Orsak och Verkan!

Det här inlägget rör något som jag personligen har svårt att hantera på ett "vettigt" sätt, så därför använder jag mina lite annorlunda bilder för försöka ge en blick av mina tankar angående "detta." Se det som allvar eller skämt, det rör inte mig, jag vet iaf hur Jag uppfattar allt det här...

Två människor, skilda åsikter!

Livet är en kamp, ett slagfält till och med. Det finns problem och hinder överallt, och i all uppståndelse så kan vi inte alltid se eller höra allt omkring oss. I många fall så väljer man till och med att inte "se" saker! Är det en form av feghet? Eller är det ett sätt att hantera problem? Livet är långt från en rättvis kamp! Kan "kampen" i livet vara rättvis eller lika för alla parter? Det är en fråga om perspektiv och borde inte ordas för mycket om eftersom alla har olika syn på saker! Så länge det finns minst två människor, så kommer det finnas skilda åsikter. Men det räcker att det finns en människa för att det ska finnas nån form av konflikter!

Övertag?!

Det finns dom som övervinner en del stora problem och inre konflikter! Till en såpass hög grad att det känns som om man har ett övertag! Många lär sig faktiskt att uppskatta mer om man lyckats genomleva några av "slagfältets prövningar". Vissa kan se det med en sorts personlig arrogans, att man till och med utgår från att allt ska gå som man vill! Medans andra får en helt ny livskänsla! Vilket är bäst tro? Att på nåt undermedvetet sätt "utgå" från att allt ska gå som planerat jämt, eller att undermedvetet vara rädd för att det som gått bra ska försvinna?

Ödets ironi... Eller?

Finns ödet? Vad exakt är ödet? och sits men inte minst, varför är ödet inte alltid rättvist? Ett koncept som är ganska vanligt i dag. Eller vanligt och vanligt, det kommer ofta på tal med de jag känner! Om man gör en massa saker, och allt går precis som man vill gång på gång på gång! Så vet man på nåt sjukt sätt att "det här kommer gå åt helvete nu". Det är det som många kallar för "kaosteorin" eller "Ordning i kaos". Det måste gå bra för någon så att det ska kunna gå dåligt för andra... Man kan ju skoja om det på vissa nivåer! Typ om klassens "Stud" om jag nu får använda det ordet, får toppbetyg på alla prov! Så är det givet att man skojar med denne om det helt plötsligt går åt helvete! Eller att det är kul när det går bra för nån som gång på gång råkar illa ut! Orsak och verkan... Men! Ahh det vackra väldigt formella ordet "Men". MEN varför är det så att vissa kämpar och kämpar genom svåra förhållanden, exempelvis barnen i det som den blomstrande västvärlden kallar "tredje världen" likt förbannat inte klarar sig bra?! Är det ödets ironi eller vad?! Det är enligt mig inte rättvist! Många verkar nästan låta det ske, eftersom att det "hör till vardagen." Vill man verkligen leva i en sån vardag?...

Ska inte orda mer än nödvändigt! Vill bara poentera att jag ofta nämnt filosofin om att livet är som att singla ett mynt, och att man inte vet vad som händer! En filosofi som jag tänker grundligt på i princip hela tiden! Var väl delvis därför jag lät tatuera in det på armen!

Vi kände varandra inte så värst bra, vi har inte hört av varandra på över två år! Men nu när man fick reda på att ditt mynt har tagit mark, så kan man bara reflektera över allt.

Livet är ett slagfält, varför måste nån dö för att vi ska förstå nåt så logiskt:

Livet är kort... Myntet kommer att landa...

Är det här ödets sätt att få andra att tänka till? Då kan man fråga sig, är någons liv priset som måste betalas för att man själv ska fatta att man lever?... Tål att tänkas på!

MY coin is STILL turning...