Inatt stælls klockan om till vintertid. Med andra ord så får man sova lite længre. Men eftersom jag konstant søker nya førdelar med allt så passade jag på att stælla tillbaka klockan redan nu.
Av två egentliga skæl. Før det førsta så "får" jag en timma mer ikvæll, och før det andra, så slipper jag glømma det i morgon och dærav komma før sent.
Med lite eftertanke så kom jag på att jag inte har nåt speciellt att gøra med denna nyfunna tid. Jag satte mig med mitt mineralvatten. Fokuserade alla sinnen innåt. Førsøkte væcka den konstant undermedvetna vrede jag brukar anvænda før att kunna skriva "bra".
Jag fick hjælp. Stormen hær vrænger snart huset ut och in! Allt skakar till och från nær en knytnæve av målmedveten luft slår in i væggarna. Detta gør så att husets larm slår en frivolt och tjuter till titt som tætt. Det ær irriterande till tusen. Perfekt! Kombinerade irritationen med larmet... Irritationen blev till ilska, ilska blev till førakt. "Sluta tjuta før helvete! Om jag ændå visste vart man stængde av det, jag har glømt var den dosan finns!"
Då slog det mig!
Jag hatar, innerligen hatar nær man glømmer bort något! Det behøver inte vara några stora saker heller. Minsta småsak får oftast samma irriterande reaktion... En klassiker ær nær man ær ute och går. Nær man væl ær en bit på vægen så kommer man på att man glømt plånboken. Under en och samma sekund har man hunnit stanna, rotat igenom alla fickor och væskor och avslutat med att slæppa løs sin frustration med ett par væl valda ord.
Ænnu værre ær nær man går bakom någon som råkar ut før detta. Att folk stannar utan førvarning ær irriterande om något. Men nær någon gør det medvetet med den dær chockreflexen med svordomar och rotande i fickor så blir man stressad eftersom man får før sig att man sækert glømt något sjælv. Stressen kombinerat med vetskapen att idioten framfør startade hela spektaklet resulterar snart i en djup suck och stormande eldar i øgonen.
Vad ær det nu som orsakar all stress nær man glømt av nåt?... Precis... Stress!
Om inte så många hade stressat på morgonen før att hinna i tid till nåt som de oavsett vilket hinner fram till, så hade inte så många saker glømts bort. Før att inte tala om att trafikolyckorna hade minskat radikalt. Alkolås ær det nya sækra kortet før att førebygga olyckor... Ingen som tænkt på stresslås?
Tænk scenariot (drastiskt øverdrivet exempel): Du sætter dig i bilen på morgonen i samma hastiga tempo som du hæver ur dig: "Fan jag ær sen! Kaffet ær varmt! Aj! Fan, fan FAN!" etc.
Du stormar ivæg i runt 60-70 km i timman på villaområdets 30 vægar. Svær høgt før dig sjælv nær du tror att du skymtar en polisbil. Ser i samma sekund att det bara ær den gamla grannen som varit ute. Svær av lættnad før att det inte var nån polis, samtidigt som du svær øver att gubben skræmde dig! Du har nu kørt ca 100 meter och du ær redan stressad bortom alla hælsosamma grænser. Du drabbas av pløtslig klarhet! Plånboken ligger på køksbordet... FAN!
All stress resulterrar i en blackout... Du glømmer helt pløtsligt av hur man hanterar bilen... Panikartat spænner du armarna raklånga mot ratten, samtidigt spænner du varenda muskel i kroppen som om du førsøkte trycka dig sjælv genom sætet. Førstår inte vitsen i och før sig... Baksætet om något ær otrevligt vid olycka. Den skenande bilen stormar fram øver vægen, trottoarer och rabatter medans du, dess "førare" skriker før kung och fosterland i en ton som hade gjort Pavarotti grøn av avund.
Naturen hjælper på sitt egna trevliga sætt till med att stoppa lidandet. Næmligen med en vældigt vælplacerad ek! Som ser till att slutet på en mæktig opera aria ersætts med ljudet av ihoptryckt metall och en dum tystnad. Alla stannar upp och håller hænderna før munnen i chock. En tjej på 5 år står i tyst førundran nær en navkapsel rullar førbi før att vælta och vobbla lætt vid hennes føtter innan æven den blir tyst och stilla.
Borta vid eken børjar mænniskor samlas. Det som en gång var en bil (troligen Volvo V40 eftersom det hær ær ett familjedrama) hade nu reducerats till en høg med metall och diverse komponenter. Røk stiger långsamt från den pulvriserade motorn. Olja læcker ut och ger sprider sig øver græset och de gula høstløven. Du som sitter i bilen. Du bryr dig inte så mycket om nånting længre. Finns ingen anledning. Før du har inte øverlevt den nærgångna eken. Om du ændå varit logisk nog att fatta att du kunde gått upp tidigare...
I slutændan, var plånboken så jævla viktig?...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Är inte de små grejerna mer störande än de större? Har jag glömt något litet men viktigt blir jag riktigt irriterad, medan jag om jag glömt något större helt enkelt bara blir less.
Glömmer man något man vet att man har sagt att man ska göra är det också jobbigt, speciellt när man blir påmind om hur bra man har klarat av att inte göra det.
Att glömma är mänskligt, att bli irriterad är mänskligt, att ta efter andra människor beteenden och känslor är mänskligt och att stressa är tydligen också mänskligt.
SV: hah, det var lite det som var meningen ! stylingtjejerna är duktiga dem !
jaså har du hållt på med dressyr ? intressant, varför slutade du med det då ?
jo fast lite likt är det faktiskt, jag dansar ju också och jag antar att dressyr är som att dansa med en partner, vilket jag gjort väldigt mycket.
bara att jag kanske har lite lättare att komunicera med min.
bra inlägg btw !
ha det bra !
Skicka en kommentar