Jag går längs gatan, helt förlorad i mina egna tankar. Rocken fladdrar lätt i vinden, en tom Coca-Cola burk blåser förbi med sitt egna lilla irriterande klang. Min blick är fäst ett par meter framför mig, och flackar fram och tillbaka med jämna mellanrum. Jag är här och nu, jag behöver inte kolla långt fram för jag vet vart jag är på väg. I alla fall för stunden.
Jag ignorerar blickarna jag får från människorna som jag passerar. Jag vet varför de kollar. Jag har ofta fått höra att jag ser arg eller till och med mordlysten ut när jag är ute och går. Men that´s who I am som det heter.
Jag går runt krönet på det närliggande huset och vandrar rätt in i ett bråk. En grupp människor bråkar. Det höjer inte direkt några ögonbryn, vilket är hemskt att säga. Bråk är så vanligt nuförtiden. Det verkar nästan som om det hör till. Överallt ser jag hur människor står i någon sorts chock och bara tittar. Större delen av dem tänker säkerligen nåt i stil med "ska inte nån göra något?". Det kokar inombords. Varför är vi så rädda för att hjälpa våra egna?
En del av de inblandade börjar dra sig ur när de märker att bråket når en ny brutalare nivå. Nu är det två större killar som slår en mindre kille. Jag känner igen mig i båda rollerna. Känner igen mig i killen som känner sig hjälplös och liten, samtidigt som jag känner igen mig i de stora killarna som är så "starka" och "maffiga" så länge de är två.
"Det räcker nu" får jag ur mig mitt i tumultet. De tittar på mig med förakt och en viss förundran. "Säger du det" kommer från den största av de två. Han släpper taget om kragen på den mindre killen och går mot mig. Jag känner hur pulsen stiger och hur hjärtat verkar försöka slå sig upp genom halsen. Men vad kunde jag göra? Det var försent. Mina tankar ersätts av ett slag i ansiktet. Jag faller till marken med full kraft. Jag blev yr, och kände hur blodet började rinna från pannan. Jag försökte resa mig upp, bara för att bli tryckt mot väggen av den största av killarna. Han slog igen, igen och igen. Han slog mig till den grad att jag inte ens orkade känna smärtan längre. Allting hade en röd nyans, och jag var osäker på om jag ens såg nåt på ena ögat.
Blodet rann ur mungipan och det gjorde ont att andas. Jag samlade den kraft jag hade kvar... "TITTA PÅ MIG". Mitt plötsliga känsloutbrott fick min bödel, hans lakej och de chockade åskådarna att rygga tillbaka. "Nu ser du vad jag ser i dig! Du är ett levande bevis på att något är fel med den här världen!" Han släppte taget om rocken, och jag lutade mig instinktivt mot väggen för att inte ramla. "Äh, han är inte värd det, vi sticker" var det sista jag hörde innan de två testosterontankarna försvann.
Jag återfick min balans, och borstade av mig det värsta av gruset från kläderna. Runt omkring började folk att småprata sinsemellan. Men ingens uppmärksamhet var riktad mot mig, för jag var inte ett offer i det här spelet. jag var delaktig.
Jag kollade över läget, allas tomma blickar, fyllda med en sorts inövad medkänsla och empati. Jag spottade ut blodet som fanns i munnen. För att sedan fortsätta bortåt på vägen. Haltandet såg jag som en påminnelse om att jag fortfarande kände någonting. Även i mörkret finns det ljusglimptar. Även om de är av värsta sort.
Jag ignorerar blickarna jag får från människorna som jag passerar. Jag vet varför de kollar...
torsdag 29 januari 2009
onsdag 28 januari 2009
A crying voice in the wilderness.
Det har nu gått en vecka.. En hel vecka sen mitt senaste inlägg. Inte för att det i sig är någon stor nyhet. Jag har inte ens i närheten så många läsare som Livets Ord har medlemmar.
Det jag dock hänger upp mig på är att jag inte haft någonting att skriva om! I vanliga fall skriver jag som sagt om sånt jag inte förstår, eller sånt som jag förstår och bara vill ha sagt för sakens skull. Med andra ord så brukar jag alltid ha något att "påpeka". Men det har varit tomt den senaste veckan. Kan det bero på att jag har haft fullt upp med all väntan? Min väntan på svärdet Frostmourne höll mig igång under de sista dagarna i Stavanger. Men nu är jag här, och svärdet hänger stillsamt på väggen i hopp om att en dag få skrämma bort en inbrottstjuv. Likt tjuven jag "jagade" bort med golfklubban i min farbrors hus i Norge.. Men som ni säkert själva förstår, så kommer det aldrig att bli inbrott här! Ordning i kaos kallas det. Tro fan att det inte händer här när det finns en massa svärd att skrämma bort dem med! Men men, kom ni, jag väntar...
