Du ær kær! Varje tanke ægnas åt den dær speciella personen. Och det kænns som om allt du gør ær før dennes skull. Æven om det ær nåt så simpelt som att handla eller stæda. Varje vaket øgonblick så kretsar tankarna kring personen. Før att sedan visa sig igen under drømmarna.
Kænner ni igen er?... Tænkte væl det.
Då kænner ni sækert igen scenariot då ni berættar hur ni kænner! Hur ni gør all in med hjærtat som insats, med kort på hand som ni sjælva anser vara oslagbara! Vissa vinner! Vissa får det som de vill ha, och lever sen i en sorts "ideal værld". Men! De som inte vinner næmns oftast inte. Dærav ær det få som vet hur det kænns att inte bara kænna sig ratad av någon annan men æven sig sjælv.
Jag har sett det hær lite før ofta den sista tiden. Framførallt i en viss person i Stockholm. Jag næmner inga namn, då jag inte har den rætten. Jag ær som sagt bara en ylande røst i vildmarken. Men eftersom "du" antagligen vet vem du ær så ær det ett problem mindre.
Många har en tendens att se det hær med att bli "nobbad" som en sorts "jaha, nu då?" kænsla. Men det ær så mycket, mycket mer! Jag har sett kanske tusen olika sætt hur folk reagerar på det, och jag har nog upplevt min beskærda del av det med.
Många tenderar att hæva ur sig mænsklighetens mest vælkænda kliché vid såna tillfællen. "Varfør jag?!" eller "vad gør jag før fel?!". Det ær i och før sig inte konstigt att man stæller sig sjælv den frågan. Man kan kænna att man nått botten. Vissa intalar sig till och med att de nått den! Men till vilken nytta? Om man læst sin historia och religion så har man hørt talas om "Lethe", glømskans flod från den grekiska mytologin. Alla som dog drack en klunk ur den før att glømma sina liv innan de fortsatte in i dødsriket. Vad ær det egentligen som finns att hæmta på botten då?
Precis... Ingenting!
Før ett tag sen så skrev jag ett inlægg dær jag beskrev att vårt inre mørker ær nåt som man borde ta mer del av. Eftersom det ær mørkt, så vet man vart man har det. I stællet før att irra bort sig i svartsjukans och førtvivlans dimma, så ska man i stællet ge efter før mørkret. Då vet man i alla fall vart man har sig sjælv, och har då ett stabilt fæste att jobba vidare ifrån.
Jag avlsutade det inlægget med min egen summering av æmnet:
Whenever sorrow, despair or jealousy beckons, let the Darkness flow through you.
Den som nu tror att jag menar att mørker och hat ær samma sak kan gå och dricka mjølk eller nåt! Mørker ær enligt mig ett stablit sinnestillstånd, som med lite arbete kan bli den ultimata mentala tillflyktsorten. Medan hat ær hat, och inte så mycket mer.
Ha ljuspunkter i era liv! Men kom ihåg att æven ljuset faller i skuggan ibland. Mørkret ær vad det ær hela tiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Livet har visserligen sina motgångar.Man måste lära sig att bekämpa dessa.Det kan tyvärr vara nyttigt att uppleva denna sak som du beskriver..även hur ont det gör.
För det gör hysteriskt ont i hjärtat!
Vissa säger att Love is pain..Och det är tammefan sant!
Alla tårar någon fäller varje dag..Alla skrik någon skriker varje dag..Alla tankar alla skänker en person varje dag!
Jaja nog med mitt pladder...
Bra inlägg Bodin!!
Kram!!
Det du inte tar upp är tillfället då man vet att det är kört, och kör all in för att med ett sista ryck kanske kunna rädda sig själv.
Jag har utvecklats mycket genom åren. Hade det varit förut, säg under nian till kanske tvåan på gymnasiet, hade det varit annorlunda. Då hade de där "misslyckade" tankarna kommit.
Förra veckan fick jag reda på precis hur det låg till. Det hade dragit ner mig långt, långt förut, men nu accepterade jag det och bestämde mig för att göra det jag aldrig verkligen gjort förut. Idag är det inget som cirkulerar i huvudet.
Jag tror inte att någon är så stark att han/hon kan gå vidare utan att känna någon ledsamhet. Det som skiljer oss åt är hur länge det hänger kvar och vad man väljer att göra åt saken. I know that you know.
Jag har aldrig sagt att man inte kommer undan utan ledsamhet. Jag sæger bara att det inte finns nått att vinna på att væltra sig i det.
Vi æro alla fångar under våra egna kænslor. Det ær som jag sagt innan. Man kan inte styra øver sina kænslor, men man kan styra øver hur man reagerar øver dem.
Att du inte har något som cirkulerar i huvet nu ser jag som en stor seger!
Welcome back! =)
Vafan, kom inte kommentaren upp? Men... ja ja. Life goes on.
Det som rör sig i skallen nu är sånt som ska vara där: oförståelse för människor som parkerar sig där det är högst olämpligt, ohyfsade ungar osv.
Det går bra nu.
Läste förresten något intressant igår. "Du är bara olycklig därför att du tror att du måste vara det." Man deppar alltså för att man tror att borde göra det och/eller att det finns en fördel med det.
Högst intressant, tycker jag, eftersom det verkligen är något folk slår ifrån sig om man konfronterar dem med det.
Jag lär mig hela tiden nya saker om mig själv, av mig själv. Min förståelse för andra ökar, och därmed förståelsen för mig själv.
Någon sa "du kan inte älska någon innan du älskar dig själv". Jag vill ändra lite. Jag vill säga "du kan inte förstå någon innan du förstår dig själv".
Well spoken..
håller med till 100%
så fort man har någon så glömmer man ju bort hur jäkla jobbigt det är att inte ha någon. känslan av otillräcklighet och ensamhet.
Detta är ju också en anledning till att många väljer att stanna hos en parter de egentligen inte trivs med.
kärlek suger egentligen.
fast det kan vara vackert.
nej, jag vet inte !
mycket bra inlägg som vanligt !
Ha det !
Skicka en kommentar