Gryning.

Regnet slår mot fönstret när nattens mörker försvinner. Ljuset smyger sig över landet, och allting verkar få liv på nytt. En ny dag gryr, och hoppet om en bättre morgondag infinner sig..

Från det att ögonen öppnas så fylls man med förväntningar och krav på dagen som nu är här. Det är alltid nånting man säger att man ska ha hunnit se, höra eller göra under dagen. När timmarna sakta men säkert går framåt så blir man mer stressad över det man har kvar att göra än vad man blir glad över det man hunnit med.

Varför är det så tro? .. Är man så inställd på att man ska hinna med allt? Jämför vi oss automatiskt med andra och deras bedrifter och sätter därmed sig själv på botten på skalan? Vi är ju människor, så ja, troligen..

Man stör sig mer på att man inte hunnit med allt man skulle ha gjort, än vad man inser att det man faktiskt hann med har varit till hjälp för en själv och andra.. Vi inser sällan att det som är halvdant och knappt godkänt för oss själva kan vara guld värt för andra.

Det är nog ett av de mirakel som finns tror jag.. Man kan på egna ben och utan hjälp bygga ett imperium, bli rikats och mäktigast i världen; men ändå vara avundsjuk på den som har en sann vän.. Idag handlar allt om pengar.. Den som inte har det ser gärna ner på sig själv i skuggan av de som har.

Vi kan aldrig vara säkra på någonting.. Ett jobb är ett jobb och det kan försvinna lika fort som det kom. Man måste alltid vara beredd på en vändning, men inte enbart till det negativa.
Allt går att lösa, på ett eller annat sätt!

Det enda jag vet dock är, att trots att världen ändrar sig mer och mer för varje dag; så vet jag vilka som är viktiga för mig och jag vet att så länge jag fortfarande lever och bortom det så kommer det aldrig att ändra sig!

Jag läser i genom det jag precis skrivit.. Här och nu, just för stunden, så är jag nöjd med vad jag lyckats med hittills idag..