Det jag efter mycket funderande kom fram till är det här med den onda cirkeln med att bli nöjd. Jag har under en längre tid gnällt över det faktum att jag måste/ känt mig manad till att "klaga" och/eller analysera allting jag kommer över. Men under den sista veckan har jag inte känt nåt alls! DET stör mig, och voilá, här sitter jag nu... Nu är det istället bristen på dumhet som stör mig.
Jag stänger av datorn och går ut! Jag springer in i skogen, och försvinner upp på kullarna bakom det täta skogspartiet. Himlen är stjärnklar och luften är kall. Grenarna river upp tröjan för var steg jag tar. När jag närmar mig den frostbeklädda höjden sliter jag av den trasan som en gång var en T-shirt. Ställer mig lite trotsigt på en stor sten och ser där från höjdens topp utöver hela Skene och dess belysning. Jag andas in den kalla luften och börjar skrika för full hals! Fåglarna lättar från de närliggande granarna och försvinner bort mot månen. Ekot följer kort efter i pulser genom luften.
Det där kändes bra! Började dock bli kyligt, men det är inte konstigt när man står i minusgrader utan tröja och musklerna gör sitt för att inte stelna på plats. Jag börjar lugnt och metodiskt att röra mig nedåt i skogen igen. Efter en stund kommer jag till stigarna, där jag givetvis möter två äldre damer.
Tystnaden är ett faktum. Det enda som hörs är vinden som rycker i deras kläder och mitt hår. De tittar på mig med en sorts bekymrad medkänsla som de ändå inte förstår varför de känner. Samtidigt som de bara känner begäret att fråga vad jag håller på med och om jag har druckit eller ätit nåt olämpligt. Men ingen säger nåt.. De fortsätter att titta frågande. Inte skräckslaget, utan mer med en obesvarad och påfrestande nyfikenhet.
Jag möter blicken från den längsta av dem och bryter tystnaden: "Vad?.." De skrattar till lite och vänder sedan på klacken och går iväg. Jag står kvar en stund och ser hur de försvinner längs stigarna på fälten i utkanten av skogen.
Deras blick sa allt, det finns fortfarande så mycket som vi inte förstår grunden bakom. Jag log av tanken: "My work is far from done". Jag vek av in i mörkret och fortsatte hemåt igen...
Det jag dock hänger upp mig på är att jag inte haft någonting att skriva om! I vanliga fall skriver jag som sagt om sånt jag inte förstår, eller sånt som jag förstår och bara vill ha sagt för sakens skull. Med andra ord så brukar jag alltid ha något att "påpeka". Men det har varit tomt den senaste veckan. Kan det bero på att jag har haft fullt upp med all väntan? Min väntan på svärdet Frostmourne höll mig igång under de sista dagarna i Stavanger. Men nu är jag här, och svärdet hänger stillsamt på väggen i hopp om att en dag få skrämma bort en inbrottstjuv. Likt tjuven jag "jagade" bort med golfklubban i min farbrors hus i Norge.. Men som ni säkert själva förstår, så kommer det aldrig att bli inbrott här! Ordning i kaos kallas det. Tro fan att det inte händer här när det finns en massa svärd att skrämma bort dem med! Men men, kom ni, jag väntar...
Det jag efter mycket funderande kom fram till är det här med den onda cirkeln med att bli nöjd. Jag har under en längre tid gnällt över det faktum att jag måste/ känt mig manad till att "klaga" och/eller analysera allting jag kommer över. Men under den sista veckan har jag inte känt nåt alls! DET stör mig, och voilá, här sitter jag nu... Nu är det istället bristen på dumhet som stör mig.
Jag stänger av datorn och går ut! Jag springer in i skogen, och försvinner upp på kullarna bakom det täta skogspartiet. Himlen är stjärnklar och luften är kall. Grenarna river upp tröjan för var steg jag tar. När jag närmar mig den frostbeklädda höjden sliter jag av den trasan som en gång var en T-shirt. Ställer mig lite trotsigt på en stor sten och ser där från höjdens topp utöver hela Skene och dess belysning. Jag andas in den kalla luften och börjar skrika för full hals! Fåglarna lättar från de närliggande granarna och försvinner bort mot månen. Ekot följer kort efter i pulser genom luften.
Det där kändes bra! Började dock bli kyligt, men det är inte konstigt när man står i minusgrader utan tröja och musklerna gör sitt för att inte stelna på plats. Jag börjar lugnt och metodiskt att röra mig nedåt i skogen igen. Efter en stund kommer jag till stigarna, där jag givetvis möter två äldre damer.
Tystnaden är ett faktum. Det enda som hörs är vinden som rycker i deras kläder och mitt hår. De tittar på mig med en sorts bekymrad medkänsla som de ändå inte förstår varför de känner. Samtidigt som de bara känner begäret att fråga vad jag håller på med och om jag har druckit eller ätit nåt olämpligt. Men ingen säger nåt.. De fortsätter att titta frågande. Inte skräckslaget, utan mer med en obesvarad och påfrestande nyfikenhet.
