Att vara ensam.. Det är enligt en del, ganska jobbigt. Vad innebär det egentligen att vara ensam? Är det bristen på människor, speciella personer, eller känslan av att ha gemenskap eller närhet som definerar termen 'ensam'?
Det är ganska lulligt egentligen.. Jag kan inte svara på det. Det enda jag vet är att 'jag', kan vara bland hundratals människor på en och samma gång, men ändå känna mig ensam. Jag kan - som jag tidigare nämnt - komma på mig själv med att se mig själv som en sorts logisk mittpunkt. Likt en tänd lampa på natten som har malar flygande runt sig. Men det är en lika bra förklaring som det är vilseledande.. För även om man kan känna så, så har jag ingen aning ifall någon av de andra hundra människorna runt kanske tänker likadant som jag. Tänk om alla på platsen var likadana, utan att veta om det..
Religioner strävar ofta efter att ha alla sina medlemmar under samma flagg. Att alla eftersträvar samma ideal och livssyn, när de 'förbättrar världen'.. Men hade jag varit exempelvis präst, och stått där framför en församling som bara nickade och log när jag sa det som de förväntades höra, så hade jag om något känt mig ensam.. För 'jag' har svårt för människor som faktiskt vill att andra ska döma dem. Att vara och bete sig som man förväntas av andra är inte att vara stark. Det är att vara en grå fläck i den tomma massan.. Att vara vek rent av. Man kommer inte långt om man insisterar på att ha andras medgivande i alla lägen. Men det är min åsikt. Alla gillar den kanske inte, men det är själva poängen. Den kanske inte uppskattas av alla, just för att den är 'min' och antagligen många andras där ute.
Jag vet vilka som är mina vänner! Jag vet vilka som är mina allra närmaste, de jag kan lita på. De jag älskar. Men den jag inte känner, och aldrig kommer kunna lite helt på, är och förblir mig själv. För vad det gäller en själv och de tankar man själv har om sig själv och omgivningen; så är man alltid osäker, alltid fundersam och alltid ensam. En sorts bra ensamhet i det fallet kanske..
Era närmaste är spegeln ni behöver för att se den ni själva verkligen är!
God natt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det man också får tänka på är att balansgången är oerhört fin mellan att vara precis så som det förväntas av en, och att inte vara alls.
Att bara flyta med utan att bry sig om några förväntningar likt en skugga är inte att sticka ut från den grå massan, snarare sällar man sig till skaran genom detta.
Att, liksom du skriver, göra och säga just det som förväntas av en är jobbigare för en själv än det vore att vara den som förväntar sig, givetvis, men detta ger oss fler massor.
I och med att vi med detta har två läger av "gråa massor" - de som inte bryr sig och de som gör allt för att leva upp till förväntningarna - måste man ställa sig frågan om dessa massor är likställda.
Vad är det att stå emellan dessa massor? När allt fler väljer att ta klivet ur massan för att istället stå upp för sin sak, skapar det ytterligare en massa.
Men, för att definiera en massa, behövs en motpol, liksom gäller för undantaget som bekräftar regeln. Är det värt att ändra sitt ställningstagande endast för att inte tillhöra den där massan?
Om man nu inte 'vill' ändra sitt ställningstagande så har man redan gjort sitt val, eller hur?
Jag säger inte att man ska hata blått så fort det är inne, eller att man ska älska rött när det är ute. Jag säger egentligen inte så mycket mer än vad 'jag' som den person jag är, står för, och känner. Men du har rätt, alla hamnar indirekt i nån av massorna.
Men, jag strävar åtminstone efter att vara en del av en massa som är allt annat än 'grå'.
Sätt färg på tillvaron med ideal och ambition, så har man ett bra första penseldrag med valfri färg!
Skicka en kommentar