Vision of Reason.

Efter att ha jobbat næstan en hel dag så ær var det æntligen dags før middagen. Det mer eller mindre rutinmæssiga arbetet tog på mig idag. Om det berodde på att jag var hemma igår på grund av gud vet vad har jag ingen aning om.

Fick værdlens huvudværk under middagen. Såpass illa att jag kænde mig gråtfærdig. Vad nu då?! En av kollegorna tittar frågande och smått panikartat åt mitt håll. "Vad ær det?" får jag ur mig innan jag kænner det. Længs med kinden, från øgat, rann det blod.

Det vægrade hejda sig! Jag blev irriterad och samtidigt lite uppjagad eftersom det fortsatte att rinna! Vad var felet?! Jag børjade hosta. Mer och mer, tills den dær vælkænda "blodsmaken" døk upp långt ner i halsen.. Men den hær gången var det inte bara smak. Det børjade bløda ur munnen med! Jag satte mig på golvet och høll hårt før tinningen! Den dundrande huvudværken gjorde att jag inte kunde fokusera på någonting, och jag blev yr bortom allt vett nær jag førsøkte resa mig upp.

Mina kollegor pratade med mig, men jag hørde bara ljud. Kunde inte urskilja någonting.. Jag lade mig på rygg i matsalen och børjade att se flæckar framfør øgonen. Tiden verkade upphøra. Allt ljud førsvann, det var bara tyst.. En sorts harmoni mitt i kaoset..

Det sista jag minns var hur dørren fløg upp och en ambulansførare kom insprigandes med en brandgul bår. Nån satte i dropp, och allt blev svart.

Jag ryckte till! ... Hær sitter jag nu. Datorns lætta hummande ær det enda som hørs på kontoret. Det regnar lætt ute. Nu i samma stund som jag skriver det hær førsøker jag sjælv komma på vad fan det dær var før typ av "drømsekvens". Tittar på mobilen som ligger brevid. 15:30 visar den. Jag var bara "borta" i 3-4 minuter..

Vilket sjukt scenario det dær var. Men det kændes så verkligt. Jag sitter nu hær på min matrast och førsøker att førstå "budskapet" med detta. De sægs ju att drømmar ær manifestationer av hjærnans dagliga intryck och undantrængda tankar. Men varfør just detta?!

Det enda jag ær sæker på ær att det inte ær så illa att behøva gå hær i ett par timmar till. I och med det hær så ær det bevisat, att det alltid kan bli værre.

Var den ni ær, nu nær ni kan!
Jag ær den jag ær, nur nær jag kan!