A crying voice in the wilderness.

Det har nu gått en vecka.. En hel vecka sen mitt senaste inlägg. Inte för att det i sig är någon stor nyhet. Jag har inte ens i närheten så många läsare som Livets Ord har medlemmar.

Det jag dock hänger upp mig på är att jag inte haft någonting att skriva om! I vanliga fall skriver jag som sagt om sånt jag inte förstår, eller sånt som jag förstår och bara vill ha sagt för sakens skull. Med andra ord så brukar jag alltid ha något att "påpeka". Men det har varit tomt den senaste veckan. Kan det bero på att jag har haft fullt upp med all väntan? Min väntan på svärdet Frostmourne höll mig igång under de sista dagarna i Stavanger. Men nu är jag här, och svärdet hänger stillsamt på väggen i hopp om att en dag få skrämma bort en inbrottstjuv. Likt tjuven jag "jagade" bort med golfklubban i min farbrors hus i Norge.. Men som ni säkert själva förstår, så kommer det aldrig att bli inbrott här! Ordning i kaos kallas det. Tro fan att det inte händer här när det finns en massa svärd att skrämma bort dem med! Men men, kom ni, jag väntar...

Det jag efter mycket funderande kom fram till är det här med den onda cirkeln med att bli nöjd. Jag har under en längre tid gnällt över det faktum att jag måste/ känt mig manad till att "klaga" och/eller analysera allting jag kommer över. Men under den sista veckan har jag inte känt nåt alls! DET stör mig, och voilá, här sitter jag nu... Nu är det istället bristen på dumhet som stör mig.

Jag stänger av datorn och går ut! Jag springer in i skogen, och försvinner upp på kullarna bakom det täta skogspartiet. Himlen är stjärnklar och luften är kall. Grenarna river upp tröjan för var steg jag tar. När jag närmar mig den frostbeklädda höjden sliter jag av den trasan som en gång var en T-shirt. Ställer mig lite trotsigt på en stor sten och ser där från höjdens topp utöver hela Skene och dess belysning. Jag andas in den kalla luften och börjar skrika för full hals! Fåglarna lättar från de närliggande granarna och försvinner bort mot månen. Ekot följer kort efter i pulser genom luften.

Det där kändes bra! Började dock bli kyligt, men det är inte konstigt när man står i minusgrader utan tröja och musklerna gör sitt för att inte stelna på plats. Jag börjar lugnt och metodiskt att röra mig nedåt i skogen igen. Efter en stund kommer jag till stigarna, där jag givetvis möter två äldre damer.

Tystnaden är ett faktum. Det enda som hörs är vinden som rycker i deras kläder och mitt hår. De tittar på mig med en sorts bekymrad medkänsla som de ändå inte förstår varför de känner. Samtidigt som de bara känner begäret att fråga vad jag håller på med och om jag har druckit eller ätit nåt olämpligt. Men ingen säger nåt.. De fortsätter att titta frågande. Inte skräckslaget, utan mer med en obesvarad och påfrestande nyfikenhet.

Jag möter blicken från den längsta av dem och bryter tystnaden: "Vad?.." De skrattar till lite och vänder sedan på klacken och går iväg. Jag står kvar en stund och ser hur de försvinner längs stigarna på fälten i utkanten av skogen.

Deras blick sa allt, det finns fortfarande så mycket som vi inte förstår grunden bakom. Jag log av tanken: "My work is far from done". Jag vek av in i mörkret och fortsatte hemåt igen...