I am not prepared.

"Du träffar någon snart ska du se :)"

Den meningen har jag hört en hel del det sista. Som tur är så har den inte varit riktad mot mig, utan snarare mot personer som jag känner. Jag kommer ihåg när en "viss" person ur min pluton skaffade sin tjej. Hur han verkligen ringde och mailade runt om det. Inte för att han var glad i sig, utan mer för att hävda sig.

Jag var mest glad för hans skull.. Tror jag i alla fall. Hela grejen kändes så inövad och dåligt genomförd. Efter att mailandet avtog så har de inte hörts ett enda ljud om han, henne eller deras "idylliska" liv tillsammans. Det fick mig att tänka till.. Hur blir man egentligen lycklig? I alla fall vad det gäller relationer? En annan plutonmedlem är också i nån liknande sits. Glädjen visas lika tydligt som saknaden. En annan har kärleken, men saknar sitt barndomshem, sina vänner, och sin familj; Tryggheten om inte annat kan jag tro. En del relationer jag sett det sista verkar lovande, men passerar en övertrafikerad korsning ganska fort, och tappar där bort varandra, eller inser att de skilda vägarna korsningen erbjöd var bättre.

Känns verkligen som det var igår jag försökte att satsa på det.. Kärlek. Jag insåg efter mitt sista fall att jag inte är redo för nåt sånt engagemang än. Och detta var för flera år sen.. Vad säger jag nu? I princip detsamma. Jag anser mig inte vara redo nu heller, och därför tänker jag inte utsätta någon för en chansning. Jag skulle i alla fall inte vilja att nån såg mig som en "chansning". Gud nåde den som hade försökt sig på det..

Nej, jag fortsätter med mitt lugna promenerande genom historien ett tag till. Det sägs att allt faller på plats den dagen det är menat. Låt då mig bli ett av de levande bevisen på det. Tills den dagen kommer, så är och förblir jag, trots vad folk kan tycka och tänka, The King of Reason.

Det ni ;)