En bedrift!

Dagen føre resan hem. Det ær en klassisk "dagen-føre-nåt-man-vill" dag. Den går sakta...

Som om inte det vore nog så var det åter igen sjukt lite att gøra. Mitt arbete var i princip slut, och ingen behøvde nån direkt hjælp eftersom det var sluttester och analyser hit och dit. Jag spenderade større delen av dagen med att se sjukt upptagen och stressad ut medan jag letade efter "nåt". Vad "nåt" ær førblir ett mysterium. Det enda jag kan sæga ær att jag inte hittadet det... Kanske borde skriva upp att de bestæller in mer av "nåt".

Væl "hemma" kom dagens højdpunkt. Jag har idag lyckats slå nån form av rekord. Under de sista dagarna så har jag gång på gång lyckats skæra upp ett och samma sår på kinden nær jag rakat mig... Idag var det annorlunda... Jag stog och tittade i førundran i spegeln. Blodet børjade sin pilgrimsfærd ner mot hakan igen. Det var bara en liten detalj... Jag hade inte gjort nåt æn. Hade i regel lødder i halva ansiktet nær blodet bara børjade att rinna. Precis som om det tænkte: "Åh nej, inte igen..." och børjade tidigare.

Medan jag stog dær med mitt tomteskægg som løddret bildade och tittade på hur min livskraft ordagrant rann ner længs ansiktet så insåg jag en sak. Jag hade lyckats orsaka blodspillan... Med minsta møjliga engagemang...

Vae Victis!