There and back again.. and there again!

Två "riktiga" dagar har gått sen man kom hem från Stockholm. Den känslan har fått mig att inse nånting.. Det är väldigt snart dags för huvudstaden igen. Jag, Mimmi och Elina ska upp på en shopping-weekend inför julen i december; Men jag ska försöka se till att vi kan komma iväg i alla fall en gång till innan dess. Det var som sagt kul att ha en Road Trip på 50 mil ;)

Kortet appropå ingenting är inte nån halvtaskig bild på Myers från Halloween. Det är 'jag', i samma mask som den i Halloween. Den är resultatet av min smått naiva fixa idé att beställa lite udda samlingsobjekt; för att inte tala om den inre sadisten som inte kan hålla sig för skratt när man möter nån med den. Skämt åsido, i samma klass som Frostmourne så är den mest till för att bara vara än att faktiskt användas.. Men jag kan garantera att det är sjukt kul!

Nu är det oktober månad, snart november, 10 november för att vara exakt. Fick idéen idag att man skulle försökt se Saw 6, eftersom den går på bio runt det datumet. Men nu under kvällen så fick jag en lika bra, om inte bättre idé! Om inte annat så blir det bättre för de (Mimmi och Elina) som jag tänkt dra in i det hela.. Kollat upp det lite grann. Säg mig bara: 'hur ser schemat ut den första veckan i november?' ;)

Highway to Hell 3.

Fredag:

Ni vet hur barnfilmer oftast börjar med en smått naiv soluppgång; och hur alla skogsdjur och människor därkring alltid är sådär löjligt morgonlyckliga och uppe samtidigt? Den här fredagen var inte sån, då jag var uppe bra länge innan disneyjargongen skulle börja. Min och Mimmis resa till huvudstaden skulle ta sin början redan vid sju på morgonen. Strax efter klockan sex satte jag mig på bussen till Borås, och om det är nånting jag inte tål så är det de där förbannade chaufförerna som "bara för att" ska vara så klämkäcka och trevliga så man nästan känner sig illa till mods för att man inte delar deras överdrivna entusiasm till en lite smått grå och blaskig vardag. Jag unnade honom dock lite gehör, då jag själv var på topp. Den bästa road tripen hittils var som sagt bara 25 minuter bort.

Efter att ha tankat och haft en väldigt kort diskussion om vi skulle betala eller bara dra därifrån så varvades bilen till max, och de femtio milen tog sin början.. Tänk er ansiktsutryckena på förarna då vi, jag och Mimmi, på motorvägen strax framme i Ulricehamn går om bilarna till fots!! Då vi båda satsat på hårdträning de sista typ tjugotusen åren så är det inga problem att springa om ett par ynkliga bilar på en motorväg.. Det kan ju även vara så att det var tvunget att vara en trafikolycka.. Vi hörde om eländet på radion, och det visade sig att de inblandade kom undan med skrubb och rivsår. Detta slutade med att vi ifrågasatte en svenska polisen, som stänger av en hel riksväg bara för ett par skrubbsår.

Under de tvåsiffrigt antal mil vi hade att köra så märkte jag nånting väldigt intressant. Jag insåg att man nåt en ny nivå när man sitter halvt om halvt gömd och mer eller mindre viskar 'vad tror du?!... Är det en polis?!' ett par gånger i minuten. Resultatet var dock en polis på femtio mil! Fick även bekräftat att ett fint värdshus vid Vättern sålde sjukt goda buketter? Med ett kraftigt (dock charmigt) vansinnesskratt så drog Mimmi vidare mot staden som gett upphov till så många Beckfilmer (som även de inte är inspelade i Stockholm i alla lägen).

