Pizza och religiös propaganda.

Under eftermiddagen så vände en relativt vanlig dag. En helt "vanlig" söndag fick en plötslig oväntad vändning. Efter att ha bevittnat vilken effekt bingo kan ha, för att inte tala om vetskapen om vad ens gamla läkare uppenbarligen gör på dagarna, så var det dags för mig att gå ner till Berghem för att hämta lite saker. Bristen på bil(däck) gav mig för en gångs skull inget annat val än att gå...

När jag väl kommit iväg så kände jag inte för att hämta grejerna som planerat. Blev sjukt hungrig i stället. Vilket jag alltid lyckas bli mitt emellan punkt A och B.
Eftersom jag mentalt var inställd på att gå, så tänkte jag att jag lika gärna kunde äta nånstans i Skene. Så det bar av till en av pizzeriorna... Tänk att det valet kunde gå så snett...

I samma sekund som jag kom in så såg jag en grupp på 4 vid ett av borden längst in. Jag tänkte inte mer på det utan gick och beställde. Men i bakhuvudet så skrek alla sinnen jag har att nåt var fel. Dock lyssnar jag sällan på intution när jag ska äta...
När jag väl fått maten så satt jag och läste i tidningen samtidigt som man åt. Men kvinnan vid det där bordet pratade på ett sätt som gjorde att jag ville kasta akvariet vid fönstret på henne. Det är skillnad på att skryta och skryta. Det hon gjorde var värre... Nånting inom mig vaknade till liv när hon pladdrade på om gud vet vad... Nånting mörkt och undanträngt. Som om jag började minnas något jag glömt av...

Ju mer hon pratade desto mindre ville jag äta det som var på tallriken. Låter löjligt, men den konstiga "irritationen" man kände, förvrängdes till en sorts omotiverad rädsla. En rädsla för att bli upptäckt.

Kort efter denna plötsliga självinsikt så märkte jag att det var tyst bakom mig. Stolar började röra på sig. De, vilka det nu var skulle gå.
Jag tog ytterligare en tugga och begravde min blick i tidningsartikeln. En hand läggs ner på bordet brevid mitt glas. Ett alldeles för muntert "hej" följde kort efter.

Jag vände mig mot detta "hej" ganska fort, även om det kändes som en evighet. När jag väl såg vem handen hörde till så kom "den" känslan. Enda sättet att förklara känslan är när man slår i armbågen mot en kant. I samma ögonblick inser man vad som har hänt, nån tiondels sekund senare önskar man att man inte träffat just den nerven. I nästa sekund vet man att man har det och smärtan är ett faktum. Under en bråkdelssekund hoppas man frenetiskt på att smärtan är och förblir minimal... Det är den aldrig. Änkestöten är ett faktum, och smärtan blandat med domnaden strömmar genom axeln, armen, handen och fingrarna i en sekund som känns som en evighet.

Den känslan är jämförbar med den jag kände nu vid bordet. Framför mig stod en gammal barndomskompis mamma. En speciell dam... Tillhörande en speciell "grupp"... Jehovas Vittnen. Hon är vittnenas Vittne. Man har inte stött på Jehovas ondska förens man träffat henne.
Plötsligt förstod jag varför jag kände mig illa till mods när hon pratade vid bordet. Jag tittade ner på den halvätna pizzan. Som jag lovar kände sig sjukt nöjd med sig själv eftersom jag, dess bane hamnat i denna situation. "Hej" fick jag ur mig mitt i tumultet.

Jag satt vid min väggplats i ungefär en kvart och nickade inställsamt till hennes historier om familjen genom åren. Hennes alltför uppenbara skryt om saker som är helt tagna ur luften. Samtidigt som jag försökte visa livstecken när hon pratade så försökte jag komma på en flyktplan.

Hennes prat kombinerat med pizzans "hånflin" gjorde inte arbetet lättare.
Jag fick syn på kniven brevid pizzan. Minnen från idrottshallen med Löjtnant Klar strömmade fram. Framförallt en övning där man två och två skulle slåss om en plast kniv, den som fick den skulle "använda" den, medan den andra skulle försvara sig mot den. Minnet av hur jag fick öva mot Sofia Lörnell spelades upp framför ögonen som en sliten VHS kopia... Övningen slutade med att jag fick näsblod... Vilka tider... Så jag insåg att jag hade två val: antingen kunde jag använda kniven och leva ut minnet och vinna den här gången! Jag har sagt det förr, och jag säger det igen, Lörnell är livsfarlig haha! ... Eller så kunde jag gnaga av en arm... Vem vill stå och prata med nån som börjar bita på sin arm?

Som en skänk från ovan (ironiskt nog) så hade de just då brottom iväg. Där satt jag kvar, med bägge armarna i behåll. Drog en lättnadens suck och gjorde slut på den kaxiga pizzan. Jag betalade, tackade för mig och gick...

När jag i den behagliga höstvinden gick hemåt igen så kunde jag inte släppa tanken att det här var ett test. Eller i alla fall början på nåt. Oavsett vad så välkomnar jag det. För idag har jag lärt mig en viktig läxa. Har du onda aningar: befinn dig nära utgångar. Eller spela död... Lite dramatiskt kanske, men funkar det på björnar så varför inte nu med?