Kände bara för att skriva ner min nära döden upplevelse som jag gick i genom för en stund sedan.
Jag behövde tydligen inte göra nåt mer idag, så jag fortsatte ner för att se om man kunde få tag i nån film eller liknande. Plus att jag fick min dagliga dos av att gå ^^
När jag väl gick hemåt så blev det intressant... Jag kände inte för att ta den vanliga vägen hem via 156:an. Jag tänkte att jag kunde ta skogsvägen hem nu när vädret tillåter det.
När man väl spatserade på stigarna över fälten så hamnade man i sin egna lilla värld. MP3:n bidrog med sitt, så att man föll ännu djupare i fantasiavgrunden.
Då, när man är som mest sårbar och mentalt begränsad, så händer det...
Jag tittade upp snabbt och där var det! En sisådär 50 meter framför så försvann något bakom träden vid stigen som går in i skogen. "Stridsreflexerna" som verkat döda sen lumpen vaknade till liv från ingenstans. Musiken i öronen försvann då sinnena gick upp till max! Det enda som hördes nu var: Vinden i träden, mina egna fotsteg, "fotstegen" i skogen, syrsorna, sossarnas protester på stora torget i Borås etc.
Jag fortsatte sakta men säkert framåt med så lätta steg jag kunde. Med andra ord: det lät nog som en grupp galna ryssar på krigsstigen. Oavsett vilket så fortsatte jag "sakta" men säkert efter ljudet som försvann in i skogen... När jag kom runt trädpartiet så kunde jag skymta en gammal träningsjacka, slitna och matta jeans och en... skottkärra?!
De redan maxade sinnena gick upp ännu ett snäpp. Andrenalinet stormade genom musklerna såsom folk stormar in i affärer på REA dagarna. Ögonen var mer fokuserade än någonsin, reflexerna maxade till 1000. Med denna nyfunna kraft fortsatte jag mer målmedveten än någonsin in i skogen. Alla andra ljud var nu som bortblåsta. Det enda som hördes nu var skottkärrans(?) gnisslande ljud, och såklart borås sossarna, men det var nog mer undermedvetet tyvärr...
The moment of truth! Jag stog nu cirka 5-10 meter bakom det som förbryllat mig de sista 2 minuterna. Personen verkade känna av att nån var i närheten, och vände sig om. Det var vår överdrivet trevliga och aktiva pensionär till granne som hade bestämt sig för att tömma en kärra äpplen ute i skogen. "Jag tänkte mata älgarna" var det första som bröt tystnaden.
Det var en underlig känsla. En välkryddad gryta där lättnad och sjuk pinsamhet blandades runt till en bisarr sörja, vars smak antagligen varit lika stel som tystnaden i skogen.
Energin som jag byggt upp fanns kvar... Det var på tiden att den fick göra sitt. Den kanaliserade enegrin som fanns i händerna började flytta sig uppåt. Genom armarna, genom axlarna, nacken, halsen för att till sist stanna i munnen. Jag gapade! All energi och kraft jag byggt upp för att överleva och hantera en konflikt användes i slutändan till att säga: "Har du sett nån älg då?"
Efter ett sisådär 3 minuter långt samtal om älgar, rådjur, lodjur och vargar så fortsatte jag hemåt, medan han gick hemåt med sin kärra. Platsen blev tom igen. Vinden blåste i grenarna, skogen blev som den en gång var... Men i luften spökar spillrorna av min självkänsla och mina förväntningar...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag följde inlägget med spänning, fram tills du berättade om skottkärran. Efter det så garvade jag mig igenom resten, men det roligaste var nog när tystnaden bröts av "jag tänkte mata älgarna." Där började jag garva ordentligt :P
Haha ja det var lite kul... Kan ju inte påstå att jag skrattade då, men när jag kom hem insåg jag hur löjligt det var...
Den senaste tiden har du skrivit med riktigt bra inlevelse. Du fångar mig i det här inlägget och Highway to hell. Både meningsbyggnaden och dispositionen gör att det är spännande och just när klimax ska nås kommer det ultimata antiklimax.
Jag ser det hela framför mig och vet själv hur jag reagerar när jag går i skogen och det är mörkt om jag hör ljud eller ser konstiga saker. Adrenalinet skjuter fort som fasen i höjden. Man taggar upp och är redo att döda känns det som. Sen kommer antiklimax. Pricken över i.
Jisses du måste skriva en bok,levde mig verkligen in i det!
Så tillochmed när man fick vet vad det var så var det lite läskigt...du skriver bra du toker!
(madelenenilsson.blogg.se)
Question everything är ingen PR-ploj, det är bara något jag själv lever efter. Jag är kritisk till allt, på gott och ont. Alla avsikter ifrågasätter jag, på gott och ont.
Citatet i senaste inlägget är ett av mina favoritcitat.
du är ju riktigt duktig på att skriva, det måste jag verkligen säga !
du skriver både roligt och rätt på något vis. gillar din bloggg stenhårt !
Skicka en kommentar