The true darkness inside..

Jag går längs en lång korridor. De sterila betongväggarna är lika intressanta som det monotona ljudet som studsar från dem när jag kliver vidare.. Ljudet får ett abrubt slut då glödlampan i taket går sönder och dess knastrande ljud stormar genom korridoren likt ett ursinnigt lejon.

Den långa smala korridoren ersätts av en svart vägg framför ögonen. En kall känsla kryper längs ryggraden.. Jag är inte ensam.. Jag vänder mig om och där ser jag det! I andra änden av korridoren så står det någon och tittar mot mig på samma sätt som jag tittar ditåt. Vem eller vad det än är som står där så verkar det vara manifesterat av mörkret.

Jag känner hur pulsen börjar stiga, och svetten börjar att rinna från pannan. Trots mörkret så ser jag att jag stirrar rakt i ögonen på den som nu fanns i korridoren, och våra blickar möttes.. Personen i fråga vänder sig rakt emot mig när jag gör detsamma. Jag förstår inte varför, men vi börjar att gå mot varandra..

Skräcken är ett faktum. Jag kan knappt förmå mig att ta nästa kliv. Det är blandade känslor. Osäkerhet blandas med en sorts oklanderlig undermedveten beslutsamhet. Vad det än är jag går mot så vill jag fly från det lika mycket som jag vill komma åt det..

Jag stannar upp. Det skiljer nu bara nån meter. Jag börjar att andas tungt och kraftigt, och känner hur jag blir matt då jag försöker att dölja den stress jag känner. Medan jag försöker att styra tornadon med känslor inombords så ser jag bara hur de svarta ögonen framför mig tittar på mig med förakt och ömkan.. Varför är det bara jag som är rädd? För är bägge inte begränsade av mörkret? Befinner vi oss inte på samma plats med lika villkor? Vad är det "han" har som jag inte har, eftersom han bara står där medan jag brottas med alla känslor som stormar genom ådrorna..

Jag vet inte varför, men jag tar beslutet.. Jag sträcker handen mot honom. Jag kan i mörkret urskilja att han gör detsamma. Men med samma förakt i blicken.. Våra fingrar möts.. Det är en kall nästan metallisk känsla.. Jag fryser till, och för en sekund så känns det som om jag skulle drunkna i den vredesfyllda blick som verkar genomborra själen..

"Vem?..." Är det enda jag får ur mig, den kalla känslan från hans fingrar börjar att avta, men den metalliska känslan är kvar. En lampa tänds, och korridoren fylls åter igen med ljus. Det bränner till i ögonen då mörkret plötsligt försvinner.. Jag stirrar framför mig i förundran.. Föraktet är som bortblåst. Nu ser jag samma osäkerhet som jag kände själv, blandat med en uppenbar lättnad. Jag lät handen falla till sidan igen, och tittade bara på personen en stund.

Utan ett ord så vände jag mig om och fortsatte bortåt i korridoren igen.. Ekot från stegen spelade åter igen sin enkelspåriga och förutsägbara serenad..När jag kom till slutet av korridoren så öppnade jag dörren och möttes av solljuset utanför.. Ljuset och värmen omfamnade mig på ett sätt som fick alla problem att verka orelevanta. Jag vände mig om en sista gång innan jag gick ut, och mötte åter igen min egen blick i spegeln längst bort i korridoren..