Det här är ett sånt där överambitiöst inlägg som i vanliga fall inte dyker upp alldeles för ofta. Men om ni är redo att dela lite udda tankar med mig så är det bara att fortsätta läsa! Annars kan ni kolla på nån annan websida som förmedlar nyheter och tankar om världen, typ http://www.aftonbladet.se Oavsett vilket ni väljer så... Mycket nöje!
Under den senaste tiden så har jag predikat väldigt mycket över det fina koncept som vi kallar "ödet". Jag tror på ödet till en viss del! Men det är av en enkel anledning! Jag gör allt jag kan för att trotsa det! Jag vill att ödet ska finnas så jag kan göra allt jag kan för att bryta den påtvingade roll som ödet gett mig i historien!
Det är nog lite dubbelmoral! Att vilja att allt ska vara förutbestämt, men samtidigt vill man komma undan det! Jag är och har alltid varit något av en rebell, eftersom jag har svårt att se saker som dom är och vill utveckla min syn på allt och alla hela tiden!
Men då kommer jag till den där slutsatsen som gör att jag blir ännu mer frustrerad (och framförallt hungrig), är det ödet som gjort mig till rebellen jag är idag? Och varför?!
Under den gångna natten så hade jag sjukt svårt att sova. Låg och stirrade upp i taket och fann ingen som helst ro alls! Låg i sängen och spelade på PS3:an till 3 typ. Till vilken nytta då? Att sitta och spela i en fantasivärld gör inte direkt min situation roligare! Får en bara att tänka ännu mer på det här med ödet och meningen med allt. Blir lätt så i ett mörkt rum där det enda ljuset kommer från Teven, man tänker för mycket, iaf jag!
Men men, oavsett om det är förutbestämt eller inte. Den dagen jag lyckas bryta mig loss från ödets livscykel! Så ska jag anmäla fanskapet och kräva tillbaka de snart 21 år som slösats bort i ödets sjuka schackparti!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Du ställer intressanta resonemang, men det jag kan ställa som motfråga till din slutkläm är: Den dag du bryter dig fri. Jag väljer att inte tro på ödet till den grad att jag inte tror att hela ens tillvaro redan är utstakad, däremot väntar samma öde för oss alla bara det att vägen dit ser lite olika ut.
Men om det nu är så att ödet har gjort dig till den du är för att du ska få en intressant resa, vill du då "bryta dig loss" från ödet?
Själva diskussionen är ganska hypotetisk, men det gör den än mer intressant.
Vem vet vad som händer om du nu skulle frigöra dig från ödet? Kanske är det så att den person som du känner dig som helt och hållet försvinner. Eftersom du definierar dig själv kan man med en "ödestro" vrida på sin egen definition och därmed upplevas annorlunda av andra, om man så att säga frigör sig från sitt öde, eller snarare vägen till sitt öde om man tror på det.
Räknade nästan med nåt sånr från dig! ;) men jag har lagt lite tankekraft på det också! Jag har också undrat vad som hade hänt med mig som person om det nu finns ett öde att bryta sig loss ifrån! Kanske blir någont helt annan eller nåt helt annat! Men ibland kan det gå till den grad då man är beredd att göra uppoffringar. och tänk dig! Att vara den första som verkligen bryter sig loss från "förutbestämd bana" om man nu vågar säga så!
Sen förstår jag det du säger också! Det med att det är svårt att tro på en bestämd väg i livet! Men eftersom allas liv slutar på samma sätt! Alla dör! Oavsett vad folk gör med sina liv, klättrar upp på maktstegen och styr nationer, reser jorden runt, flyger till månen till och med, etc, så kommer alla att dö oavsett prestationer.. Är inte det "ödets ironi" på ett sjukt sätt?
Föresten! Du är typ den enda som verkligen försöker förstå mitt sätt att skriva här, tror du det beror på att vi är födda på samma dag? :P
Haha ja du, det där med samma dag är nog inte helt otänkbart ändå. Det verkar dock aningen långsökt, men det tål att tänkas på.
Jag håller med dig om det sista där, att döden onekligen kan vara den ultimata ironin. Att efter stora bedrifter och kanske extrema prestationer, gå samma öde till mötes som uteliggaren, kan tyckas melankoliskt.
Däremot vill jag tro att den ultimat ultimata ironin är att allt tar slut efter döden. Det sägs att så länge man är ihågkommen så är man aldrig borta. Det betyder att när en oviktig person dör och det har gått två eller tre generationer så är man borta. Det gäller alltså att göra sig ihågkommen!
Sist, jag försöker inte förstå. Jag bara förstår ändå. We two bond.
Skicka en kommentar