Jag möter blicken från den längsta av dem och bryter tystnaden: "Vad?.." De skrattar till lite och vänder sedan på klacken och går iväg. Jag står kvar en stund och ser hur de försvinner längs stigarna på fälten i utkanten av skogen.
Deras blick sa allt, det finns fortfarande så mycket som vi inte förstår grunden bakom. Jag log av tanken: "My work is far from done". Jag vek av in i mörkret och fortsatte hemåt igen...
tisdag 20 januari 2009
Heart of Darkness.
Du ær kær! Varje tanke ægnas åt den dær speciella personen. Och det kænns som om allt du gør ær før dennes skull. Æven om det ær nåt så simpelt som att handla eller stæda. Varje vaket øgonblick så kretsar tankarna kring personen. Før att sedan visa sig igen under drømmarna.
Kænner ni igen er?... Tænkte væl det.
Då kænner ni sækert igen scenariot då ni berættar hur ni kænner! Hur ni gør all in med hjærtat som insats, med kort på hand som ni sjælva anser vara oslagbara! Vissa vinner! Vissa får det som de vill ha, och lever sen i en sorts "ideal værld". Men! De som inte vinner næmns oftast inte. Dærav ær det få som vet hur det kænns att inte bara kænna sig ratad av någon annan men æven sig sjælv.
Jag har sett det hær lite før ofta den sista tiden. Framførallt i en viss person i Stockholm. Jag næmner inga namn, då jag inte har den rætten. Jag ær som sagt bara en ylande røst i vildmarken. Men eftersom "du" antagligen vet vem du ær så ær det ett problem mindre.
Många har en tendens att se det hær med att bli "nobbad" som en sorts "jaha, nu då?" kænsla. Men det ær så mycket, mycket mer! Jag har sett kanske tusen olika sætt hur folk reagerar på det, och jag har nog upplevt min beskærda del av det med.
Många tenderar att hæva ur sig mænsklighetens mest vælkænda kliché vid såna tillfællen. "Varfør jag?!" eller "vad gør jag før fel?!". Det ær i och før sig inte konstigt att man stæller sig sjælv den frågan. Man kan kænna att man nått botten. Vissa intalar sig till och med att de nått den! Men till vilken nytta? Om man læst sin historia och religion så har man hørt talas om "Lethe", glømskans flod från den grekiska mytologin. Alla som dog drack en klunk ur den før att glømma sina liv innan de fortsatte in i dødsriket. Vad ær det egentligen som finns att hæmta på botten då?
Precis... Ingenting!
Før ett tag sen så skrev jag ett inlægg dær jag beskrev att vårt inre mørker ær nåt som man borde ta mer del av. Eftersom det ær mørkt, så vet man vart man har det. I stællet før att irra bort sig i svartsjukans och førtvivlans dimma, så ska man i stællet ge efter før mørkret. Då vet man i alla fall vart man har sig sjælv, och har då ett stabilt fæste att jobba vidare ifrån.
Jag avlsutade det inlægget med min egen summering av æmnet:
Whenever sorrow, despair or jealousy beckons, let the Darkness flow through you.
Den som nu tror att jag menar att mørker och hat ær samma sak kan gå och dricka mjølk eller nåt! Mørker ær enligt mig ett stablit sinnestillstånd, som med lite arbete kan bli den ultimata mentala tillflyktsorten. Medan hat ær hat, och inte så mycket mer.
Ha ljuspunkter i era liv! Men kom ihåg att æven ljuset faller i skuggan ibland. Mørkret ær vad det ær hela tiden.
Kænner ni igen er?... Tænkte væl det.
Då kænner ni sækert igen scenariot då ni berættar hur ni kænner! Hur ni gør all in med hjærtat som insats, med kort på hand som ni sjælva anser vara oslagbara! Vissa vinner! Vissa får det som de vill ha, och lever sen i en sorts "ideal værld". Men! De som inte vinner næmns oftast inte. Dærav ær det få som vet hur det kænns att inte bara kænna sig ratad av någon annan men æven sig sjælv.
Jag har sett det hær lite før ofta den sista tiden. Framførallt i en viss person i Stockholm. Jag næmner inga namn, då jag inte har den rætten. Jag ær som sagt bara en ylande røst i vildmarken. Men eftersom "du" antagligen vet vem du ær så ær det ett problem mindre.
Många har en tendens att se det hær med att bli "nobbad" som en sorts "jaha, nu då?" kænsla. Men det ær så mycket, mycket mer! Jag har sett kanske tusen olika sætt hur folk reagerar på det, och jag har nog upplevt min beskærda del av det med.
Många tenderar att hæva ur sig mænsklighetens mest vælkænda kliché vid såna tillfællen. "Varfør jag?!" eller "vad gør jag før fel?!". Det ær i och før sig inte konstigt att man stæller sig sjælv den frågan. Man kan kænna att man nått botten. Vissa intalar sig till och med att de nått den! Men till vilken nytta? Om man læst sin historia och religion så har man hørt talas om "Lethe", glømskans flod från den grekiska mytologin. Alla som dog drack en klunk ur den før att glømma sina liv innan de fortsatte in i dødsriket. Vad ær det egentligen som finns att hæmta på botten då?
