My personal quest...

Jag drog ett djupt andetag. Inte av lättnad eller börda. Bara för att... Sen gick jag in i skogens lena mörker såsom jag gjort många gånger innan, och kommer göra fler gånger...

Dagens promenad var lite ovanlig. Tänkte ovanligt mycket idag. På hur livet är väldigt oförutsägbart men ändå så rutinmässigt. Medan jag strök fram genom skogen på den brandgula lövmarken så tittade jag på högerarmen. Även om den svarta rockarmen var i vägen så såg jag tatueringen på armen så tydligt.

The coin is still turning...

Att skaffa den hör onekligen till ett av de bästa valen jag nånsin gjort. Varje dag förundras jag över hur mycket den stämmer, och framförallt hur nöjd jag blev med den.
Men den får mig också att tänka och ibland grubbla. För inte alltför längesedan så fick jag som sagt reda på att en i min gymnasieklass hade dött. Det kom plötsligt. När man fick reda på orsaken så var det blandade känslor och funderingar.
Framförallt så fick det mig att tänka! Med tanke på att jag har en tendens att grubbla mycket över lite. Min tid är begränsad (även om jag förnekar det till 1000) och jag har den tiden till att lyckas med det som jag anser vara viktigt att åstaskomma.

Jag är trött på såna som säger vad som är "rätt", och vad som "ska" göras! Sluta upp med det innan jag knyter repstege av er!

Jag avgör själv vad som är rätt och viktigt! Jag är inte en av de som lever i nån bisarr OC värld där alla ska ha miljonbelopp på kontona och villor med pool (vid havet dessutom...)
Nu tänker säkert en del: "Men miljoner på kontot är ju inte fel". Nej det håller jag med om! Det hade kunnat vara ganska behagligt. Men det är enligt mig inget man måste ha för att leva rätt!

Jag har ganska "rimliga" mål... I och för sig är det en fråga om perspektiv men det lägger vi åt sidan för tillfället. Det är vissa platser jag vill besöka, lite saker jag vill se. Inget alltför ambitiöst egentligen...

Promenaden gick snabbt eftersom jag var helt förlorad i mina egna tankar. Jag var nu en bra bit från skogen och fälten. Jag var nu vid torget... Gick längs med "huvudgatan" bort mot Willys och passade på att titta på bilar och människor som var i närheten. Då slog det mig. Alla verkar alltid ha bråttom. Framförallt i städer. Stockholm är ett praktexempel på detta. Där människor springer i rulltrapporna för att hinna med en vagn som inte kommit in än.
Alla verkar alltid vara på väg nånstans, och med lite tid över dessutom. Är det så? Eller uppfattar de mig som likadan? Det är nog säkert värre. Eftersom jag alltid går så jäkla fort (eftersom jag inte tål att gå bakom de som tar ett steg i kvartalet), med en uppsyn som kan döda och en jacka som älskar att visa upp sig när det blåser.

Jag vill utan att överdriva säga att jag själv är en av de få som jag "sett" använda bänkar och sånt som står lite överallt. Många äldre gör det och en del unga också. Men de väntar ofta på nåt såsom buss eller kompis. Varför känns det som om det bara är jag som sitter för sittandets skull?

Eller har jag fel? Jag hoppas jag har fel...

Färden fortsatte. Bilarna kom med allt jämnare intervaller... Folk började åka hemåt efter sina jobb, för att inte tala om körskolebilarna som kör ett extra varv under lektionens sista minuter.
Jag gick över vägen och vinkade tacksamt när bilarna stannade. Gick där med min påse och funderade vidare. Tittade över vägen mot Parkskolans fotbollsplan. Där man alltid har sett hur ungarna skriker halsen ur sig för att nån fuskade, eller spelade små kaxiga bara för att det inte gjorde ont när de ramlade och skrapade upp sina knän. Jag log lite. Vilka "problem" man kunde ha då...

Gick över nästa övergånsställe och förundrades lite över hur många bilar som stannat för mig idag. Sparkade lätt på löven som låg längs vägarna. Andades in den friska "lant" luften som blåste förbi när fälten och alla öppna ytor började närma sig igen.
Solen gick sakta men säkert ner bakom träden uppe på berget där jag en gång ritade bilden på Ellis, Mimmis ponny. Stannade upp innan skogsbrynet och tittade ner över fälten mot Skene. En lugn harmoni föll över platsen likt en slöja som faller till marken. Tittade bakom stenmuren och log när jag såg att äpplena som var till älgarna var borta. Tog en extra sekund för att tänka på mitt nya "mål"... Jag vill lära mig att skriva med "den där" känslan... Och inte bara med rätt ord. Hoppas jag lyckas snart. Då har jag i alla fall lyckats med ett av mina mål!

Jag drog ett djupt andetag. Inte av lättnad eller börda. Bara för att... Sen gick jag in i skogens lena mörker såsom jag gjort många gånger innan, och kommer göra fler gånger...