A moment of peace...

Idag var en bra dag. Vädermässigt i alla fall... Många skakar på huvudet när jag säger att jag föredrar regn. Men jag har alltid haft sjukt lätt för att slappna av när det regnar. Ju mer desto bättre.

I förmiddags gick jag ner mot Berghem som jag egentligen skulle gjort igår. När jag gick hemifrån var himlen i en mörkgrå nyans. Promenaden genom skogen var mer stillsam än vanligt. De brandgula löven låg för mina fötter och de tomma grenarna sträckte sig högt för att markera dess frihet från bördan. Det duggade lätt, och min vinterrock dansade för vinden i rytmiska impulser. Gräset blev blötare och blötare för varje steg. Det synts på skorna framförallt. Vattnet ringlade sig likt en bergsfjord ner över skinnet på skorna.

Efter ett par minuter så var man nere på torget. Det hade nu börjat regna lite mer. Överallt kunde man se folk som skynnade sig till bilar, klagade på vädret, eller Sverige i allmänhet, glada hundar vars ägare inte delade deras entusiasm. Själv log jag bara. Deras misär blev min glädje.

Jag gick in på Videomix eller "Hemmakväll" som det prompt heter nu, för att köpa en flaska mineralvatten att ha med mig under de kilometer som var kvar. Väl där inne så spatserade jag liksom alla andra gånger bort till filmhyllan. Mestadels för att kyldisken står där men även för att jag vill kolla utbudet. På väg till kassan bröts mönstret totalt. En bit från kassan satt en gammal dam på en pall. En äldre herre stog nervöst brevid och en av de som jobbar där stod mitt emot och tittade ängsligt på paret. Samtidigt som jag gick mot kassan där "hon" stog så försökte jag komma på varför paret var i den sits de var. Hade de gjort nåt? Eller råkat ut för nåt? Vad hade hänt eftersom hon satt på en pall och han som arbetade där stog med armarna i kors framför och såg ut som om han var skyldig till folkmord?

Mina personliga funderingar fick ett abrupt slut när han som arbetade hastigt gick iväg. För att komma tillbaka med en flaska Ramlösa. Hon fick vattnet och jag hörde orden: "Kolsyra är bra om man håller på att svimma."

Då slog det mig. Hans skyldiga uppsyn var inte ångest, skuld eller tvivel. Det var en sorts oro. Plötsligt var det uppenabart. Mannen gick fram och tillbaka på ett sätt som skulle göra löjliga spår i golvet om det varit tecknat, hon satt på sin pall och drack Ramlösa och han som hämtade vattnet stog tyst brevid med en uppenbar lättnad. Jag kunde bara le. Frasen "en god gärning" hör kanske i modern tid hemma i böcker och filmer. Men det sker fortfarande. Det är huvudsaken. Jag fastnade i mina egna tankar och funderingar. Det jag just sett var ett praktexempel på det jag vill se mer av. The swords of Reason som sagt.

Dock försvann min inre frid hastigt när jag kom till kassan. "Hon" stog ju där. jag tänker inte nämna några namn eller vara fördomsfull. Men de som vet vem hon är vet att hon ser bra ut. Det värsta är att hon verkligen, verkligen vet om det, och beter sig där efter som hon gör.
Det finns ingen ursäkt för det.

Lämnade fram pengarna innan hon räknat ut vad det skulle bli. Jag skyndade mig för att inte tvinga henne till att hålla upp "Jag är trevlig för att jag får betalt" fasaden. Detta är igen fördom! Jag har träffat henne privat. Ingen större skillnad.

När jag lämnade affären så regnade det på riktigt. Det var ett hårt och kyligt regn. Vilket fick en jäkla effekt när vinden drog förbi som om den ägde stället. Rocken började åter igen dansa runt och försökte nog se minst lika maffig ut som den osynliga orkanen som drog förbi.
Jag tog på mig huvan och och fortsatte. Jag hade en bra bit kvar...

När jag väl gick förbi Haby skola (ett par kilometer utanför "samhället" för den som inte vet) så började regnet och vinden verkligen att göra sig påminda. Det kom plötsligt, den kraftiga vinden fick mig att stanna upp ett halvt steg. rocken var i komplett extas och lyckades vela upp i ansiktet på mig när den ville visa vad den gick för. Regnet piskade mot ansiktet och försökte frenetiskt att komma åt de torra delar av ansiktet som huvan försökte skydda.
Det är ingen ovanlighet att det alltid är motvind när man är ute i regn. Regnet kommer inte uppifrån som det borde. Det kommer rakt framifrån.

Jag orkade inte streta emot. Rebellen till jacka och det horisontella regnet var lite för mycket på en gång. Jag lät huvan göra som den ville. Blåsa av. Jag tog ett par sekunder och reflekterade över läget. Jag kollade ner. Skjortan var blöt, regnet piskade mot ansiktet så att det började svida på pannan. Den kalla vinden verkade torka bort vattnet i samma sekund, för att sedan sköljas bort av det nya regnet som stog på tur. Det var en ond cirkel för många andra. Jag stog och log. Vinden och regnet överöstade allt annat. Hade världens undergång sett ut så där... Så finns det inget att vara rädd för.

Det börjar regna så smått ute igen nu...