Precis... Ingenting!
Før ett tag sen så skrev jag ett inlægg dær jag beskrev att vårt inre mørker ær nåt som man borde ta mer del av. Eftersom det ær mørkt, så vet man vart man har det. I stællet før att irra bort sig i svartsjukans och førtvivlans dimma, så ska man i stællet ge efter før mørkret. Då vet man i alla fall vart man har sig sjælv, och har då ett stabilt fæste att jobba vidare ifrån.
Jag avlsutade det inlægget med min egen summering av æmnet:
Whenever sorrow, despair or jealousy beckons, let the Darkness flow through you.
Den som nu tror att jag menar att mørker och hat ær samma sak kan gå och dricka mjølk eller nåt! Mørker ær enligt mig ett stablit sinnestillstånd, som med lite arbete kan bli den ultimata mentala tillflyktsorten. Medan hat ær hat, och inte så mycket mer.
Ha ljuspunkter i era liv! Men kom ihåg att æven ljuset faller i skuggan ibland. Mørkret ær vad det ær hela tiden.
måndag 19 januari 2009
United by the craving for Knowledge.
Jag sætter mig en liten stund. På en klippsats som ær mer eller mindre formad som en sorts tron. Ett naturligt fæste om man nu så vill.
Jag låter vinden dansa lætt genom håret då jag i førundran och bævan tittar ner før sluttningen på alla de mænniskor som rør sig dær nere. Nær man ser allt från ett høgre perspektiv så verkar allt næstan gå som på ræls. Likt myror så rør sig alla øverallt på en gång. Men de kommer ændå dit de ska!
Men om man i stællet skulle vara en av dem som gick runt dær nere så hade man genast størt sig på olika saker. Såsom trængsel, køer, folk som stannar upp helt omotiverat och så vidare.
Vad kan det betyda? Kan det vara dærfør vi ser så lite av Gud. Før att från hans håll ser allting organiserat och okomplicerat ut?
Jag reser mig upp och kollar øver den ojæmna bergstoppen. Vænder mig om och ser Micke. Likt mig kollade han øver læget och den mer eller mindre organiserade myrkolonin långt nedanfør.
Sværden drogs i samklang ur sina skidor..
Med full kraft huggs klippan i spillror, før att sedan omarbetas och omformas. Minuter blir till timmar, timmar blir till dagar. Dagar blir till veckor.. Men till slut ær det klart! Ur den hærdade stenen hade vi karvat ut ett næst intill perfekt bord! Ett bord med 13 identiska stolar. 13 ær før många ett oturstal. Dærav ær det inte mer æn logiskt att "The Reasonable Table" skall fyllas av just så många som det krævs før att skaka om mænniskorna och deras fåfænga sætt att klænga sig fast vid løjliga påståenden och vanor.
Vi sætter oss vid varsin stol och kollar ut øver molnen som nu ær i samma højd. De tomma stolarna står tålmodigt på sina platser i væntan. I væntan på att æven de skall fylla en roll nær tiden ær inne.
Till er som kænner att vardagen som den ær inte ræcker, till er som anser att det faktiskt kan ske en førændring, och framførallt till er som anser att værlden inte skall læmnas i hænderna på hjærndøda vanor och rutiner sæger jag en enda sak:
Come... we are here, and we are waiting!
Jag låter vinden dansa lætt genom håret då jag i førundran och bævan tittar ner før sluttningen på alla de mænniskor som rør sig dær nere. Nær man ser allt från ett høgre perspektiv så verkar allt næstan gå som på ræls. Likt myror så rør sig alla øverallt på en gång. Men de kommer ændå dit de ska!
Men om man i stællet skulle vara en av dem som gick runt dær nere så hade man genast størt sig på olika saker. Såsom trængsel, køer, folk som stannar upp helt omotiverat och så vidare.
Vad kan det betyda? Kan det vara dærfør vi ser så lite av Gud. Før att från hans håll ser allting organiserat och okomplicerat ut?
Jag reser mig upp och kollar øver den ojæmna bergstoppen. Vænder mig om och ser Micke. Likt mig kollade han øver læget och den mer eller mindre organiserade myrkolonin långt nedanfør.
Sværden drogs i samklang ur sina skidor..
Med full kraft huggs klippan i spillror, før att sedan omarbetas och omformas. Minuter blir till timmar, timmar blir till dagar. Dagar blir till veckor.. Men till slut ær det klart! Ur den hærdade stenen hade vi karvat ut ett næst intill perfekt bord! Ett bord med 13 identiska stolar. 13 ær før många ett oturstal. Dærav ær det inte mer æn logiskt att "The Reasonable Table" skall fyllas av just så många som det krævs før att skaka om mænniskorna och deras fåfænga sætt att klænga sig fast vid løjliga påståenden och vanor.
