma højd. De tomma stolarna står tålmodigt på sina platser i væntan. I væntan på att æven de skall fylla en roll nær tiden ær inne.

Till er som kænner att vardagen som den ær inte ræcker, till er som anser att det faktiskt kan ske en førændring, och framførallt till er som anser att værlden inte skall læmnas i hænderna på hjærndøda vanor och rutiner sæger jag en enda sak:

Come... we are here, and we are waiting!