A cool breeze... Beautiful.

Jag stannade upp, lät vinden slita i kläderna. Log sniket för mig själv och gick vidare...

Dagens promenad var en välblandad gryta av trötthet och överdriven tankeverksamhet. Att gå påverkar mina tankar. Jag ska för en gångs skull försöka beskriva hur det känns att tänka... I mitt huvud dvs.

I vanliga fall så brukar tankarna segla runt i en sorts ordning. Likt de dansande kvastarna och elefanterna i Disneys Fantasia. Tankarna dansar runt medan en mus iklädd en trollkarlsrock á la Harry Potter står i mitten och havet och omgivningen formas utefter hans gester. Ett mästerverk från Disneys sida åtminstone.

Men fallet är inte så längre... Mina tankar har genomgått en makeover utan dess like. Orsaken till detta är: Mer tankar än vanligt!

Likt den första snön så lägger de sig över ens sinnen i ett tunt skikt. Att ta ett steg i det lämnar avtryck. Med andra ord, tankarna är mer intensiva än vanligt! Intressant...
Med tiden så fortsätter snön att falla och det fridfyllda vintervädret förvandlas till en sorts bisarr Disney (återkommande tema) orkan. Snön är nu meterhög och man får använda all kraft för att ta sig fram. Snön träffar ansiktet och en vind som kan frysa ner självaste själen träffar ansiktet och kyler ner snön ännu mer. Musklerna i ansiktet spänns och det börjar att bränna och svida i pannan och kinderna.

Jag sträcker armarna framåt! Liksom effekten från en officers order på slagfältet så stormar snön och vinden framåt från mina händer. Träd slets upp ur marken. Kylan på pannan blir allt mer intensiv. Jag kan inte hålla det inom mig. Jag ger ifrån mig ett avgrundsvrål i ren frustration då den svidande känslan blir allt mer starkare. Effekten av detta sliter upp större delar av omgivningen.

Det är en symbios utan dess like. Vissa av tankarna är kanske inte så lätta att hantera. Men de gör mig starkare, härdad, för att inte tala om mer fokuserad. Den inre orkanen är min "pillar of strenght". Man kan inte få makt utan uppoffringar.

Snön och blåsten har nu förstört hela skogen. De slits runt i luften likt en dödsspiral ner mot avgrunden. I mitten av kaoset står jag med armarna i kors. Jag påverkas av läget ja. Men! Jag har full kontroll över det!

Telefonen ringde! Stormen ersattes med det lugna höstvädret, den starka vinden och det dåva solljuset. Efter att jag lagt på så fortsatte jag framåt. Långt bort men ändå så nära kunde jag känna den iskalla blåsten som skred runt i skogen likt en best som smyger sig på sitt villebråd.

Kaoset frodar sig... Det är bra. Det är lugnande.

Jag stannade upp, lät vinden slita i kläderna. Log sniket för mig själv och gick vidare...