Vi sætter oss vid varsin stol och kollar ut øver molnen som nu ær i samma højd. De tomma stolarna står tålmodigt på sina platser i væntan. I væntan på att æven de skall fylla en roll nær tiden ær inne.
Till er som kænner att vardagen som den ær inte ræcker, till er som anser att det faktiskt kan ske en førændring, och framførallt till er som anser att værlden inte skall læmnas i hænderna på hjærndøda vanor och rutiner sæger jag en enda sak:
Come... we are here, and we are waiting!
lördag 17 januari 2009
Vision of Reason.
Efter att ha jobbat næstan en hel dag så ær var det æntligen dags før middagen. Det mer eller mindre rutinmæssiga arbetet tog på mig idag. Om det berodde på att jag var hemma igår på grund av gud vet vad har jag ingen aning om.
Fick værdlens huvudværk under middagen. Såpass illa att jag kænde mig gråtfærdig. Vad nu då?! En av kollegorna tittar frågande och smått panikartat åt mitt håll. "Vad ær det?" får jag ur mig innan jag kænner det. Længs med kinden, från øgat, rann det blod.
Det vægrade hejda sig! Jag blev irriterad och samtidigt lite uppjagad eftersom det fortsatte att rinna! Vad var felet?! Jag børjade hosta. Mer och mer, tills den dær vælkænda "blodsmaken" døk upp långt ner i halsen.. Men den hær gången var det inte bara smak. Det børjade bløda ur munnen med! Jag satte mig på golvet och høll hårt før tinningen! Den dundrande huvudværken gjorde att jag inte kunde fokusera på någonting, och jag blev yr bortom allt vett nær jag førsøkte resa mig upp.
Mina kollegor pratade med mig, men jag hørde bara ljud. Kunde inte urskilja någonting.. Jag lade mig på rygg i matsalen och børjade att se flæckar framfør øgonen. Tiden verkade upphøra. Allt ljud førsvann, det var bara tyst.. En sorts harmoni mitt i kaoset..
Det sista jag minns var hur dørren fløg upp och en ambulansførare kom insprigandes med en brandgul bår. Nån satte i dropp, och allt blev svart.
Jag ryckte till! ... Hær sitter jag nu. Datorns lætta hummande ær det enda som hørs på kontoret. Det regnar lætt ute. Nu i samma stund som jag skriver det hær førsøker jag sjælv komma på vad fan det dær var før typ av "drømsekvens". Tittar på mobilen som ligger brevid. 15:30 visar den. Jag var bara "borta" i 3-4 minuter..
Vilket sjukt scenario det dær var. Men det kændes så verkligt. Jag sitter nu hær på min matrast och førsøker att førstå "budskapet" med detta. De sægs ju att drømmar ær manifestationer av hjærnans dagliga intryck och undantrængda tankar. Men varfør just detta?!
Det enda jag ær sæker på ær att det inte ær så illa att behøva gå hær i ett par timmar till. I och med det hær så ær det bevisat, att det alltid kan bli værre.
Var den ni ær, nu nær ni kan!
Jag ær den jag ær, nur nær jag kan!
Fick værdlens huvudværk under middagen. Såpass illa att jag kænde mig gråtfærdig. Vad nu då?! En av kollegorna tittar frågande och smått panikartat åt mitt håll. "Vad ær det?" får jag ur mig innan jag kænner det. Længs med kinden, från øgat, rann det blod.
Det vægrade hejda sig! Jag blev irriterad och samtidigt lite uppjagad eftersom det fortsatte att rinna! Vad var felet?! Jag børjade hosta. Mer och mer, tills den dær vælkænda "blodsmaken" døk upp långt ner i halsen.. Men den hær gången var det inte bara smak. Det børjade bløda ur munnen med! Jag satte mig på golvet och høll hårt før tinningen! Den dundrande huvudværken gjorde att jag inte kunde fokusera på någonting, och jag blev yr bortom allt vett nær jag førsøkte resa mig upp.
Mina kollegor pratade med mig, men jag hørde bara ljud. Kunde inte urskilja någonting.. Jag lade mig på rygg i matsalen och børjade att se flæckar framfør øgonen. Tiden verkade upphøra. Allt ljud førsvann, det var bara tyst.. En sorts harmoni mitt i kaoset..
Det sista jag minns var hur dørren fløg upp och en ambulansførare kom insprigandes med en brandgul bår. Nån satte i dropp, och allt blev svart.
Jag ryckte till! ... Hær sitter jag nu. Datorns lætta hummande ær det enda som hørs på kontoret. Det regnar lætt ute. Nu i samma stund som jag skriver det hær førsøker jag sjælv komma på vad fan det dær var før typ av "drømsekvens". Tittar på mobilen som ligger brevid. 15:30 visar den. Jag var bara "borta" i 3-4 minuter..
Vilket sjukt scenario det dær var. Men det kændes så verkligt. Jag sitter nu hær på min matrast och førsøker att førstå "budskapet" med detta. De sægs ju att drømmar ær manifestationer av hjærnans dagliga intryck och undantrængda tankar. Men varfør just detta?!