--- Fast forwarding to a more understandable and reasonable situation --- (Mimmi körde bil i staden, gps:en fick höra ett och annat. För gps:en (doris?) skull så nämns inget mer... för stunden)

Efter att ha drabbats av en nostalgikick i Åkersberga så följde jag med Mimmi på lite ärenden innan det var dags för min egen fortsättning på dagen.. Jag satte mig på roslagsbanan och log smått när man såg hur Mimmi spatserade iväg uppåt centrum igen. Jag fick fram telefonen; nästa stopp, Täby centrum.

Jag mötte upp korpral Hellgren i Täby, och spenderade större delen av dagen och kvällen med att gå kors och tvärs genom hela staden, äta och dricka lite, stå utanför K1 och peka och skratta, för att inte tala om alla förbannade "kommer du ihåg gången då..." meningar.

Kvällen är lite utav en dimma. Jag spatserade bort mot Globen på natten mot hotellet, stannade och köpte vad som såg ut att vara Coca Cola. Det smakade vatten, jord och mint? Jag tryckte på övergångsknappen och väntade. --- Chapter Erased! --- och vaknade sen på rummet med kuddar överallt och en massa tomma ramlösaflaskor. Jag drog en snabb slutsats. Jag var trött!

Lördag:

Var ganska okomplicerad. Spenderade den mestadels ihop med Hellgren och mitt gamla stridspar Löw, som för övrigt köpt en sjukt stor tvåa mitt i stan, typ tvåhundra meter från Stureplan. Fick även utlopp för mina Beck parodier när jag pratade med Tudor Dracula Dima på telefon hos Löw. Jag och Dima hade en sjuk tendens att driva med Beckfilmer under lumpen. Fråga inte varför. Det var en sån där grej helt enkelt. Han kom oftast och skrek nånting i stil med ' Jamen du kan ju för fan inte etc'; och jag avbröt med 'Gunvald! Du är bortkopplad!'.

Kvällen/natten gav mig en hjärtattack då jag blev uppringd sent av gud vet vem, och ringsignalen höll på att skrämma livet ur mig. Sen så ryckte nån i dörren när jag var i duschen, så jag satt mest i soffan, med lamporna släckta och bara väntade på att nån skulle försöka sig på nåt igen. Med min vanliga tur vad det gäller hotell så lovar jag att det var städerskan som inte förstår vad man säger som prompt skulle in trots att man satt upp Do not diturb skylten. Eller 'Please Disturb' som det stog på hotellkortet..

Söndag:

Vaknade, duschade, blev uppring av Mimmi. Det var snart dags att åka igen. Länsade minibaren, snodde schampot och handdukarna och sprang så fort ut att svängdörrarna fick frispel! .. Eller ja, checkade ut med ett pojkaktigt leende, och sen sprang jag! Åkte ut till Täby och höll mig där tills det var dags att ge sig av för denna gången. Satte mig på tåget, flög ut till Åkersberga, och möter upp en trött och smått förkyld Mimmi. Vi tankade igen, och sen med mig bakom ratten (jag vet, lika chockad som ni) så åkte vi efter den bittra gps:ens beskrivning.

Gps-tanten sa inte ett ord till mig på hela vägen.. Utom en gång! När vi stannade för att handla på Statoil och fanskapet försöker skicka oss till Mjölby för att kunna komma hem igen?! Som ett litet barn som haft alltför kul på ett nöjesfält så somnade Mimmi så sött i sätet.. Såg så ut i alla fall :P
Och efter att jag hade sick-sackat mig fram mellan fula lastbilar och fångtransportet i drygt en timme så hör man Mimmis smått förvånade röst säga 'är vi redan i Jönköping?!'.

Riksväg 40, och inom en timma var vi hemma. Hjälpte Mimmi att bära in hennes grejer i lägenheten, och sen efter att hon nästan somnat på plats när man sa hej då, så åkte jag hem i en taxi, vars chaufför pratade i en sån takt att han skulle kunna jobba som muntligt lexikon för blinda.. Somnade sen ganska fort, och log i mörkret när jag insåg att jag redan i huvudet hade skrivit klart det smått ironiska och i mina ögon efterlängtade inlägget, 'Highwy to Hell 3.'

