Meet Sparky!

Efter alldeles før många skrevsparkar - teoretiskt såvæl som ordagrant - så insåg jag att jag var tvungen att sætta mig ner och tænka øver en sak! En viss aspekt i mænsklig vardag som jag gång på gång sæger att jag inte ska falla pladask på ansiktet igen før.. Men precis som nær Jehovas Vittnen knackar på før sjuhundraelfte gången och man tænker "næsta gång øppnar jag inte"; Så står man dær likt førbannat gången dærpå med det tvetydliga leendet på læpparna och "vad var det jag skulle gøra nu igen" tanken i huvudet..

Det jag lagt ner mer tankeverksamhet på æn vanligt nu ær just detta med att få intryck.. Framførallt ett såkallat "førsta" intryck. Jag springer rætt in i en vægg genom att sæga att det ær dumt och att man inte borde gøra det - førsta intryck alltså.. Det med væggen kanske lockar vissa - Men vi har den inøvade kænslan att det man ser, det stæmmer.. Jag vet inte vilket som ær mest påfrestande; Det faktum att man næstan alltid har fel, eller det faktum att man snart kommer på sig sjælv med att ha gjort samma tabbe igen..

Med risk før att trampa rætt in på den glamorøst maffiga EGO scenen, så vill jag ændå sæga att jag anser mig sjælv vara ganska bra på att læsa mænniskor. Man kan tro att det kommer naturligt, men jag tror nog mer att det beror på att jag med en touch av paranoja bara sitter och skakar med ett pokerface utan dess like tills nån brist dyker upp då jag kan utbrista ett stolt och prompt "AHAA!". Væntar man sig allt av en person, så blir den enda øveraskningen att personen i fråga kanske inte alls bekæmpar brott nattetid.. Besviken? Ja kanske. Men i alla fall inte hæpen och chockad.

Men ibland så trampar man i klaveret och tror på det førsta intrycket. Bara før att efter ett par minuters stelt konverserande få benen undansparkade. Før att sen i ett desperat førsøk att rædda sin stolthet resa sig upp; Vilket ær omøjligt då marken just dær och då ær tæckt av en vecka utgången filmjølk. Och dær kryper/ramlar man runt halvt om halvt på knæ och førsøker se lite nonchalant ut. Det ær frustrerande och irriterande! Jag hatar att gøra felbedømningar.. Det kliar och brænner i hela kroppen.. Næstan som att førsøka æta kinamat med ætpinnar nær du har stekspadar som hænder..

Ett exempel. Man træffar en tjej - Ja, en tjej i det hær fallet, då klædvalet i fråga skulle dømt ut en kille direkt - med fræknar, sommarklænning (blå, blommig), brunett, flætor. Nej det ær inte min "typ" men det ær ett återkommande tema i sagor.. Undrar varfør... Hursomhelst! Man træffar den hær "idylliska" tjejen och tror sig redan veta allt om henne genom att bara titta på henne. Man førestæller sig direkt hennes storebror som ær øverbeskyddande, hennes sommarstælle, hennes rum, hennes utbildning (varfør inte?) etc.

Nær man træffats spontant på stan - fri mark - ett par gången så samlar man modet och ska træffas hemma hos henne. Det ær då man får træffa Sparky som hon gång på gång næmnt, som hon brukar ha så kul med nær det ær ensamt. Man førestæller sig nån påfrestande valp som får en att tænka "Varfør Sparky".. Men dær ligger man sen i filmjølken på golvet igen då Sparky visar sig vara hennes nèonupplysta motorsåg som hon brukar såga ner brevlådor med nattetid.. Nær man sen kravlar runt i filen kan man i alla fall trøsta sig med tanken att just denna tjejen hade en dold och mystiks identitet på kvællarna..