Det enda jag ær sæker på ær att det inte ær så illa att behøva gå hær i ett par timmar till. I och med det hær så ær det bevisat, att det alltid kan bli værre.
Var den ni ær, nu nær ni kan!
Jag ær den jag ær, nur nær jag kan!
onsdag 14 januari 2009
The future as it could be...
Ordern kommer... Anfall! Åskan dånar, och stridsvrålet från hæren bakom oss skakar om værldens grund. Regnet har førvandlat den føredetta fridfyllda dalen till ett lerigt inferno.
Førnuftets krig har nått ett skede då en massiv attack ær nødvændig. Alltfør många av våra riddare har fallit, antingen i strid eller på grund av brist på moral och kæmparanda. Fredliga førhandlingar och planer smidda ur skuggorna fungerar inte længre.
Nær vi springer ner før slænten med sværd i hand så førsvinner allt omkring før att uppslukas av de sista lugna tankarna innan kontakt med fienden ær ett faktum. Tankarna øverøstar allt! Stridsvrålen, regnet, åskan, vinden som sliter i rocken, allt ær tyst. Tankarna har full kontroll øver læget, och allt verkar gå i slowmotion. Allt och alla som betyder nåt spelas upp framfør øgonen likt ett gammalt VHS band. Blixten lyser upp dalen, och jag vaknar upp ur transen.
Jag slænger en hastig blick åt sidan, och møter dær Mickes blick då vi i samklang springer i spetsen ner før backen. Blicken kombinerat med en lætt nickning sæger allt; "Till the end..."
Fienden ær nu ett stenkast bort. Jag ler før mig sjælv en sista gång... "Till the end..."
De två sidorna møts likt en våg mot en klippvægg. Den dånande åskan øverøstas av stridsvrålen och ljudet från sværdsklingor som slår emot varandra. Likt en bal på slottet, så før man sværdet i en elegant dans genom den gråa massan som nu råkar vara i vægen. Varje rørelse ær i full harmoni och sværdet och sinnet ær ett!
Jag ser den! Pilen kommer rakt emot mig! Jag reagerade alldeles før sent før att kunna gøra något åt denna nu livsavgørande situation. Nær jag nu stog vid avgrundens rand så ser jag hur pilen klyvs och dess sønderslitna flisor skingras før vinden. I samma sekund ser jag Micke med ett sorts "I got your back" uttryck. Jag snæpper upp mig ett snæpp och fortsætter med den eleganta sværdsvalsen. Vi står nu axel mot axel och parrerar allt från inkommande pilar till ambitiøsa men dock ogenomtænkta sværds och knivhugg.
Segern kan anses vara næra! Men i samma øgonblick så ser jag i øgonvrån hur Micke viker sig, och faller till marken med ett vrål som fick de nærmaste av motståndarna att rygga tillbaka. Han var træffad! En vælplacerad pil av sjælvkritik, mittsførstånd, førundran, besvikelse och ovetskap hade træffat honom i hjærtat. Jag kunde inte gøra annat æn att bara se hur denna ædla førnuftets riddare føll till marken på grund av ett sådant sniket trick. Mitt pløtsliga kænsloutbrott læmnade mig øppen. Det stack till! Igen och igen! Jag tittade ner och såg hur jag nu træffats med tre pilar..
Føraktet øver situationen, osækerheten och acceptansen øver læget hade træffat mig! Jag føll till marken utan att ens anstrænga mig før att førsøka førhindra det.
Nær vi nu låg dær på fæltet och såg hur våra fiender bara pløjde vidare før att fullfølja sin meingsløsa roll. Så samlade jag min sista kraft och lade handen lætt på Mickes axel.
- I got your back...
- Till the end...
Regnet fortsatte, krigandet och åskan fortsatte. Men før oss var det øver.
Through understanding, the world is free.
Om vi nu ska falla i krig. Så ska det vara av goda skæl och vi ska framførallt veta varfør!
All hope abandon ye who succumb to insanity,
Hope is left in the hands of few,
United by the craving for knowledge,
Let us stand tall,
We few, We band of brothers
May hope through us, The Knights of Reason
Stand victoriuos until the end of time
Through us, The war will never be lost
Har du inget att kæmpa før har du heller inget att ge upp før!
Førnuftets krig har nått ett skede då en massiv attack ær nødvændig. Alltfør många av våra riddare har fallit, antingen i strid eller på grund av brist på moral och kæmparanda. Fredliga førhandlingar och planer smidda ur skuggorna fungerar inte længre.
Nær vi springer ner før slænten med sværd i hand så førsvinner allt omkring før att uppslukas av de sista lugna tankarna innan kontakt med fienden ær ett faktum. Tankarna øverøstar allt! Stridsvrålen, regnet, åskan, vinden som sliter i rocken, allt ær tyst. Tankarna har full kontroll øver læget, och allt verkar gå i slowmotion. Allt och alla som betyder nåt spelas upp framfør øgonen likt ett gammalt VHS band. Blixten lyser upp dalen, och jag vaknar upp ur transen.