Kolla schemat vännen, och säg till. Jag är redan beredd på att skriva del 4!

Dagens meny.

Helgen blir den bästa menyn på länge! Förrätten är en 50 mils bilresa till huvudstaden med Mimmi, och lite ärenden i Åkersberga. Huvudrätten är sen för mig en avslappnande dag i huvudstaden, då jag tar igen lite förlorad tid med föredetta "kamrater" om man ska slänga in lite ryssk generalisering. Efterrätten på söndagen består av en välkryddad och karaktärsfull utcheckning från mitt förstklassiga hotell, följt av en tågresa av fin årgång till Åkersberga. För att sedan avnjuta ytterligare 50 mil hem i en bil som gillar mig lika mycket som ett teblad är medvetet om det öst-indiska handelskompaniet.

Totalt pris för en sådan här meny: 2 briljanta sinnen som båda vill till huvudstaden!

The war for reason continues.. In the capital!

Medicin mot verkligheten.

Jag är en bitter filosof av naturen.. Men ser jag sånt här! Så skrattar jag så tårarna rinner, och kan för ett par minuter släppa allt vad filosofi och världsproblem heter!

En spirituell dörr i ansiktet.

Förkylningen nalkas allt mer och mer, men med lite tur kan det vända lika fort. Jag har haft influensa en gång i mitt liv, och jag tänker inte ha det igen om jag kan förhindra det.

Igår hamnade jag i en diskussion med Fransisco om religion. Då han kommer från en familj med starka kristna värderingar; Så kan man inte göra annat än att skratta när han är lika religiös av sig som en borttappad vante är utseendefixerad. Bibeln är en rolig bok.. Den säger emot allt och alla och framförallt sig själv. Det är väldigt många "Va, nej vänta nu" moment i den. Dessutom är det den största samling massakrer som finns. Antalet mord och *ehum* 'diskutabla handlingar' i den kan utan problem utklassa alla filmer jag vet. Kanske inte Passion of the Christ.. Undra varför?!

Vi nådde en punkt där tvivel och nyfikenhet tog över. I stället för att söka svaren på nätet, så tog vi det extra steget; Och åkte ner. Ner till tvivlets mittpunkt. Vi beslöt oss för att göra det som kändes mest fel.. Vi gick til kyrkan!

Att gå uppför kyrkbacken i motvind likt soldater som marscherar fram med motvind i form av tvivel var underligt. Det kändes konstigt. Till och med fel. Jag i kyrkan finns liksom inte. Jag är inte vad man kallar spirituell. Jag tror på något, men inte den dogmatiska tro som bland annat min gammelmormor följer.. Jag är inte heller helt låst på att vetenskapen är det som är rätt. Dagens förbättringar är morgondagens katastrof som sagt.

När man stod utanför kyrkvalvet så kände jag mig så ovälkommen så det nästan gjorde ont nånstans i bakhuvudet. Min underutvecklade gud-sökande sida kanske fick en överdos av det gudomliga ljuset från byggnaden med det spetsiga tornet(?)

Reson är en del av mitt tankesätt, och med det i åtanke gick vi mot valvet, för att gå in i en byggnad som jag inte satt min fot i sen skolavslutningarna i mellanstadiet.. Vi fattade tag om den massiva trädörren och förberedde oss på allt från naiva pensionärer till präster som tar åt sig för minsta lilla.. Det som hände då fick min resonabla halva att vakna till ordentligt. Kyrkan, guds hus på jorden, var stängd..

Sen när har Gud öppettider? Sen när har kyrkan, en helig byggnad i vilken alla kan söka fristad, ett vanligt åtta timmars schema? När man strosade ner och tittade på anslagstavlan så väntade jag mig nästan att läsa nåt i stil med: Onsdag: Domedagen, Torsdag: Bingo! I en svunnen tid var kyrkor öppna för folket dygnet runt. Det fanns alltid en präst, vaktmästare eller halvgalen knarkare som strök runt i byggnaden. Poängen är den att kyrkan inte ska vara låst! "Vi kan bli bestulna" kan man få höra. Jag har även hört att det inte ska finnas något av högt värde i guds hus.

