A different story from a different perspective.

Det hær inlægget kommer att bli lite annorlunda. Jag tænker før dagen skippa allt vad kritik heter och berætta en historia. Denna historia handlar om en apelsin!

Det ær ingen magisk apelsin. Den kan inte heller prata, dansa, cykla, debattera eller laga en god golonka (polsk køttrætt). Den har inte ens ett namn. Det ær bara en apelsin! Som ær medveten om sig sjælv...

Solen går upp bortom horisonten. Morgonbrisen drar førbi och træden hælsar med att låta dess løv røra sig i harmoni med den førbipasserande gæsten. Ett par djur stryker førbi. De har fullt upp med att få sitt morgongræs. Medan deras øverdrivet aktiva och nyfikna ungar ær en konstant påfrestning før sina bekymrade førældrar. Gång på gång får de gå och hæmta sina ungar som har velat ivæg under sitt oskyldiga lekande och granskande av omgivningen.

Redan på vægen tillbaka till græsplætten så har ungarna redan børjat planera næsta undanflykt. Alla utom en... En av dem kunde inte slita blicken från det nærliggande trædet. Nånting på en av grenarna var betydligt mer intressant... Nånting runt och markerande orange. Som om solen sjælv satt i trædet... Ungen kunde inte gøra annat æn att titta i førundran och spænning.

Apelsinen log før sig sjælv på ett sætt som enbart apelsiner kan... Den var van vid uppmærksamheten. Både från djur, mænniskor och de andra apelsinerna. Den hade redan væxt førbi många av sina ældre brøder och systrar. Apelsinen var nøjd med læget. Inte nog med att den var populær. Den hade æven turen att finnas på en av de bættre grenarna trædet hade att erbjuda. Livet før apelsinen var næst intill perfekt. Dærav arrogansen. Den blåste inte glatt i vinden som de andra nær vinden dundrade førbi. Den var lite egen. Den perfekta tillvaron hade gjort apelsinen arrogant och høgfærdig på sitt egna lilla sætt.

Sen frøstadiet hade historier cirkulerat om dagen då "skørden" ægde rum. Vissa såg detta som en førbannelse medan andra vælkomnade den med stor entusiasm. Apelsinen i fråga brydde sig inte om sånt tjafs. På sin tron bland grenarna skulle den bevittna evigheten... Med eller utan sina jæmlikar.

Under den sena eftermiddagen så hørdes ett onaturligt ljud bakom kullarna. En dundrande bæst kom vrækandes på den smala væg som fanns en bit från trædet. Den var stel och orørlig men rørde sig snabbare æn något apelsinen tidigare sett! Småfåglarna som jagade de nyframkomna kvællsmyggen skingrade sig och førsvann uppåt bortom træden...
Vidundret stannade en liten bit från trædet. Dess sidor øppnades, och två mænniskor klættrade ur. Apelsinen hade sett dessa varelser fler gången æn den kunde minnas. Den hade dock inga høga førvæntningar om tvåfotingarna. Men den blev øveraskad øver all nyfikenhet som byggdes upp efter att dessa två lyckats slita sig ur ett sådant bastant djur. Det var næstan som om djuret tjænade mænniskan. Æven nu nær de gick mot trædet så stog detta under kvar vid vægen med sina runda mørka ben. Utan den minsta rørelse...

Apelsinen tittade høgfærdigt ner mot besøkarna. Den visste att den hade fått deras uppmmærksamhet. Før den kunde se sig sjælv i de svarta speglar som tæckte deras øgon... De viskade sinsemellan och efter en bestæmd nickning så børjade den ena av dem att klættra upp i trædet! Apelsinen greps av en pløtslig kænsla av oførstånd nær mænniskan greppade tag i den! Det snæppte till och apelsinen drabbades av panik. Men på nåt undermedvetet sætt så visste den redan vad som hade hænt. Grenen var bruten. Apelsinen hade berøvats sin tron...

Vrede och førakt stormade genom det brandgula skalet nær mænniskan tittade på den. Som om den førsøkte skada dess kidnappare med ren viljekraft. Det var lønløst... Tvåfotingen stog bara dær i en sekund som verkade vara før evigt. Nånting blænkte i kvællssolen... Det var silvrigt, spetsigt... Det såg onaturligt ut. Måste vara skapat av en mænniskas hand... Det kom nærmare. Det skar igenom skalet! Apelsinens chock læmnade den oførmøgen att ens tænka øver læget. Det enda den kunde gøra var att ligga stillsamt kvar i mænniskans klor och se sitt eget brandgula skal slitas av som en orkan sliter grenar av træd... Skalet var nu borta. Apelsinen kænde sig tom. Dess yttre som under så lång tid førundrat och påverkat alla som fæst blicken på det låg nu styckat som ett kadaver på marken... Apelsinen såg hur den rørde sig mot vita huggtænder som utan tvivel skulle kunna slita dess skøra kvarlevor i stycken... Den log før sig sjælv och tænkte på alla stunder i trædet. Med de andra apelsinerna, fåglarna, djuren, solen. Allt den skådat från sin ståtliga tron passerade revy en sista gång. Det blev svart... Alla kænslor: smærta, rædsla, osækerhet, ilska, vrede, hat... Var nu borta...

...

Ljuset kom tillbaka. Træden rørde sig harmoniskt efter vinden... Allt såg ut som det alltid gjort... fast dær på marken låg det. Det en gång eleganta skalet som skyddat apelsinen och førgyllt sin omgivning, låg nu dær i en sorts harmoni i det høga græset... Apelsinen som nu såg sig sjælv från en annan vinkel insåg att den ej længre var nåt av denna værld... Den var inte længre en apelsin... Den var bara.. Den tittade en sista gång på trædet, och på de andra apelsinerna som hængde dær i førundran... Den ansløt sig till fåglarna, steg upp i luften och førsvann bortom træden...

Just nu sitter sækert en del och tænker på vad det hær landet har gjort eftersom jag skrivit en mindre berættelse om en apelsin... Det ær såpass enkelt att jag behøvde nåt att skriva om. Något att omvandla från tankar till ord... Ikvæll var det torka på den fronten. Men jag fick lite hjælp!

Tack Bella(Axèll)! Tack før att du gav mig en så simpel men ændå briljant idè!

Det ni just har læst ær en kombination av hennes fantasi och min tolkning av den...
Avgør sjælva om det var vært tiden att læsa igenom... Det var vært tiden att skriva i alla fall!