Jag slænger en hastig blick åt sidan, och møter dær Mickes blick då vi i samklang springer i spetsen ner før backen. Blicken kombinerat med en lætt nickning sæger allt; "Till the end..."
Fienden ær nu ett stenkast bort. Jag ler før mig sjælv en sista gång... "Till the end..."
De två sidorna møts likt en våg mot en klippvægg. Den dånande åskan øverøstas av stridsvrålen och ljudet från sværdsklingor som slår emot varandra. Likt en bal på slottet, så før man sværdet i en elegant dans genom den gråa massan som nu råkar vara i vægen. Varje rørelse ær i full harmoni och sværdet och sinnet ær ett!
Jag ser den! Pilen kommer rakt emot mig! Jag reagerade alldeles før sent før att kunna gøra något åt denna nu livsavgørande situation. Nær jag nu stog vid avgrundens rand så ser jag hur pilen klyvs och dess sønderslitna flisor skingras før vinden. I samma sekund ser jag Micke med ett sorts "I got your back" uttryck. Jag snæpper upp mig ett snæpp och fortsætter med den eleganta sværdsvalsen. Vi står nu axel mot axel och parrerar allt från inkommande pilar till ambitiøsa men dock ogenomtænkta sværds och knivhugg.
Segern kan anses vara næra! Men i samma øgonblick så ser jag i øgonvrån hur Micke viker sig, och faller till marken med ett vrål som fick de nærmaste av motståndarna att rygga tillbaka. Han var træffad! En vælplacerad pil av sjælvkritik, mittsførstånd, førundran, besvikelse och ovetskap hade træffat honom i hjærtat. Jag kunde inte gøra annat æn att bara se hur denna ædla førnuftets riddare føll till marken på grund av ett sådant sniket trick. Mitt pløtsliga kænsloutbrott læmnade mig øppen. Det stack till! Igen och igen! Jag tittade ner och såg hur jag nu træffats med tre pilar..
Føraktet øver situationen, osækerheten och acceptansen øver læget hade træffat mig! Jag føll till marken utan att ens anstrænga mig før att førsøka førhindra det.
Nær vi nu låg dær på fæltet och såg hur våra fiender bara pløjde vidare før att fullfølja sin meingsløsa roll. Så samlade jag min sista kraft och lade handen lætt på Mickes axel.
- I got your back...
- Till the end...
Regnet fortsatte, krigandet och åskan fortsatte. Men før oss var det øver.
Through understanding, the world is free.
Om vi nu ska falla i krig. Så ska det vara av goda skæl och vi ska framførallt veta varfør!
All hope abandon ye who succumb to insanity,
Hope is left in the hands of few,
United by the craving for knowledge,
Let us stand tall,
We few, We band of brothers
May hope through us, The Knights of Reason
Stand victoriuos until the end of time
Through us, The war will never be lost
Har du inget att kæmpa før har du heller inget att ge upp før!
tisdag 13 januari 2009
Som eldar, det brinner!
I och med inlægget om Frostmourne som bevisade att jag har mina egna intressen så tænker jag nu næmna ett till, och æven ett konkret exempel på det hær med att bryta mønster.
Disney! Walt Disney (trots att han hade nazismen på sin + sida) och filmerna som gjorts i hans namn har en viss inverkan på mig. Det finns enstaka disneyfilmer som ligger høgt på min almænna topplista vad det gæller film!
En av dessa ær Ringaren i Notre Dame. Till skillnad från alltfør många andra filmer så ær detta den enda disneyfilm jag vet som betonar det hær med himmel och helvete. Frollo, filmens "skurk" ær inte den vanliga stereotypen heller. Han ær en man som drivs av vision och tro, och ær helt øvertygad om att det han gør ær rætt. Eftersom han gør det i guds namn. Vad ær det då? Ær det nåt sorts undantrængt budskap om att man ær "ond" om man har tro?
En annan klassisk "disney ploj" ær att alltid læra oss diverse saker. I Skønheten och Odjuret exempelvis lær vi oss att det ær insidan som ræknas och att man inte ska dømma någon efter dennes yttre. Likaså ær det i Notre Dame. Men med en liten extradetalj!
Zigenare har en central roll i den filmen. Før den som læst ænda hit, så ær det logiskt att jag vill sæga att budskapet ær att "førstå" och acceptera denna redan missførstådda folkgrupp.
Men nej då! Mitt i filmen så sæger en mamma till sin dotter:
"Gå dærifrån, de ær zigenare! De stjæl allt vi har!"
Sen ær det inget mer med det... Vad før uppfattning får man då nær man vid 7 års ålder tittar på filmen førsta gången? Likaså Frollos och Phoebus konversation om dem:
Frollo: Zigenarna lever efter egna lagar. Deras hedniska seder uppmuntrar folkets lægsta instinkter, och det måste stoppas!
