Eftersom alla "vanliga" parkeringar alltid är tagna av överklassen som vill ha det på sitt sätt :D Var ute i Örgrytes finare kvarter idag. Detta är berättelsen om "Rivarna i Lådan", som för övrigt skrivs i 3:e personsperspektiv för att göra allt löjligare ...
Det var en gång 2 rivare, Robin och Sonny hette dom! Dessa 2 fick i uppgift av de mäktiga cheferna att åka till Stomgatan i Örgryte. Robin som redan innan hoppats på att slippa köra den jobbiga lådan med kordinationsproblem slapp detta. Fick den stora lådan (Renault) istället... Efter att ha backat (såklart) ut från firmans bakgård så bar det iväg mot Örgryte...
Ingen av de 2 rivarna kunde vägen... Fick vända ett par gånger ... Med lådan ... *Tut tut* Ur vägen!!
När lådan tillslut slocknade på gatan utanför huset rivarna skulle till så var det bara för dom att gå ner i källaren... Det första som sågs där inne var ett stort rum med hylla efter hylla med musikböcker, instrument av alla dess slag! Ett par stolar och en matta! Rivarna fattade snabbt att nån med musik som intresse bodde där!
Robin med sin överdimensionella fantasi fick efter ett par sekunder fram bilder på hur ett gammalt pensionärspar bodde i huset. Det där paret som alltid går till Ica och storhandlar på fredagar eftersom "man gör så", och alltid har en undngömd godisskål till barnbarnen. Fast det blir alltid 2 skålar eftersom lilla Linnea 6 år blir ledsen om mormor inte har nåt i skålen hon gjorde i skolan! Sen så lär morfar lilla Joakim 9 år att spela piano och gitar som "riktiga pojkar" nere i källaren ... Detta var bilden Robin fick! Uppenbarligen hade Sonny fått en liknande bild, för dialogen som uppstod när ägaren till huset kom ner i källaren var helt oväntad!
"Va fint ni har gjort det!" hörde Rivarna från trappan!
Robin och Sonny vänder sig om med ett ansiktsutryck som är redo att skaka hand och hälsa med Peder 68. Vilket falerar eftersom deras blickar mötte Sonja 30-35 i morgonrock ...
Sonja: Va fint ni har gjort det! :D
(Rivarna ser den som rösten kom från, blir chockade av synen ... och den uppenbara dumheten)
Rivarna: Vi har knappt börjat ... O_O :S
Sonja: Det är iaf jätte fint! Så här skulle man kunnat haft det jämt! :D
Robin: Nej då, det här försvinner när vi är klara! :) ... :S
Sonny: ... Nej, det försvinner, men det blir finare när vi är klara :) ... :S
(En väldigt snäll hund stormar ner från trappan och börjar att hälsa sönder allt och alla)
Sonja: Jag älskar byggarbetare... Framförallt Män! :D
Robin: ... O_O :S
Sonny: ... O_O :S
(Nånstans kunde man höra 2 katter bråka)
Robin: ... :S
Sonny: ... :S
(Den pinsamma tystnaden får ett slut)
Sonny: Ehh! ...Snäll hund. Den kan inte vara gammal!
(Robin: ... :S)
Sonja: Nej hon är bara 2 :D Men hon har börjat vakta nu med!
(Robin: ... )
Sonny: SÅ BRA! :D
Efter ett par minuter med tomt prat om hunden och musiklektionerna i källaren, samt Robins oförklarliga tystnad så gick stolpskottet upp på övervåningen igen. Rivarna var fria! Dessa 2 jobbade som besatta under dagen för att bli färdiga innan intelligensreserven skulle komma hem! Allt gick vägen tills Robin mötte henne igen, i den tillfälliga plastdörren som rivarna själv gjort! Han var fast! Sonny kom iofs i korselden och var tvungen att prata igen! Robin smet förbi för att "lämna nåt i bilen en stund..."
Robin ångrade att han lämnade Sonny där, men efter nån timma var båda i bile ... Lådan igen och var på väg till firman, för att glömma av dagens konversation (tystnad...) och fickparkeringen med Lådan, solen går ner och ännu en dag är över för Rivarna!
Slut!
(After escaping from the Elder God´s clutches)
Elder God (Furiously): NO!
(Raziel emerges above ground safely away from his captor)
Raziel: Clearly my escape had not been anticipated ... and if my escape displeased him, that was a victory, however small, for me...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar