Fly away from the Darkness.

Jag går med raska steg. En kraftig rytm, som jag inbillat ska kunna skaka om tankarna tillräckligt för att lätta på det mörker som finns där. Hur såg kvällen ut igår egentligen?

Jag har hört en del, och under dagen så har en del bitar fallit på plats igen.. Det hela började med Mimmis kommentar när jag kom in till Sjöbo igår.

Hämta ett glas vin nu!

Kvällen fortsatte med god mat och en del (hel del) skratt åt allt och inget. Mimmi hade åter igen fixat bordet med sin bordsplacering med personliga servetter med sina små plast-glas-blom-stjärnor. Hon kastade runt dessa senare..

Efter ett par timmar så dök det upp en fjärde medlem med tre hundar. När jag klappade en av dem så kände jag att allt jag sa och såg började att falla in i en dimma. Det sista jag har en riktigt klar bild av är att Mimmi sa att bussen skulle gå ner vid 23:53.

Efter att ha anklagat busschauffören för att inte ha någon växel så kom vi emellertid fram till XoY. Mimmi var noga med att ha sagt att "vi inte kommer att komma in om vi är för fulla, så låtsas vara nyktra i alla fall!" Konstigt nog funkade det, för just då insåg jag att allting var ett enda stort frågetecken.. Det första och nästan enda jag minns därifrån är att jag sprang på en viss person. En person jag har haft lite koll på med en viss diskretion den senaste tiden. Jag hade länge planerat vad jag skulle säga om jag mötte honom igen. Men allt vad planering heter åt helvete! Jag sa det jag minst av allt borde sagt, och resultatet blev en irriterad importerad teddybjörn som velade iväg i minglet.

När folk blir onyktra tenderar de att förändras. Vissa bler mer pratglada, mer sociala, en del blir till och med stela och tråkiga, med mera. Jag då.. Jag blir grymt ärlig, med en touch av cynisk sadism. Allt jag säger verkar jag få sagt på värsta tänkbara sätt, med en sorts "vänta nu?!" reaktion från den som nu hörde vad jag sa.

Hela besöket på XoY var som ett avsnitt ur nästan vilken modern komediserie som helst. Allt som aldrig händer, hände, och det med råge dessutom. Alla lyckades vi med det omöjliga. Några av dessa guldkorn är då..

* Mimmi, utan förvarning, eller nån egentlig anledning, gick prompt fram till en kille och säger "jag känner igen dig!". Han tittar lite frågande för att sen svara "Men jag känner inte igen dig?!". Med en sorts "nehe.." min så kom Mimmi tillbaka igen och verkade låtsas som ingenting.

* Elina ska tydligen ha ramlat ett par gånger och tappat allt vad drinkar heter kors och tvärs. För att sedan få en klassisk du-borde-ta-det-lite-lugnt uppläxning av en av de malplacerade vakterna.

* Jag kände att nån lade sin hand över min nacke och kliade mig i håret. Jag som trodde att det var Mimmi eller nån som skojade vände mig om bara för att möta bröstkorgen på den två meter långa vakt som klagat på Elina bara minuter tidigare. "Har du kul?" Jag tänkte efter en stund på vad jag hade "gjort". Det brukar ofta låta så: "Har du kul?... Du borde ta det lite lugnt". Jag tänkte efter i nån sekund innan jag med världens keckaste ton svarar "jadå! har du?". Vakten svarar med att han var glad över att snart få sluta. Sen frågade han vad jag annars skulle göra under kvällen samtidigt som han började klia mig bakom örat. Jag kunde inte med att säga nåt, utan mumlade någonting och gick därifrån med ett vakande öga bakåt.

* Mimmi lyckades leverera den ultimata nobben. Efter att ha fått förslaget om den privata efterfesten så kontrade hon iskallt med att hon var förlovad, och visade stolt sin ring (som dock inte är nån förlovningsring). Ingen vet nog varför hon sa just det av alla alternativ som finns.

* Jag råkade trampa en väldigt söt tjej på foten, bara för att flyga runt mot henne och säga "Vad fan håller du på med?!". Hon skrattade och sa att det inte var meningen, varpå jag sa att det inte var några problem. Efter att ha pratat, dansat och tydligen kysst henne så säger hon att hon heter Hanna. Jag bjuder på världens leende och hör hur orden "Det är inte så noga!" lämnar munnen. Hon gick.. Jävlars helvetes fan säger jag bara..

När vi väl lämnade det där stället så velade vi runt nere på stan i cirka två timmar innan det bar av hemåt. Under dessa två timmar så var det mest en massa pratande sins emellan. Om allt och inget i rätt stora mängder. En kille ville låna min telefon för att han behövde ringa sin skjuts. Allt detta medan Mimmi från en meters håll mer eller mindre skriker att jag inte ska låna ut den eftersom att han kommer sno den.. Jag löste detta genom att själv ringa upp personen i fråga och säga nåt i stil med; "hej vad du nu heter, han vem han nu är vill att du ska hämta honom där ni nu sa". Efter det så fick jag för antagligen tredje gången höra tjoande människor som ropade UMBRELLA CORPORATION när de såg mig. Detta tack vare min nyimporterade tröja givetvis..

Strax innan taxin kom så lyckades Mimmi åter igen göra nån sorts spontan två och en halv framåt volt som slutade med ett abrubt *duns* och att en av hennes skor flög iväg. Taxin gick hemåt. Mimmi somnade i soffan och sa gång på gång i sömnen: "slå mig inte, sluta slå mig inte.... Robin, lägg av... Men du! Slå mig inte." Allt detta samtidigt som hon smällde till sig själv i ansiktet med handflatan i sömnen..

Emellertid lyckades de flesta sova, utom jag. Jag försökte pussla ihop bitarna av kvällen, utan nån egentlig framgång. Jag "somnade" strax innan sju på morgonen bara för att gå upp och handla vid halv åtta nån gång. Köpte lite dricka för att få upp blodsockret igen. Väl inne i lägenheten hos en väldigt nyvaken och dessorienterad Mimmi så knackar det på dörren. Jag öppnar och kollar ut, det stog två damer där. De dillade om att de pratat med "en ung tjej" här förut. Jag drog inspiration från min egen trötthet och sa att hon precis vaknat och att de gärna fick komma tillbaka senare.

Vilken biter ironi. Sinnena är nollställda. En ny dag, inget stabilt minne av den förra, och det första man stöter på är Jehovas Vittnen..