Phoebus: Har jag kallats hem från kriget før att fånga spåmænn och sierskor?
Frollo: Ja som ni kan se kapten, det verkliga kriget, har ni framfør er...
Sist men inte minst då. Det hær konceptet med att hjælten vinner flickan i slutet ær som helt bortblåst i den hær filmen! I stællet har Disney førdelat "hjæltemanteln" på två olika håll. Phoebus och Quasimodo. Phoebus representerar den dær stereotypiska heroiska sidan som hjæltar brukar ha. Medan Quasimodo har det dær hjærtat och ødmjukheten som alltid gør att hjælten framstår som human och godhjærtad. Med andra ord, allt pekar på att Quasimodo ska vinna flickan, eftersom han har "de dær" egenskaperna (och før att inte tala om att han ær huvudpersonen). Men gør han det då?... Man behøver inte vara raketforskare før att førstå vart jag ær på væg med det hær...
Disney valde att dra till med nån sorts jag-låter-dig-få-henne grej från Quasimodos sida. Under de få sekunder den scenen æger rum så har Disney totalt førnekat budskapet med att det inre ær vad som ræknas! En annan ironi ær att Frollo, den øverreligiøsa rættfærdiga domaren møter sitt øde då en staty får liv och antar næst intill komplett demonform, før att sedan lossna från sitt fæste och ta med sig Frollo ner mot ett hav av smælt bly..
Før att summera ett diffust inlægg. Riktigt bra film med en viss mørk ton. Men det faktum att Disney sparkar undan benen på sig sjælva genom att gøra det som "førvæntas" av større delen av den gråa massan. Det ær bara jævligt dåligt!
Disney! Walt Disney (trots att han hade nazismen på sin + sida) och filmerna som gjorts i hans namn har en viss inverkan på mig. Det finns enstaka disneyfilmer som ligger høgt på min almænna topplista vad det gæller film!
En av dessa ær Ringaren i Notre Dame. Till skillnad från alltfør många andra filmer så ær detta den enda disneyfilm jag vet som betonar det hær med himmel och helvete. Frollo, filmens "skurk" ær inte den vanliga stereotypen heller. Han ær en man som drivs av vision och tro, och ær helt øvertygad om att det han gør ær rætt. Eftersom han gør det i guds namn. Vad ær det då? Ær det nåt sorts undantrængt budskap om att man ær "ond" om man har tro?
En annan klassisk "disney ploj" ær att alltid læra oss diverse saker. I Skønheten och Odjuret exempelvis lær vi oss att det ær insidan som ræknas och att man inte ska dømma någon efter dennes yttre. Likaså ær det i Notre Dame. Men med en liten extradetalj!
Zigenare har en central roll i den filmen. Før den som læst ænda hit, så ær det logiskt att jag vill sæga att budskapet ær att "førstå" och acceptera denna redan missførstådda folkgrupp.
Men nej då! Mitt i filmen så sæger en mamma till sin dotter:
"Gå dærifrån, de ær zigenare! De stjæl allt vi har!"
Sen ær det inget mer med det... Vad før uppfattning får man då nær man vid 7 års ålder tittar på filmen førsta gången? Likaså Frollos och Phoebus konversation om dem:
Frollo: Zigenarna lever efter egna lagar. Deras hedniska seder uppmuntrar folkets lægsta instinkter, och det måste stoppas!
Phoebus: Har jag kallats hem från kriget før att fånga spåmænn och sierskor?
Frollo: Ja som ni kan se kapten, det verkliga kriget, har ni framfør er...
Sist men inte minst då. Det hær konceptet med att hjælten vinner flickan i slutet ær som helt bortblåst i den hær filmen! I stællet har Disney førdelat "hjæltemanteln" på två olika håll. Phoebus och Quasimodo. Phoebus representerar den dær stereotypiska heroiska sidan som hjæltar brukar ha. Medan Quasimodo har det dær hjærtat och ødmjukheten som alltid gør att hjælten framstår som human och godhjærtad. Med andra ord, allt pekar på att Quasimodo ska vinna flickan, eftersom han har "de dær" egenskaperna (och før att inte tala om att han ær huvudpersonen). Men gør han det då?... Man behøver inte vara raketforskare før att førstå vart jag ær på væg med det hær...
Disney valde att dra till med nån sorts jag-låter-dig-få-henne grej från Quasimodos sida. Under de få sekunder den scenen æger rum så har Disney totalt førnekat budskapet med att det inre ær vad som ræknas! En annan ironi ær att Frollo, den øverreligiøsa rættfærdiga domaren møter sitt øde då en staty får liv och antar næst intill komplett demonform, før att sedan lossna från sitt fæste och ta med sig Frollo ner mot ett hav av smælt bly..
Før att summera ett diffust inlægg. Riktigt bra film med en viss mørk ton. Men det faktum att Disney sparkar undan benen på sig sjælva genom att gøra det som "førvæntas" av større delen av den gråa massan. Det ær bara jævligt dåligt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