Med ett sniket flin gick man nerför kyrkbacken igen. Jag har lite otalt med kyrkan, men det får väl helt enkelt vänta tills de har öppet?..

Reson och förnuft har i alla fall inga öppettider..

Reason vs. Religion. 1-0 i första halvlek.

You, Nostalgia!! Leave me alone!

För ett par dagar sen var det två år sen man muckade från Livgardet. Nostalgikicken var lika väntad som oönskad. Jag hatar att drabbas av den där nostalgikänslan. Jag gillar inte att påminnas om en tid som i praktiken är genomförd och arkiverad.

Det var nästan femtio personer i plutonen. Idag har jag kontakt med två, och mycket med en av dem. "Bloggnarkomanen" som jag så prompt kommit att kalla henne.

Två andra tjejer jag känner har precis tagit samma bana, på två olika sätt. Med andra ord, den ena har precis muckat, medan den andra nydligen ryckt in. Det fick mig att tänka ännu mer på "min tid" som en viss testosteron-furir en gång sa. Jag kommer ofta på mig själv med att stå vid mitt glasskåp med värnpliktmedaljen i handen. Det har en viss hallucinerande effekt. Minnena spelas upp så fort framför ögonen att man verkar uppleva dem på nytt..

Innan man vet ordet av så har glasskåpet i mitt rum ersatts med Stålboda skjutbana. Den smått smutsiga uniformen och som vanligt mina svarta handskar. Ak-5:an hänger i sin slinga över axeln, och man står på en liten upphöjnad och tittar ut över det kaos som är skjutbanan. Knallarna från skotten studsar fram och tillbaka mellan vallarna.. Man lägger sig ner på skjutvallen, trycker kolven mot axeln, siktar på pappfiguren ett par hundra meter bort. Man kramar åt avtryckaren försiktigt, och känner sen den svaga rekylen samtidigt som åskknallen lämnar pipan och stormar iväg i luften..

Men i det stora hela så är det bara tankar.. Tankar vid glasskåpet. Nostalgin har återigen gjort sitt för att man nästan ska känna sig illa till mods. 'Livdragon' är en titel man kommer bära med sig för livet, liksom minnena, och den jobbiga nostalgin som medföljer.

Medaljen lyckas gång på gång påminna en om syftet med hela spektaklet..

För Rikets Försvar.

I shall fall back, into shadow.

Det dystra mörkret börjar att infinna sig alltmer tidigare på kvällarna numera. Den svenska vintern börjar närma sig, och solen hinner knappt gå upp innan det är rusningstrafik hem vid skymningen. Det enda jag kan säga är; Att det är på tiden!

Jag älskar hösten, vintern och mörkret som de för med sig. Vad är det jag gillar med mörker? En filosof sa en gång att i mörkret är alla färger överens. Allting har ju som sagt samma nyans och färg i mörker. Det medför dock kaos. Allting är okänt och svårt att urskilja. Men det finns en fördel med kaos. Det är rättvist.

Ännu en promenad ikväll. Inga större konstigheter, en liten tur på tjugo minuter på vägarna häromkring. Jag njuter av det.. Bara av att ta ett steg bakåt i skuggorna så blir man näst intill osynlig. En del av det redan vidsträckta mörkret. Sen tar man ett enkelt steg fram igen, och vips, där står man igen, fullt upplyst under det dova ljuset från de få lyktor som finns.

På vägen hem hade jag sällskap. De dansande skuggorna som strosade runt omkring när man gick under lamporna. Unnade en sista blick över vägen innan jag drog mig tillbaka in på skogsvägen hemåt. In i mörkret, in i kaoset, in i det rättvisa.